Amulett, reptiler och sånt som kan göra läsare av tioåringar

Idag inleds läslovet och jag tänkte att det kan vara bra att börja med en betraktelse från ”förr”. Den här texten om min sons steg mot läsning publicerade jag första gången på Kulturkollo 2017. Det har förstås hänt en del sen dess, idag läser han mest manga på engelska (eftersom översättningarna till svenska är i bästa fall senfärdiga i sämsta fall icke existerande), men också lite annat ibland. Och Rick Riordan hänger vi fortfarande med genom högläsning varje kväll, vi har precis avslutat Apollo-serien och har återvänt till Percy Jackson.

Amulett, reptiler och sånt som kan göra läsare av tioåringar
Jag har räknat ut att jag lånat hem ca 50 böcker i sommar. Och då vill jag göra tydligt att majoriteten inte varit till mig… Min tioåring har nämligen knäckt läskoden totalt i år och slukar böcker i alla former.

Visst är det intressant hur en läsare föds och skapas? Som bibliotekarie, professionell bokälskare och passionerad läsare tycker i alla fall jag det. Hur mycket kan man styra som förälder och omgivande vuxen, hur mycket måste få komma av sig själv? Det är ju olika från person till person förstås, men just det gör det särskilt intressant. Jag har förstås funderat mycket på det här och kommit att se vissa saker som avgörande i just den här läsarens uppvaknande. För andra är det annat, men läs vidare så får ni i alla fall några fina lästips för tioåringar och föräldrar som vill hänga med dem på en förunderlig resa.

1) Vi har läst himla bra böcker vid nattningen varje kväll. Jag är helt övertygad om att det är högläsningen av Gregor, Mumin och VLMF som lett oss hit. Ibland har vi gjort avsteg från det där himla braiga och läst sånt som barnen vill höra fast det skär i läsarsjälen att läsa något så stolpigt och stereotypt (ja, Adam Blade jag tittar på dig), men för det allra mesta har vi läst väldigt bra böcker. Just nu kör vi igenom alla serierna om Jack.

2) Försynen fick mig att inse att Amulett-serien av Kazu Kibuishi borde funka på en då nioåring som älskar allt vad Ninjago och Avatar den siste luftbändaren heter. Vi lånade hem, fastnade i bibliotekskö och allmän vänthysteri, men jag tror att det på något sätt var nyttigt också, att få längta till en bok… Jag tror det var det första som lästes utan att vara en läsläxa, på egen hand bara av lust.

3) Sen hittade vi Anna Hanssons hela produktion (och den är inte liten). Två, tre böcker om dagen, om familjen Skurk, Monsterhotellet och faktaböcker. Huller om buller och allt på en gång. Egentligen kanske dessa böcker är för enkla för en tioåring, men jag tycker sånt är irrelevant, väcker det läslust så är det bra. Och det är viktigt att få känna att man kan läsa utan hinder också, att man kan få avsluta en bok.

4) Vi hittade Hegas utgivning av serieböcker.Wonderwoman och Superman i bokform är perfekt för barn som min unge, som har stenkoll på superhjältar och skurkar.

5) Vi kom på att det där med ljudboken var något för alla de där tråkiga stunderna då ondsinta föräldrar hindrar en från att sitta framför tv-spel eller youtube. Pax-serien är jättefint inläst av Morgan Alling och här längtas det nu intensivt efter bok nummer 9, Maran som kommer i oktober. Mio min Mio, Bröderna Lejonhjärta och Ronja Rövardotter har också avlyssnats och just nu är det Rick Riordan serie om Percy Jackson som gäller.

Det här är sånt som har funkat för oss. Några procent envishet (jag vet inte hur många böcker jag släpat hem från biblioteket för att om möjligt väcka läslust, som jag sen fått bära tillbaka olästa) och många procent tillfälligheter och magi. Och så den sortens tur som är en förälder som jobbar på bibliotek och kan se det där lite udda i bokutgivningen, som Batman och monsterreptilen, och som städar manga/seriehyllan varje dag och vet att det där döljer sig skatter som kan förvrida huvudet på också den mest inbitna icke-läsaren.

Balladen om sångfåglar och ormar av Suzanne Collins

När jag först läst ut Balladen om sångfåglar och ormar så var jag grymt besviken. Jag har sen dess funderat några vändor kring varför jag blev så besviken, på gränsen till arg. Jag var ju inte ens förväntansfull… Jag tyckte aldrig att det behövdes en bok nummer fyra och jag blev inte direkt mer sugen att läsa när jag förstod att det var en prequel om Coriolanus Snows resa mot ondingskap. Och ändå blev jag så arg…

Balladen om sångfåglar och ormar är inte dålig, den är heller inte ointressant för den som vill veta hur hungerspelen så som vi ser dem i ursprungstrilogin växte fram. Tvärtom. Första tredjedelen av boken tyckte jag till och med mycket om. Men så startade hungerspelen och allt blev på något märkligt sätt ganska segt. Sista tredjedelen tog jag inte till mig alls, den var ju bara, äh jag vet inte…

Vad är det då jag inte tycker om? Kanske att Suzanne Collins vill göra så mycket. Hon vill förklara hur huvudstaden blev som vi känner den från de föregående böckerna. Hon vill förklara Coriolanus Snow, distrikten, hungerspelens ursprung och hur de blev till de gigantiska propagandamaskiner de är på Katniss tid. Hon presenterar oss för massor av personer som bara blir namn (om ens det) eftersom de är så himla många. Jag hade velat ha mer av visst (den förfärliga doktor Gaul och tankarna bakom spelen) och ingenting av annat (som när Snow harvar omkring i distrikten mot slutet).

