The Vampire tapestry

Nej, det här är inte ännu en trött vampyrromantisk roman i högen. Det var inte därför den tog mig ett år att läsa ut. Det var för att förra sommaren lämnade mig med akut läsöverdos och jag orkade helt enkelt inte med en enda blodsugare till, oavsett hur egen han var.

Men nu. Är jag fortfarande galet trött på vampyrer men jag kan ändå göra rum för en bra berättelse även om den råkar innehålla några av attributen. Det fina med The vampire tapestry är att den verkligen inte är nerlusad med det gamla vanliga. Inga huggtänder, inga goriga blodorgier, inga sex med smärta-orgier heller och ingen stalkerkille som trycker ner en ung tjej. Vampyren i den här berättelsen, om han ens är vampyr, är en äldre herre. Och han är allt annat än den typiske förföraren.

I The vampire tapestry är det rätt trist att vara vampyr, vardagstråkigt liksom. Mr Weyland går i terapi, han tvingas smyga och gömma, han passar inte in. Han blir tillfångatagen av galningar. Det är helt enkelt för jäkligt och han är rätt desillusionerad och depressiv.

Det här är också en bok som har fördelen av att vara äldre (och opåverkad av Twilight-vampyrismen), novellerna är skrivna på 1980-talet. Och så formen, noveller som tillsammans skapar en romanliknande helhet, det funkar väldigt bra. Gillar Weyland gör jag definitivt inte men jag fattar sympati för honom.

THE VAMPIRE TAPESTRY, Suzy McKee Charnas
Orb Books, 2008

Andra som skrivit om boken: Bokstävlarna, Eli läser och skriver