Hemma på myren av Tomas Bannerhed

Jag var djupt förälskad i Tomas Bannerheds En vacker dag när jag hade den som balkongläsning tidiga vår- och sommarmorgnar för några år sedan. Den grep tag i mig, lugnade ner mig, packade in mig i en varm känsla av naturens under. Det handlade förstås om att det var i underverkens tid, vår och försommar, men det handlade också om att Tomas Bannerhed är en betraktare och förmedlare av rang.

Hemma på myren är en annan sorts bok. Den innehåller en rad rätt spretiga texter, de flesta av dem har naturen i sitt centrum, men inte alla. Allt har publicerats förr och det är välskrivet, men det hänger inte alls ihop som En vacker dag gjorde.

Jag tycker allra mest om berättelsen om när han förlorade sin mamma, det är oerhört sorgligt och fint beskrivet. Och så älskar jag texten om Harry Martinssons Aniara, om varför den skrevs och varför den tyvärr är relevant också i våra dagar. Aniara är en av mina allra största läsupplevelser, så mycket ångest den väckte och fortfarande väcker när jag tänker på den… Alla sanningar och förutsägelser är inte vackra, men Aniara är det, i all sin grymhet.

Hemma på myren bevisar åter igen att Tomas Bannerhed är en författare ser och kan förmedla det han ser. Jag läser vidare och hoppas att jag nästa gång dyker på något lite mindre spretigt men lika välformulerat.


Om boken

Titel: Hemma vid myren och andra texter om naturen i våra liv
Författare: Tomas Bannerhed
Förlag: Weyler (2023)

Sammanfattning av ett förfärligt år

På Kulturkollo* hade vi som nyårstradition att sammanfatta året som gått och det vill jag inte sluta med så idag är det dags att sammanfatta ett rätt förfärligt år.

2021 var ett jobbigt år att ha att göra med helt enkelt. Jag var lite trasig när vi gick in i året (på grund av 2020, en chockartad biblioteksstängning och lite annat smått och gott) och sedan rullade det på med en kämpig balansgång för att få vardagslivet att gå ihop.

Året har tack och lov bjudit fina stunder också och sommaren var till exempel min bästa på många, många år.

Allt, jobbigt och fint, överskuggas dock av att jag förlorade min bästa vän och kattföljeslagare Buffy när februari gick över i mars. Jag har inte riktigt kommit till ro med det än och jag har inte läkt. Jag är fortfarande så oerhört ledsen och mycket av det beror förstås på att det funnits annat som inte riktigt lämnat mig ro att gå vidare.

Jag kommer se tillbaka på 2021 som ett tungt år, men jag kommer förstås också kunna plocka med mig massor av bra saker (och de kommer hjälpa mig att orka hoppas att 2022 ska bli ett riktigt förträffligt år för att väga upp), som det här till exempel:

Årets ungdomsbok: Holly Blacks två avslutande delar av trilogin om Elfhame. The wicked King och The Queen of nothing, jag läste dem under påskhelgen och de var ett ypperligt ledighetssällskap.

Årets käftsmäll: I Em vaggar Kim Thuy in sin läsare i försiktigt hopp innan hon slår yxat i huvudet på en. Det är vidrigt och vackert, sönderslitande och helande på samma gång. Så skriver en stor författare.

Årets vemodigaste: Att sista delen av Ninni Schulmans Hagfors-deckare kom kanske. Dagen är kommen var bra och ett bra avslut, men jag kan inte riktigt förlika mig med att det inte blir mer.

Årets charmigaste: Sambo på försök av Beth O’Leary.

Årets klassiker: Vågorna av Virginia Woolf.

Årets lycko-knock out: Helt oväntat Jeanette Wintersons essäsamling Konst. Den väckte så mycket i mig och inspirerade mig vidare på många plan.

Årets gråtfest: Mhairis senaste Last night. Herregud, det är verkligen den feelbadigaste feelgood jag läst.

Årets mest känslosamma: Djur av Lise Tremblay, jag grät från början till slut och samtidigt var jag lycklig över att sådana här böcker skrivs. Här finns delar som jag inte orkar bära och andra delar som hjälper mig bära det som måste med. Jag älskar verkligen Lise Tremblays storslagna kärlek till djur och människor och hur sparsamt effektivt hon skriver fram det.

Årets historiska: Jag vet inte om det är Hilary Mantels fel eller om jag är rädd att inget ska kunna mäta mig med Wolf hall och dess syskon, jag har (nästan) inte läst historiska romaner alls i år. Men Fem kvinnor av Hallie Rubenhold inledde läsåret och oj vilken fantastiskt bra faktabok om kvinnors villkor i en historisk kontext det är.

