Den drunknade

Jag missade Den drunknade i höstas, hur nu det gick till… Naturligtvis missade jag inte att den gavs ut och uppskattades av många men jag missade att hänga med på tåget när det gick där någon gång i början av hösten. Tack och lov för bibliotek och för låntagare som lämnar tillbaka såna här pärlor just precis när jag råkar jobba 🙂

Den drunknade handlar om Marina som besöker sin syster, Stella, och hennes man Gabriel under några sommarveckor. För att umgås och för att skriva den där konstvetenskapsuppsatsen som aldrig blir av. Det är grillning och sjöbad och kvällssamtal på verandan. Men det är också underliggande spänningar, förbjuden attraktion och något slumrande våldsamt i luften omkring dem. Hela boken är som ett åskväder som bygger upp och bygger upp för att explodera men ändå inte förlora i kraft.

Det märkliga med den här boken är att det inte händer så mycket. Visst händer det livsavgörande saker i Marinas liv men de sker så att säga utanför bild. Boken skildrar vardagar och allt sånt där som vi gör varje dag – lagar middag, förhåller oss till våra närmaste och våra studier/jobb/tankar. Första delen av boken skildrar en väldigt somrig sommar där bara små saker är lite skeva vilket rubbar hela bilden men utan att det riktigt blir klart vad man ser istället. Del två är riktigt jäkla obehaglig i det där knarriga och höstkalla huset. Hur de går omkring och passerar varandra hela tiden. Hur hon är rädd men ändå inte åker. Hon springer men stannar alltid halvvägs för att låta sig fångas in. Och jag förstår henne litegrann samtidigt som jag ju så gärna vill att hon ska inse sitt eget bästa.

Det är vårt att beskriva vidden av min frustration efter de där sista sidorna när jag inte får veta något alls om vad som ska hända och vad som redan hänt. Jag vet att jag ständigt återkommer till hur mycket jag uppskattar sånt men det för också med sig att det kan bli lite svårt att stå ut… I Den drunkande blir det nästan för mycket. Men bara nästan för det är en riktigt, riktigt stark bok som berättar precis så mycket som är nödvändigt för att jag ska vilja ha allt men ändå får mig att uppskatta att jag får precis lite mindre än jag vill ha.

~Norstedts, 2010~

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Den drunknade av Therese Bohman