Bra saker: Nobelpristagare jag faktiskt vill läsa

Nobelpriset i litteratur är inte vad det varit, men en sak som faktiskt är sig alldeles lik är det här med att ge priset till en gubbförfattare med unkna åsikter som inte lockar till läsning för fem öre.

Eftersom det här är en tid där jag samlar på bra saker så tänker jag inte ägna fler ord åt det jag inte lockas av, här följer istället en förteckning över nobelpristagare i litteratur som lockar alldeles särskilt:

Olga Tokarczuk. Det är så himla synd att förra årets pris delades ut samtidigt som årets så att Olga Tokarczuks författarskap hamnat i skymundan, och så att hon mot sin vilja behövde sitta på samma scen som Handke på den där presskonferensen förra veckan. Jag har inte riktigt bestämt vad jag ska läsa första av 2018 års pristagare, men jag tror att Styr din plog över de dödas ben ligger bra till.

Selma Lagerlöf. Förstås vill jag läsa mer av Selma Lagerlöf, särskilt efter att ha läst om henne i Anna-Karin Palms formidabla Jag vill sätta världen i rörelse. Mitt problem är bara att jag inte riktigt vet var jag ska vända mig härnäst i författarskapet. Möjligen lutar det ändå åt Jerusalem slutligen.

Elfriede Jelinek. Hennes Älskarinnorna står sen några månader i min bokhylla och viskar om uppmärksamhet. Jag är väldigt spänd och förväntansfull på vad jag ska tycka om den.

Pär Lagerkvist. Jomen visst, förstås mer Lagerkvist också. Jag står närmast inför hans Sibyllan och förväntar mig något utöver det vanliga. Som alltid.

Sigrid Undset. Jag läste ju första delen om Kristin Lavransdotter i somras och har börjat på del två, möjligen kan jag kanske vilja umgås med henne redan under julhelgen.

Doris Lessing. Hon är svår Doris Lessing, jag är lite rädd för henne och kanske är det just därför jag så gärna vill ta mig vidare in i hennes författarskap. Jag tror möjligen att Det femte barnet står näst på tur.

William Faulkner. Jag ska någon gång i mitt liv läsa ut As I lay dying som jag tycker mycket, mycket om men som jag med jämna mellanrum inte orkar läsa vidare i för att den är så mörk och tung.

Albert Camus. Som särdeles fascinerad av pestskildringar är det ju tjänstefel att inte vilja läsa Albert Camus Pesten. Så jag vill läsa Albert Camus Pesten.

Alexander Solsjenitsyn. Av honom har jag bara läst En dag i Ivan Denisovitj liv, men den var fantastiskt bra så jag vill läsa mer. Jag vet bara inte vad än.

Toni Morrison. Det här är något jag skäms över, men jag har inte läst något av Toni Morrison och så kan jag inte ha det. Jag tror att jag ska börja med hennes Älskade och jag tror att jag ska göra det snart.

Svetlana Aleksijevitj. Jag tyckte mycket om hennes Kriget har inget kvinnligt ansikte när jag läste den och jag har länge vetat att Bön för Tjernobyl ska bli min nästa bok av henne.

Det var inte meningen att listan skulle bli såhär lång, det liksom bara hände. När det nu blev som det blev så ser jag naturligtvis att detta är en ypperlig läsutmaning inför 2020, att läsa nobelpristagaren nya som mer eller mindre välbekanta. Särskilt som jag tror att listan kan bli längre. Jag återkommer om detta framöver.

Det här är en av de bra saker jag skriver om under december 2019. Alla bra saker (från alla år av bra saker) hittar du här.

Om Kriget har inget kvinnligt ansikte och nobelpriset till Svetlana Aleksijevitj

Det är naturligtvis ingen slump att jag skriver om den här boken idag, när Svetlana Aleksijevitj precis utropats som årets nobelpristagare i litteratur.

Jag började läsa Kriget har inget kvinnligt ansikte förra sommaren, läste långsamt, fastnade i annat och återkom inte förrän nu i veckan. Och anledningen till att jag återvände nu var att jag tyckte så mycket om den och att jag gärna ville ha den läst idag, utifall att.

Priset till Aleksijevitj är roligt på flera plan, dels för att hon skriver bra (förstås), dels för att hon skriver ur ett annat perspektiv än det gängse (kvinnor och barn i krig till exempel), och så representerar hon en genre på gränsen mellan reportage och fiktion som inte prisats tidigare (och som är det närmaste det där uteblivna priset till Gitta Sereny jag kommer). Det är möjligen min inre historiker som applåderar just den aspekten, att förmedlandet av historia och de vanliga/vardagliga/maktlösa/små människorna mitt i den får ta plats.

kriget-har-inget-kvinnligt-ansikteOm Kriget har inget kvinnligt ansikte kan jag egentligen inte säga mycket. Det är en bok som måste upplevas. Den berättar den länge nedtystade berättelsen om kvinnorna i Röda armén, kvinnorna som stred och arbetade. Och det är verkligen de som berättar i korta ögonblicksglimtar och i längre minnesresonemang. Det är tung läsning, men samtidigt sådär smutsvackert och renande som det blir när en historia som länge velat bli berättad äntligen får bli det.

Jag avslutar med Svenska akademiens motivering för att jag tycker att den är vacker: ”för hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid”

KRIGET HAR INGET KVINNLIGT ANSIKTE
Författare: Svetlana Aleksijevitj
Förlag: Ersatz (2011)
Översättare: Kajsa Öberg Lindsten
Köp den t.ex. här eller här.