The Strain

The Strain

av

Så otroligt obehaglig! Och inte en romantisk humanvampyr så långt ögat når…

Första halvan av Chuck Hogan och Guillermo Del Toros The Strain är krypande och obehaglig med sin totalapokalyptiska känsla. På framsidan av boken står ett recensionscitat (vilket otyg att fylla ett omslag med sådana!) som lyder: ”It haunts as much as it terrifies” och det stämmer verkligen. I början kände jag mig förföljd och relativt vettskrämd av boken (såväl innehållet som den fysiska boken som faktiskt skyndade på mina toalettbesök avsevärt eftersom den låg där och ”tittade på mig”…). På ett sätt känns det som att författarna tar i lite väl mycket med alla karaktärer som svårmodigt stirrar mot det döda flygplanet eller den förmörkade solen (!) och vet att något fasansfullt är på g. Men samtidigt är det naturligtvis effektfullt att låta oss alla förenas i denna vetskap så starkt förknippad med vår okunnighet om vad som håller på att hända.

Tyvärr är det så att när sanningen väl uppenbaras i all sin blodiga äcklighet med allt från nakna blodtörstiga män till hundmord så blir det mindre skrämmande, mindre förföljande. Ett illamående tar över som inte riktigt släpper taget.

Hoppet mellan perspektiv och huvudpersoner utgör också ett problem då jag aldrig riktigt får lära känna någon. Å andra sidan är författarna väldigt skickliga på att leda in läsaren i alla dessa karaktärer på kort tid. Vissa karaktärer griper mig verkligen och det handlar då främst om de ”överlevande” som befinner sig i en situation som de inte kan förstå och som inte kan sluta annat än fasansfullt illa. Det är otroligt smärtsamt att följa dem mot avgrunden och sedan tvingas lämna dem där.

För att sammanfatta läsupplevelsen så måste jag tyvärr säga att jag blev besviken. Å andra sidan så hade jag rätt höga förväntningar så besvikelsen var nog oundviklig. Det är på det hela taget en ok bok med en väldigt bra första halva. En hel del av scenerna där ”hjältarna” slaktar ”fiender” hade jag dock gärna sluppit.

Jag antar att en film kommer att göras när trilogin är fulländad och jag utgår ifrån  att Del Torro själv (som ju gjort exempelvis Pans labyrint och Hellboy) kommer att regissera. Jag tror dock att jag hoppar över den filmvisningen. De kommande böckerna ska jag dock ge en chans men jag är väldigt orolig för hur de ska kunna skriva två böcker till utan att gräva ner sig i tjatiga slaktscener och annat trist.

Humanvampyrerna anfaller

av

Så var ordningen återställd och vampyrerna tillbaka i rutan. True Blood har dragit igång igen och det kändes väl lovande även om jag inte direkt håller andan i väntan på nästa avsnitt. Ett stort problem med serien för mig är att Bill är så outsägligt trist och träig och Sookie också har gjorts rätt ointressant. Jag gillar inte Bill i böckerna heller men Sookie upplever jag som långt mer mångbottnad och intressant där.

I ärlighetens namn har ju vampyrerna befolkat tv-tablån också under OS i och med Vampire Diaries som visas på torsdagkvällar i kanal 6. Jag har än så länge bara sett ett och ett halvt avsnitt och är väl sådär lagom imponerad men helt oävet är det ju inte. Såhär i krocken mellan alla dessa vampyrserier och läsandet av The Strain (mer om den imorgon för jag har ju faktiskt läst ut den nu) slås jag av hur vampyrerna utvecklats de senaste åren. Den blodtörstige besten har förvandlats till en tonårsanpassad humaniserad tjejtjusare. Vampyren som blir förälskad. Vi möter honom (för det är ju alltid en han, eller?) hos Charlaine Harris och i Twilight-böckerna förstås. I Vampire Diaries finns han också och i alla de andra tonårsböcker som väller in i bokhyllorna just nu.

Jag vet inte om Buffy banade vägen med Angel (som förbannas med en själ) och Spike (som väljer att återta sin) som båda ägde förmågan att älska. Däromkring verkar i alla fall något ha hänt för hos exempelvis Anne Rice var vampyrerna inte särskilt kärleksfulla i relationen till människor och de var inga tonårsdrömmar heller även om de förstås var väldigt sensuella. Jag minns hur huvudpersonen i En vampyrs bekännelser fattade tycke för en flicka men inte blev han förälskad inte – han gjorde henne helt enkelt till vampyr (med fasansfulla konsekvenser).

Men nu har mördarmaskinerna blivit tonårsdrömmar och vampyrerna någon sort nästanmänniskor. Jag vet inte riktigt vad man ska säga om det. Sensualiteten och det sexuella har ju alltid varit stark i vampyrskildringarna (tänk Dracula) men det har också varit blandat med något extremt mörkt, förbjudet och framförallt livsfarligt vilket nu nästan helt har försvunnit. Visst finns det där fortfarande som en yta men nuförtiden kan man till och med gifta sig med en vampyr…

I´m all for romantiken men saknar ändå det mer djävulska (som jag i och för sig tycker att Harris lyckas bibehålla och som skänker välbehövlig humor till i alla fall vissa av hennes kärlekskranka vampyrerna). I The Strain kan jag dock konstatera att det inte finns några kärlekstörstande mörkervarelser över huvud taget. Där är det blod och död och äckel för hela slanten. Inte en gnutta sensualitet eller trånad. Det känns lite befriande, lite som old-school-vampyrens återkomst.

Det finns engelska och så finns det engelska…

av

Efter läsningen av Wolf Hall var jag lite smått förvånad över hur segt det gick att läsa engelskan. Jag har ju läst litteratur på engelskt originalspråk tidigare och det utan större problem, exempelvis består mitt arbete till stora delar av att läsa engelskspråkig facklitteratur som nog inte kan räknas till det mest lättsmälta, men Mantels roman bjöd helt klart på motstånd. Jag är inte mycket för att slå upp ord som jag inte förstår mitt i läsningen eftersom det stör rytmen utan försöker uppnå någon sorts begriplighet genom sammanhanget istället. Detta var ibland svårt med Wolf Hall och sammanhanget visade sig kanske två sidor längre fram. Men det gick och jag älskar verkligen Mantels språk. Dessutom har jag lärt mig massor av nya ord och inte minst hur man kan laborera med engelska språket på ett ibland rent vildsint sätt utan att det behöver vara fel. Det är rätt befriande faktiskt. Att bara kasta sig ut och lita på att man bottnar längre fram…

Men jag var lite skeptisk när jag grep mig an nästa engelskspråkiga roman. Oron var dock obefogad och del Torros The Strain glider ner som en lättsmält karamell. Inga komplicerade ordvändningar och inga oväntade perspektivbyten. Här är det pang på rödbetan och otäckt redan från början. Det känns lite som att rensa hjärnan och är en ganska trevlig (om än samtidigt väldigt obehaglig) upplevelse just nu.