Tahereh Mafi

Jag tycker mycket om den här bokserien som inleddes med Rör mig inte. Det är språket, de komplexa karaktärerna och Juliette som gör det, i den ordningen tror jag. Juliette är förvisso väldigt, väldigt irriterande stora delar av tiden, i alla fall hela Rädda mig inte, men hon rör sig, hon är påväg någonstans. Mot att finna sig själv och det är faktiskt en av de bästa sakerna med Sätt mig i brand, att hon gör det. Juliette äger! 

Jag gillar hela boken även om det blir lite kliché ibland, Tahere Mafis kliché är ändå lite annorlunda än alla andras. Karaktärerna (de flesta av dem) bär på en mognad och jag är särskilt förtjust i Juliettes gnabbiga vänskap med Kenji, där är det aldrig något tal om att något ska gå sönder. De romantiska förvecklingarna är mindre jobbiga i Sätt mig i brand än i de tidigare böckerna och det stör mig faktiskt. Jag har älskat utmaningen i att heja på en kille som gör helt sjuka saker, att brottas med mig själv i den frågan. Här blir det helt plötsligt snabbt oproblematiskt eftersom ingenting är som vi trott och han är ju snäll egentligen. Det känns nästan lite fegt även om det förstås är logiskt då vi sett genom Juliettes ögon och hon har aldrig riktigt haft hela historien. Det är nog mer frustrationen i det, den jag delar med Juliette, jag störs av än själva twisten. Mot slutet blir Sätt mig i brand en sorts superhjältesaga och det får mig förstås att hoppas på en filmatisering, men då skulle språket gå förlorat så jag vet inte ändå. Hur som helst så tycker jag väldigt mycket om de här böckerna, det kommer bli omläsningar och jag hoppas på mer från Tahere Mafi, mycket mer!

Sätt mig i brand av Tahere Mafi. B. Wahlströms

Jag tyckte en hel del om Rör mig inte av Tahereh Mafi när jag läste den tidigare i vår. Men jag tyckte samtidigt att den hade en del sega partier och att den var allt för fokuserad på kärlekshistorien som naturligtvis finns där. När jag nu läst fortsättningen Rädda mig inte måste jag konstatera att jag fortfarande har en hel del kärleksfokus att störa mig på, men det är inte segt en enda sekund.

En av de bitar jag tyckte allra mest om i första delen var språket, det där målande och ibland till och med poetiska och samtidigt väldigt jordnära. Det finns också i Rädda mig inte. Ibland blir det lite väl tillkämpat bildfyllt men för det mesta fungerar det väldigt bra. På mig i alla fall. Tahereh Mafi är också riktigt bra på karaktärsbyggen tycker jag, Juliette som är huvudperson och berättare är både olidligt jobbig och begriplig och älskansvärd samtidigt. Kenji är ett mysterium för såväl Juliette som läsaren. Och så Warner, honom fascineras jag av på riktigt. Jag tror inte att jag avslöjar för mycket om jag berättar att Juliette har ett komplext förhållande till Warner och att jag absolut inte tycker att de ska vara tillsammans allt för mycket eftersom han har stora issues, men han fascinerar mig på riktigt och jag vill verkligen veta mer om honom. Jag längtar helt enkelt till nästa bok så att jag får umgås lite mer med de här människorna, och kanske också får veta hur det går för dem.

Rädda mig inte av Tahereh Mafi. B. Wahlströms

Rör mig inte är en av de numera rätt vanligt förekommande ungdomsdystopierna. Ung instängd flicka jagas av ett ångestfyllt förflutet. Och så är hon annorlunda. Och så finns där en pojke, och en förtryckande struktur eller överhet. Det finns regler och de har blivit eller blir brutna. Lite som Hungerspelen/Divergent/Delirium. Och det är förstås grymt orättvist för alla att klumpas ihop så men ärligt talat, det finns många besläktade dystopiska ungdomsböcker just nu…

Rör mig inte skiljer ut sig i språkhantering tycker jag. Det målande språket, siffrorna och överstrykningarna fungerar förstås inte för alla men jag kan inte låta bli att bli helt såld. Det är inte omöjligt att jag läser fortsättningen bara därför… Med det inte sagt att handlingen är ointressant, inte alls. Jag tycker väldigt mycket om den här instängda flickan, jag tror på henne och hennes smärta. Första halvan av boken skulle jag beskriva som helt uppslukande. Andra halvan sackar lite, det är fortfarande ok men den tappar lite av sin unicitet. Och så är jag mer intresserad av Juliette än av kärlekshistorien faktisk, vilket förstås blir ett problem när boken vill tvärtom.

Rör mig inte av Tahereh Mafi. B. Wahlströms förlag