Årets obehagligaste: Det måste ju vara Konferensen av Mats Strandberg, jag misstänker att den kommer förfölja mig till teambildningar och stugbyar genom hela livet…

Årets läskigaste: Furan av Lisen Adbåge. Föga anade jag att en bilderbok kunde vara så skrämmande.

Årets serie 1: När vi var samer av Mats Jonsson.

Årets serie 2: Christoffer Holsts serie om Cilla Storm som jag läste hela under sommaren.

Årets dystopi: har jag inte läst, världen har liksom hunnit ikapp dem.

Årets nya bekantskap: Åsa Larsson! Eller kanske Rebecka Martinsson, jag har ju läst lite i Pax-serien innan. Vilken resa vi hade under hösten, det var länge sedan jag var så uppslukad (av något som inte har med Thomas Cromwell att göra).

Årets kärlekshat: En allvarsam lek av Sally Thorne. Jag känner på mig att jag inte borde älska den här som jag gör, att det är lite skämmigt (den är nog egentligen fånig), men eftersom jag inte är säker så älskar jag vidare.

Årets intressantaste: Patrick Radden Keefes bok om Nordirland och The troubles, Säg inget.

Årets mest lugnande: En vacker dag av Tomas Bannerhed, den var mer ett tillstånd än en bok.

Årets ljudbok: Brinn mig en sol av och med Christoffer Carlsson.

Årets magplask: Tystnaden av Don Delilo, en sån sanslöst tråkig och besvikelsväckande bok!

Årets TV-serie: The Good place var finast, men gladast blev jag över att Kanal 5 väckte nytt liv i min gamla favoritserie Mullvaden.

Årets mest insnöade:Inferno i snö av Marie Bengts, på ett bra sätt alltså. Det här är den historiska roman jag läst i år och det var väl fint att det blev just den här deckaren.

Årets gråaste: Återigen på ett bra sätt… Agota Kristoffs Igår var så förfärligt och tröstlöst vardagsgrå och absurd på samma gång. Jag älskade den!


* Eftersom det här är en Kulturkollo-tradition så finns det förstås fler årslistor – titta gärna in hos Linda (Enligt O), Anna (Och dagarna går) och Ulrica (Västmanbok)och se hur de sammanfattar året som gått.

Mina tidigare kulturår sammanfattas så här: 2020, 2019, 2018, 2017, 2016, 2015, 2014.

Photo by Ryan Stone on Unsplash

Årets bästa läsning 2021

Läsåret 2021 har varit ett riktigt ojämnt år. I maj och juni läste jag hur mycket bra som helst, majoriteten av mina böcker på den här listan kommer från den perioden och mycket lite av det jag läste under hösten har hittat hit (det var förstås mycket som var bra, men inte bra). Här hittar du mina favoriter och mina tre allra bästa är markerade.

Klicka på länkarna för att läsa mer om varför jag tycker så mycket om just de här böckerna. Och tipsa mig gärna i kommentarerna om vilka dina favoriter från året som gått var.

Årets bästa feelgood

♥ Last night ♥ av Mhairi McFarlane. Underbart sorglig och bra bok, Mhairi bästa hittills.

En allvarsam lek av Sally Thorne. Fenomenal feelgood!

Sambo på försök av Beth O’Leary. Ljuvlig feelgood om folk som bor tillsammans men knappt möts.

Årets bästa fakta

Fem kvinnor. Den aldrig återgivna historien om Jack the Rippers offer av Hallie Rubenhold. Välskriven, omskakande och mycket intressant.

När vi var samer av Mats Jonsson. Informativt, sorgligt och ilskeframkallande om samisk historia och samiskt liv.

Säg inget av Patrick Radden Keefe. Ruskig och lärorik skildring av ”the troubles” på Nordirland.

Årets bästa spänning

Brinn mig en sol av Christoffer Carlsson. Ljuvlig, långsam men hela tiden spännande deckare. Jag läste också Järtecken under sommaren och tyckte mycket om även den.

Åsa Larssons serie om Rebecka Martinsson. En storslagen läsupplevelse i sex akter. Fädernas missgärningar kom ut i höstas och i mitt inlägg om den hittar du länkar till alla boktexter som jag skrev under hösten.

