Bra sak: Att möta sin rädsla

Förra året vid den här tiden gav jag mig på att läsa vad som på förhand verkade vara en rätt skräckig bok, Thomas Olde Heuvelts Hex. Jag trodde och tillät med berått mod att jag skulle skrämma livet ur mig själv och förlora nattsömn. Det visade sig att jag hade rätt, men på ett annat sätt än jag förväntat mig.

Jag är sjukt lättskrämd och egentligen skrämmer verkligheten mest. Sommaren 2018 slog jag till exempel till med en förfärligt dum dubbelläsning när jag tog mig an först Michelle McNamaras I’ll be gone in the dark och sedan Med kallt blod av Truman Capote. Jag sov inte på veckor. Det var bra böcker. Fantastiska till och med, men nattsömnen blev så lidande att jag inte vet om jag är glad att jag läst dem eller inte.

Och jag har gjort så förr. Jag läste Kvinnan i svart av Susan Hill en mörk och dimmig eftermiddag när jag var ensam hemma och trodde att jag skulle svimma av rädsla. Men allra, allra värst var nog ändå den gången när jag såg Blair witch project på bio och sprang hem genom mörka bakgator. Jag satt vaken i mörkret hela natten och stirrade in i väggen och försökte tänka bort att jag någonsin sett den där avslutningsscenen (där det stirras in i väggen, jag får fortfarande panikrädslekänslor när jag tänker på det och det är mååånga sen jag såg filmen).

Och nu Hex alltså… Utan tvekan är man inte riktigt klok. Men det visade sig att jag är ännu mer komplicerad än så. Hex skrämde litegrann, främst i början när den var sådär krypande och liksom skev. Sen brakade helvetet löst och jag drabbades av en sorg som dränkte rädslan effektivt. Mer om känslorna den väckte kan läsas här. Hex var en av förra läsårets bästa och mest drabbande böcker, men skrämde mig gjorde den inte. Inte på det sättet i alla fall. Men jag är inte allt för skräckrelaterat besviken på den för ju mer tid som läggs mellan mig och läsningen desto starkare känner jag att bokens slutscen växer och växer, snart är den en hög ton som med en orkans styrka etsat sig fast i mitt inre, på samma sätt som den där slutscenen i Blair witch project. På exakt samma sätt faktiskt…


En version av det här inlägget publicerades första gången förra hösten på Kulturkollo. Du kan läsa det här.

 

Bild från Pixabay

8. Till rysarvännen

the woman in black
Jag är lättskrämd i verkligheten men få böcker har lyckats krypa under huden på mig. Susan Hills Kvinnan i svart är något av det absolut läskigaste, och bästa jag läst. Så här skrev jag om känslan den lämnade mig med:

Så jag blev naturligtvis relativt vettskrämd efter att ha läst ut boken och kvällens läskigaste ögonblick var när barnen somnat och jag ensam skulle ta mig ut ur deras rum på den nedsläckta undervåningen till övervåningens ensamma mörker. Mysbelysning? Skulle inte tro det…

Läs mer om boken!

Detta är ett inlägg i Fiktiviteters läskalender 2014. Utan egentlig koppling till julen i annat än formen, bara en himla massa lästips.

Howards end is on the landing

Ok, ibland är det bara att kapitulera inför sin egen dumhet och erkänna den för världen. Ni minns att jag tidigare i höst berättade om den här överfulla hyllan och hur jag skulle angripa den genom att inte fylla på den så värst? Då kan en kanske tycka att jag borde undvika klassiska fällor för att försöka hålla mig på rätt köl. Det har jag inte gjort kan jag säga. Jag har läst värsta bästa boken en kan tänka sig i min situation.

Förvisso blir jag superinspirerad av Susan Hill och hennes projekt att under ett år endast läsa böcker som redan står i bokhyllan. Klassiker, gamla älsklingar och köpta men olästa böcker. Inspirerande som sjutton som sagt även om jag förstås känner mig själv allt för väl för att kasta mig in i en sån monsterutmaning. Det är det braiga med den här boken. Det dåliga är den andra inspirationen. Jag skojar inte när jag säger att jag i varje kapitel av den här boken antecknat minst två böcker jag måste läsa bums. Det finns ganska många kapitel i boken… Jag har redan bibliotekslånat fyra böcker som direkt följd av den här läsningen, laddat hem en del e-böcker och lagt till åtskilligt på inköpslistan. Det är liksom bara min ofantliga självdisciplin och det faktum att jag just nu, mellan renovering och julklappar, inte har råd att köpa några böcker som hindrat mig från att beställa i tjogvis.

