Bra sak: Att möta sin rädsla

Förra året vid den här tiden gav jag mig på att läsa vad som på förhand verkade vara en rätt skräckig bok, Thomas Olde Heuvelts Hex. Jag trodde och tillät med berått mod att jag skulle skrämma livet ur mig själv och förlora nattsömn. Det visade sig att jag hade rätt, men på ett annat sätt än jag förväntat mig.

Jag är sjukt lättskrämd och egentligen skrämmer verkligheten mest. Sommaren 2018 slog jag till exempel till med en förfärligt dum dubbelläsning när jag tog mig an först Michelle McNamaras I’ll be gone in the dark och sedan Med kallt blod av Truman Capote. Jag sov inte på veckor. Det var bra böcker. Fantastiska till och med, men nattsömnen blev så lidande att jag inte vet om jag är glad att jag läst dem eller inte.

Och jag har gjort så förr. Jag läste Kvinnan i svart av Susan Hill en mörk och dimmig eftermiddag när jag var ensam hemma och trodde att jag skulle svimma av rädsla. Men allra, allra värst var nog ändå den gången när jag såg Blair witch project på bio och sprang hem genom mörka bakgator. Jag satt vaken i mörkret hela natten och stirrade in i väggen och försökte tänka bort att jag någonsin sett den där avslutningsscenen (där det stirras in i väggen, jag får fortfarande panikrädslekänslor när jag tänker på det och det är mååånga sen jag såg filmen).

Och nu Hex alltså… Utan tvekan är man inte riktigt klok. Men det visade sig att jag är ännu mer komplicerad än så. Hex skrämde litegrann, främst i början när den var sådär krypande och liksom skev. Sen brakade helvetet löst och jag drabbades av en sorg som dränkte rädslan effektivt. Mer om känslorna den väckte kan läsas här. Hex var en av förra läsårets bästa och mest drabbande böcker, men skrämde mig gjorde den inte. Inte på det sättet i alla fall. Men jag är inte allt för skräckrelaterat besviken på den för ju mer tid som läggs mellan mig och läsningen desto starkare känner jag att bokens slutscen växer och växer, snart är den en hög ton som med en orkans styrka etsat sig fast i mitt inre, på samma sätt som den där slutscenen i Blair witch project. På exakt samma sätt faktiskt…


En version av det här inlägget publicerades första gången förra hösten på Kulturkollo. Du kan läsa det här.

 

Bild från Pixabay

Hex av Thomas Olde Heuvelt

Det är något underligt med mig och skräckböcker, jag blir sällan rädd när jag läser dem. Det till exempel skrämde mig aldrig när jag läste. Jag trodde att Hex skulle göra det (för det händer, herregud jag vill inte ens tänka på Michelle Pavers Evig natt…), men nej. Eller såhär. Visst är det lite läskigt med den där häxan som bara dyker upp, hennes ihopsydda ögon och mun. Men det är inte en rädsla som följer med mig när jag slår igen boken. Det är inte en rädsla som ger mig mardrömmar. Men Thomas Olde Heuvelts sätt och förmåga att skriva ett samhälle som jag känner igen, som känns trovärdigt och sedan visa mig varifrån den sanna ondskan kommer ifrån, det väcker en annan sorts skräck. Den väcker upp mörkret inom mig på ett sätt jag inte vill, därigenom lyckas han förstås med det värsta. En häxa kan man komma över, en sann insikt om verkligheten man befinner sig i är inte lika lätt att skaka av sig.

Och precis som med nämnda Det så är min starkaste känsla genom nästan hela läsningen och efteråt inte rädsla, det är sorg. Jag är så väldigt, väldigt ledsen över det som händer i den här boken. Jag är så ledsen över vad som händer i världen och att jag, likt huvudpersonerna i den här boken, också de som vill gott, står helt maktlös inför det. Det skrämmer mig på riktigt, mer än någon jäkla häxa.

Med det sagt och med konstaterandet att jag efter att ha slagit igen Hex inte orkade läsa eller nästan existera på några dagar på grund av samhällelig depression (enbart medicinerbar genom musikdokumentärer och roliga klipp på Youtube) så vet jag inte om jag bör rekommendera boken. Men den är bra, riktigt, fasansfullt bra. På ett förgörande sätt.

HEX
Författare: Thomas Olde Heuvelt
Förlag: Hodder & Stoughton (2016)
Översättare: Nancy Forrest-Flyer
Boken kan du köpa här eller här.