Årets bästa stillsamma och tänkvärda

♥ Em ♥ av Kim Thúy. En gnistrande fantastisk och förkrossande berättelse om vietnamkriget och dess arv.

♥ Djur ♥ av Lise Tremblay. Så fantastiskt fin och lågmäld berättelse om kärlekens och livets väsen.

En vacker dag av Tomas Bannerhed. En vidunderligt vacker och vilsam långsamläsningsbok om naturen och livet.

Konst. Essäer om extas och skamlöshet av Jeanette Winterson. Oemotståndligt inspirerande och skarpt om konst och livet.

Årets bästa klassiker

Vågorna av Virginia Woolf. En hänförande, böljande klassiker.

Sibyllan av Pär Lagerkvist. Genommörk klassiker om tro och tvivel.

Sammanfattningsvis: Ett gäng riktigt fina böcker och tre alldeles fenomenala – Em, Djur och Last night (i den ordningen).

En vacker dag av Tomas Bannerhed

I början av sommaren skapade (och återskapade) jag några morgonrutiner – meditationen och långsamläsningen. De är naturligtvis ett och detsamma, med samma syfte, nämligen att lugna ner. Min första långsamläsningsbok för den här gången blev En vacker dag av Tomas Bannerhed och jag kan inte tänka mig en bättre inledning. Varje morgon har jag klivit upp, gjort min frukost och satt mig ute med den och En vacker dag, med fåglarna som enda sällskap.

En vacker dag för oss från soluppgång till solnedgång vid Tomas Bannerhed sida. Han är på Lovön där han hittat lugnet och naturen så många gånger tidigare och den här gången guidar han mig. Jag kan tyvärr sorgligt lite om fåglar och växtlighet, inga namn, inga ljud att känna igen. Det är egentligen chockerande för en människa som älskar naturen och att vistas i den så mycket som jag. Jag skyller på att jag aldrig riktigt lärt mig och det jag tagit till mig är borta nu efter utmattningens härjningar med mitt minne. Det är inte det mest sorgliga som tagits ifrån mig på grund av den så jag väljer att ta det med jämnmod. I naturen får man vara hemma även när man inte vet vad fågeln som sjunger för en heter, man kan känna den ändå. Det känner jag också väldigt tydligt under läsningen, Tomas Bannerhed kan nog för oss båda och han är ok med att guida mig. Det enda som krävs är förståelse för hängivenhet och i alla fall en vilja till kärlek till allt det som finns där ute.

En vacker dag är en av de mest vilsamma böcker jag läst, en av de lugnaste, vackraste, sakral nästan. Jag har älskat varje minut och varje ord. Det är sällan jag hittar böcker jag vill läsa om numera, men till Lovön kommer jag återvända, kanske redan nästa sommar.

EN VACKER DAG
Författare: Tomas Bannerhed
Förlag: Weyler (2021)
Andra som skrivit om boken: och dagarna går…

Just nu i juli 2021

Det är rätt ljuvligt nu faktiskt. Barnen har ledigt, maken gick på semester igår, jag jobbar två veckor till innan min. Vädret har varit perfekt här, runt 20 grader och en hel del sol. Hemmajobbet (inte alla dagar, men ganska många) ger möjlighet till mer avkoppling och bättre nedtrappning inför ledighet än vad jag är van vid. Just nu är rätt bra alltså.

Just nu…
… läser jag: som vanligt lite olika böcker. Jag långsamläser fortfarande En vacker dag av Tomas Bannerhed (jag är nog klar i början av nästa vecka och måste då hitta en ny morgonbok). Jag mysläser Mariana Zapatas Kulti som handlar om relationer och fotboll, jag segar lite på den och tänker att den ska räcka mästerskapet ut. Fyrvaktarna av Emma Stonex kommer nog att läsas ut i dag, det är en riktig bladvändare när man väl kommer in i den och nu måste jag bara få veta vad som hände där ute i fyren.
… ser jag på: fotboll, fotboll, fotboll. Det är synd att Sverige inte är med längre, samtidigt uppskattar jag fotboll som avkoppling också och då är Sveriges frånvaro riktigt skön.
… lyssnar jag på: fåglar, just nu extra mycket eftersom jag blir ständigt inspirerad av Bannerheds bok.
… längtar jag efter: Nu är tillräckligt bra, mycket bra till och med. Jag försöker vara här och nu istället för att till exempel längta semester. Och jag är faktiskt helt ärlig när jag säger att det går riktigt bra.

Svara gärna du också och titta in hos Anna, Linda och Ulrica och och se vad de gör just nu.