Mitt största problem med den här boken är nog att den inte har Katniss. Så mycket i trilogin bygger på att hon är irriterande, men nästan älskvärd. Hon är sjukt irriterande, men när människorna runt henne är så lätta att engagera sig i och allt utvecklas till en kamp där Katniss ska hålla dem vid liv så hejar man på henne. Coriolanus Snow är inte den sortens person, jag gillar honom inte alls, ens innan han blir som han blir. Lucy Gray Baird som spelar den andra huvudrollen är förstås intressant och bidrar definitivt till historieskrivningen kring Panem, men hon griper inte tag i mig. Ingenting här spelar någon egentlig roll eller säger mig något nytt. Kanske är det det som är hela mitt problem. Jag bryr mig inte om varför president Snow blev diktator, jag har redan förstått att allt är komplicerat.

Jag visste det från början men är än mer säker nu, det räcker med trilogin.

BALLADEN OM SÅNGFÅGLAR OCH ORMAR
Författare: Suzanne Collins
Förlag: Bonnier Carlsen (2020)
Översättare: Lena Jonsson
Fjärde boken i serien om Hungerspelen. Den inledande trilogin består av Hungerspelen, Fatta eld och Revolt.
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.
Andra som skrivit om boken: Anna på Kulturkollo

23. Till den som inte vill fira jul över huvud taget

hunger games triology

Det finns faktiskt anledningar att inte fira jul och om en inte gör det kan jag tänka mig att ett riktigt mastodontlästips inför de stundande dagarna kan vara på sin plats. Mitt råd: läs Hungerspelstrilogin! Den är uppslukande, omfattande och så är den garanterat julfri.

[su_quote]Det finns många orsaker att älska de här böckerna, och kanske framförallt orsaker att fortsätta tipsa alla jag möter om att läsa dem. Där finns en klassaspekt som känns intressant, där finns arenan och spelet och bladvändarspänningen, där finns den komplicerade kärleken (Kattniss och hennes killar) och den okomplicerade (Katniss och Prim). Där finns en stark hjältinna som tar plats och är envis smart och korttänkt på ett sätt ungdomsbokstjejer inte alltid är.[/su_quote]

Läs mer om boken!

Detta är ett inlägg i Fiktiviteters läskalender 2014. Utan egentlig koppling till julen i annat än formen, bara en himla massa lästips.

Hungerspelstrilogin

Så var Hungerspelstrilogin utläst då. Som en trevlig avslutning på ett riktigt gott läsår läste jag den sista delen i mellandagarna. Det enda som är anmärkningsvärt med det egentligen är att jag läste den första redan i november och ändå lyckades hålla mig ifrån att sträckläsa alla på en gång, en prestation värd att framhålla tycker jag (jag väljer att se det som en prestation snarare än något jag blev tvungen till eftersom det ju ska vara bra att tänka positivt vad jag hört). Eftersom jag tillhör de sista att upptäcka serien så tänker jag inte breda ut mig så värst mycket men här följer i alla fall några korta reflektioner från läsningen:

The Hunger Games: Vad säger man? När man blivit överbevisad och slutligen läst en bok som är så sjukt läshungersframkallande att man både önskar att man läst den för länge sen och skulle ge rätt så mycket för att ha den oläst? Jag blir helt enkelt helt knockad av den här boken.

Cathing Fire: Här blir jag riktigt förvånad, jag trodde verkligen inte att uppföljaren skulle vara så bra. Lika bra… Jag tänker inte avslöja ett endaste dugg om handlingen men en bit in blev jag verkligen förvånad av vändningen och det hade jag inte heller förväntat mig. Samma lässug som ettan förde med sig lyckades tvåan hålla kvar.

Mockingjay: Bra men på ett nytt sätt, på ett paradoxalt sätt mindre action (eller i alla fall en annan typ av action) men med betydligt mycket mer instängd ångest, lite långsammare och mer depressivt men ändå oerhört tätt och alltid intressant.

Det finns många orsaker att älska de här böckerna, och kanske framförallt orsaker att fortsätta tipsa alla jag möter om att läsa dem. Där finns en klassaspekt som känns intressant, där finns arenan och spelet och bladvändarspänningen, där finns den komplicerade kärleken (Kattniss och hennes killar) och den okomplicerade (Katniss och Prim). Där finns en stark hjältinna som tar plats och är envis smart och korttänkt på ett sätt ungdomsbokstjejer inte alltid är. Som jag ser det nu finns det nog faktiskt inte någon anledning att inte älska de här böckerna… Och till våren kommer filmen, gissa om jag ska se den…

~Scolastic Children´s Books, 2008, 2009, 2010~