Återvunnet från Kulturkollo – Om distans och det typiskt japanska

När jag läste Senseis portfölj som jag bloggade om igår så tänkte jag en del över den japanska känslan och så mindes jag det här inlägget som jag skrev på Kulturkollo 2015:

Om distans och det typiska
Vissa teman här på Kulturkollo kräver mer än andra av förberedelse. Just Japan visade sig mer krävande än jag väntat mig. Min första tanke var att läsa den där enigmatiska spökskräckisen som jag sett dagligen på biblioteket där jag jobbar, för att rädda den från dess outlånade tillvaro och samtidigt få något att skriva om. Men efter att ha läst Taichi Yamadas Främlingar så hade jag fortfarande inget att skriva, jag gillade den inte…

Men boken fick mig ändå att tänka lite på varför jag känner igen den som japansk. Jag gillar egentligen inte att definiera saker som typiskt svenska eller typiskt japanska eller typiskt någonting. Jag tror att världen är lite mer komplex än så. Men, det finns ändå en del som jag känner igen från det japanska jag tidigare läst – Huraki Murakami och Kenzaburo Oe. Där finns ett avstånd, en känslomässig distans eller skyddsmur som inte riktigt låter sig forceras, som nog inte ska forceras. Där finns en absurditet som jag gillar när jag fått vänja mig. Som att Harada i Främlingar möter sina föräldrar som unga och helt enkelt följer med dem hem och dricker öl, eller som när Toru Okada flyttar ner i den där brunnen i Fågeln som vrider upp världen.

Det finns ett släktskap där, saker som jag gillar men som också gör att jag inte riktigt kan koppla an känslomässigt. Jag tyckte till exempel mycket om att befinna mig djupt inne i Fågeln som vrider upp världen, men i efterhand minns jag inte mycket och jag var aldrig förälskad.

En författare med japanska rötter som skriver om japansk kultur, om än i exil, och som jag verkligen älskar med hjärtat är Julie Otsuka. Hennes fantastiska Vi kom över havet och När kejsaren var gudomlig sitter fastetsade på insidan av huden. Hon leker också med den där distansen men lyckas med sitt sätt att skriva bjuda in mig bakom väggen och göra mig till en del av det skyddade. Det absurda är inte så närvarande hos henne, men det finns där i detaljerna.

Och där tänker jag att jag är klar med min tankebana, men så hittar jag Haruki Murakamis Underground i bokhyllan. Så jag läser den. En sparsmakad, repetetiv skildring av sarinattacken i Tokyos tunnelbana 1995. En intervjubok där författaren är intervjuare och nästan inte talar alls, där Murakami har det uttalade målet att förstå det land som inte riktigt längre är hans. Också en bok med filter mellan mig och de som minns och berättar. Också en bok som bekräftar japanerna som oerhört artiga, som distanserade, som korrekta. Och en bok som genom sina sakliga konstateranden på något magiskt sätt får mig att känna på djupet. De återkommande skildringarna av hur tjänstemän som noggrant utfört sitt jobb ligger och dör på trottoaren i väntan på ambulanstransport, hur medmänniskor ber om ursäkt om de höjer rösten. Hur de sällan höjer rösten. Hur de inte är särskilt arga. Hur de inte uttrycker många känslor kring det oundvikliga i att den där människan som de arbetat med i tjugo år är död. Och alla känslorna som bubblar där under ytan, som når ut utan att vara uttalade och som rör mitt hjärta. Där händer något, där får jag ännu ett bevis för att sanningen alltid är mer komplex. Japaner är som vi tror, ibland, och mesta av allt är de så mycket mer än så. Så som det alltid är.

Främlingar

Den här boken läste jag av två (kanske tre om vi tar med att den är så kort) anledningar. Den första var den nu pågående temaveckan på Kulturkollo där vi skriver om Japan och jag behövde inspiration. Det andra var att den här boken har stått outlånad på mitt bibliotek i flera år och såna böcker liksom ropar på mig när jag går där bland hyllorna.

framlingarBoken beskrivs på omslaget som “japansk skräck”, men det är väl att ta i. Japansk är den sannerligen. Min erfarenhet är ringa, men den känns besläktad med Murakama och Oe i och med det absurda som självklart i vardagen. Det är den där skräck-delen av beskrivningen som gnisslar i mig. För otäckt är det aldrig, inte ens obehagligt. Det finns en scen i början där Harada befinner sig ensam i lobbyn till sitt hus, det är lite spöklikt och på gränsen till härligt obehagligt. Det fick mig att vänta mer. Men sen blev det bara något helt annat.

Jag tycker att det här bara är rörigt, med kvinnan i huset, föräldrarna som dyker upp i form av unga kopior, vännen och ex-frun. Och Harada själv får jag aldrig något grepp om. Allt är berättat med en väldigt naiv röst, som om Harada gått i barndom, och det kanske han, när jag tänker efter, har gjort. Allt kanske är en psykologisk reaktion på skilsmässan? Ja, ja jag gillar det inte hur som helst.

[su_note note_color=”#dafdf5″]
FRÄMLINGAR
Författare: Taichi Yamada
Förlag: Natur & kultur (2009)
Översättare: Eiko och Yukiko Duke, originaltitel: Ijin-tachi tono natsu
Köp den t.ex. här eller här.[/su_note]