Hill skriver intressant om sin frånvaro av läshets och så nämner hon de där mystiska bokbloggarna som tvingar i sig 12 böcker i veckan (vilka är de? Inte ens Bokbabbel eller Enligt O va?) och tävlar om vem som läser mest. Hon förespråkar långsam läsning för njutningens skull. Och jag kan delvis hålla med henne, visst skulle jag önska att jag hade ro att långsamläsa en riktigt god bok utan att känna stress. Men samtidigt, om en bok är riktigt bra så hetsar jag i mig den just därför. Att läsa ett kapitel, och sen gå tillbaka och läsa om, kontemplera över meningsbyggnad osv som Hill förespråkar skulle göra mig knäpp. Ibland anstränger jag mig för att spara länge på en bok som är riktigt bra och visst läser jag om vissa stycken som fångar mig men sådana läsningar gör fysiskt ont i mig. Just nu långsamläser jag Aldermans arvinge av Gabriella Håkansson, jag har hållit på i fyra månader, just för att det är en väldigt långsam bok. Men jag klarar ju inte att bara ha den då, jag måste ha annat också. Ska vi bli riktigt analyserande är kanske detta symptom på viss existentiell ångest från min sida. Jag kan sitta och stirra på min bokhylla och nästan brista i gråt vid tanken som snurrar i mitt huvud – att jag inte kommer hinna läsa bråkdelen av alla böcker jag vill innan jag dör. Susan Hill pratar om att samla 20 böcker som hon ska ägna resten av sitt beräknade liv åt att läsa. Hon tycker att det är en uppfriskande och positiv utmaning, själv vill jag bara skakande krypa in i ett hörn som en större boll av angst vid tanken. Kanske är det lösningen också på min lästress men jag är nog inte riktigt redo än. Kanske nästa år…

Om du inte är rädd för att få boktips bara måste du läsa Howards End is on the Landing, den är entusiasmerande, nördig, varm och oerhört kärleksfull. Susan Hill berättar anekdoter om författare och läsupplevelser så att inte ens den här författarointresserade läsaren tappar intresset. Känner du en bokmal så är det den här boken hen bör få i julklapp i år, bara så du vet. Miljoners tack till Bokomaten som läste den här boken tidigare i år och fick mig att förstå att den existerade.

Howards End Is on the Landing: a Year of Reading from Home av Susan Hill. Profiler Books Ltd

The Woman in Black

Jag är mörkrädd. Bara så ni vet, riktigt mörkrädd. Det var värre när jag var yngre men jag är fortfarande rätt lättskrämd. Något märkligt kan tyckas med tanke på att jag läser skräck och vampyrer i långa rader och forskat om barnamord i typ 10 år… Tänk er dessutom följande scen så förstår ni att jag inte dragit lärdom av denna rädsla (eller låter den hindra mig om vi ska tolka det snällt): Mulen lördag i december. Maken är bortrest, barnen vill inte veta av mig utan leker glatt i hela huset. Jag har just läst ut en tjock bok och ska hitta något mer behändigt. Gärna något engelskt eftersom jag ska till London om några veckor. Jag scannar bokhyllan efter någon av alla de där böckerna jag köpt men inte hunnit läsa. Hittar till slut en tunn och behändig liten sak. En spökhistoria. Som jag ägnar hela eftermiddagen åt. När mörkret sänker sig över landskapet. Och den handlar alltså om spöken och övergivna hus. På den högst läskiga engelska landsbygden. Och den är dessutom bra = skitläskig. Och jag saknar vuxet sällskap. Inte så klokt kan tyckas…

Tack och lov blev jag bara temporärt traumatiserad och kan nu berätta för er att ni nog måste läsa den här högst kusliga bok. Och se dessutom så fin den är så förstår ni ännu bättre. En advokat skickas till en liten stad för att reda upp den pappersrelaterade röran efter en kvinnas död. Han åker ut till hennes nu tomma (eller?) hus för att utföra arbetet så snabbt som möjligt. Men naturligtvis händer det oförklarliga saker i det här huset. Har ni läst Främlingen i huset så förstår ni känslan men det här är obehagligare, betydligt mer skrämmande och dessutom alldeles oerhört sorgligt. Slutet är obeskrivligt läskigt, det var nog där jag trots allt blev lite mer uppskrämd än vad som är helt nyttigt.

The Woman in Black är en sidvändare av det kortare slaget varför man med fördel kan läsa den över en helg vilket jag också tror att den vinner på. Den klaustrofobiska känslan som kan infinna sig när man läser riktigt intensivt är bara till fördel när man läser en så tät berättelse som denna. Att den är snabbläst betyder dock inte att man släpper den i första taget. Tro mig, jag hör fortfarande skriken över den avlägsna ödemarken vissa kvällar…

Så jag blev naturligtvis relativt vettskrämd efter att ha läst ut boken och kvällens läskigaste ögonblick var när barnen somnat och jag ensam skulle ta mig ut ur deras rum på den nedsläckta undervåningen till övervåningens ensamma mörker. Mysbelysning? Skulle inte tro det…

~Vintage, 1998~