Susan Hill

Ok, ibland är det bara att kapitulera inför sin egen dumhet och erkänna den för världen. Ni minns att jag tidigare i höst berättade om den här överfulla hyllan och hur jag skulle angripa den genom att inte fylla på den så värst? Då kan en kanske tycka att jag borde undvika klassiska fällor för att försöka hålla mig på rätt köl. Det har jag inte gjort kan jag säga. Jag har läst värsta bästa boken en kan tänka sig i min situation.

Förvisso blir jag superinspirerad av Susan Hill och hennes projekt att under ett år endast läsa böcker som redan står i bokhyllan. Klassiker, gamla älsklingar och köpta men olästa böcker. Inspirerande som sjutton som sagt även om jag förstås känner mig själv allt för väl för att kasta mig in i en sån monsterutmaning. Det är det braiga med den här boken. Det dåliga är den andra inspirationen. Jag skojar inte när jag säger att jag i varje kapitel av den här boken antecknat minst två böcker jag måste läsa bums. Det finns ganska många kapitel i boken… Jag har redan bibliotekslånat fyra böcker som direkt följd av den här läsningen, laddat hem en del e-böcker och lagt till åtskilligt på inköpslistan. Det är liksom bara min ofantliga självdisciplin och det faktum att jag just nu, mellan renovering och julklappar, inte har råd att köpa några böcker som hindrat mig från att beställa i tjogvis.

Hill skriver intressant om sin frånvaro av läshets och så nämner hon de där mystiska bokbloggarna som tvingar i sig 12 böcker i veckan (vilka är de? Inte ens Bokbabbel eller Enligt O va?) och tävlar om vem som läser mest. Hon förespråkar långsam läsning för njutningens skull. Och jag kan delvis hålla med henne, visst skulle jag önska att jag hade ro att långsamläsa en riktigt god bok utan att känna stress. Men samtidigt, om en bok är riktigt bra så hetsar jag i mig den just därför. Att läsa ett kapitel, och sen gå tillbaka och läsa om, kontemplera över meningsbyggnad osv som Hill förespråkar skulle göra mig knäpp. Ibland anstränger jag mig för att spara länge på en bok som är riktigt bra och visst läser jag om vissa stycken som fångar mig men sådana läsningar gör fysiskt ont i mig. Just nu långsamläser jag Aldermans arvinge av Gabriella Håkansson, jag har hållit på i fyra månader, just för att det är en väldigt långsam bok. Men jag klarar ju inte att bara ha den då, jag måste ha annat också. Ska vi bli riktigt analyserande är kanske detta symptom på viss existentiell ångest från min sida. Jag kan sitta och stirra på min bokhylla och nästan brista i gråt vid tanken som snurrar i mitt huvud – att jag inte kommer hinna läsa bråkdelen av alla böcker jag vill innan jag dör. Susan Hill pratar om att samla 20 böcker som hon ska ägna resten av sitt beräknade liv åt att läsa. Hon tycker att det är en uppfriskande och positiv utmaning, själv vill jag bara skakande krypa in i ett hörn som en större boll av angst vid tanken. Kanske är det lösningen också på min lästress men jag är nog inte riktigt redo än. Kanske nästa år…

Om du inte är rädd för att få boktips bara måste du läsa Howards End is on the Landing, den är entusiasmerande, nördig, varm och oerhört kärleksfull. Susan Hill berättar anekdoter om författare och läsupplevelser så att inte ens den här författarointresserade läsaren tappar intresset. Känner du en bokmal så är det den här boken hen bör få i julklapp i år, bara så du vet. Miljoners tack till Bokomaten som läste den här boken tidigare i år och fick mig att förstå att den existerade.

Howards End Is on the Landing: a Year of Reading from Home av Susan Hill. Profiler Books Ltd