Tove Jansson

Mest tänker jag på Mårran

av

Det var trevligt att återbesöka Mumin igen häromveckan så jag tänkte köra på med ytterligare en gammal text från Kulturkollo (den här gången från juni 2020).

Mest tänker jag på Mårran

När jag 2016 gick in i min utmattning hade jag sällskap av mumintroll och snorkfröknar där inne i mörkret, det har jag redan skrivit om. Nu när vi våren 2020 gått in i en sorts gemensam utmattning (stresspåslaget! Ångesten! Ensamheten! Oron!) ska vi också fira att Mumintrollet funnits i 75 år. Inget kunde passa bättre.

Jag tänker mest på Mårran. Så mycket tänker jag på Mårran! När jag lyssnade på Pappan och havet förstod jag (och Mumintrollet) henne äntligen. Dessförinnan var hon den skrämmande, nedfrysande dödsbringaren som förde kölden med sig vart hon gick. Och sen såg vi att hon ju bara ville finnas nära, ville få dansa i ljuset en liten stund. Det är så att man kan börja gråta sådär utan att veta om det är av sorg eller lättnad. Det har jag tänkt mycket över i vår utan att helt få det att gå ihop, tills det föll på plats.

Jag har alltid tänkt mig som en solitär, en ensamvarg som trivs bäst på egen hand. Eremiten i Skrotnisse var redan i barndomen en förebild och drömlevare. Sen kom pandemin och jag fick förstå den här skillnaden mellan självvald ensamhet och påtvingad en gång för alla och jag såg mig själv i Mårran ännu mer. För visst vill jag vara för mig själv. Visst vill jag helst slippa sociala sammanhang för fler än två. Men om jag inte får dansa med de andra och om jag inte får vara nära någon endaste så fryser jag också sönder allt runt omkring mig. Inklusive mig själv. Och då har jag ändå min familj som jag kan hänga med och krama på (nåja, en tredjedel av min flock kramas frivilligt, kattskrället tillåter det möjligen och resten vägrar). Mårran har ingen så alltså är storheten i Mumintrollets insikt och insläppande i ljuset oändlig. Monumental.

För mig ligger storheten med Tove Janssons muminvärlden just här, i det storslagna mitt i det vardagliga. Och i dagar som dessa när i alla fall jag kämpar med att hålla utmattning, magsår och psykbryt på avstånd behöver vi våra muminberättelser. Vi behöver Filifjonkor som städar sina hus, förfäder som bor under trappor och varelser som inte begriper det minsta om julgranar. Mumintrollen må fylla 75 år i år, men de har aldrig varit så behövda och trösterika som nu.

Må vi nu snart få göra som familjen gör i Kometen kommer, samla ihop våra tillhörigheter, vår nedsuttna krokan och varandra och gå hem. Och leva våra vardagliga liv igen.

Trollvinter

av

Vintern 2016 vill jag inte gärna minnas så noga. Då kunde jag inte tänka, sova, läsa, sätta ihop ord till meningar eller egentligen existera särskilt bra. Jag var tokutmattad helt enkelt. Det var en förfärlig tid. Men det var också, förunderligt nog, en tid då mycket bra hände. Jag lärde mig saker under de där månaderna och det är kanske inte så konstigt eftersom man nog gör det när man får chansen att gå i ide en vinter. När man tvingas umgås med sig själv och lära sig vad som egentligen spelar någon roll för en.

Jag lärde mig bland annat att Mumintrollet var en sån figur som betydde något för mig. När jag lyssnade till Mark Levengood som läste historierna (först Pappan och havet och Sent i november) för mig så var det min första egentliga kontakt med berättelserna. Och trygghetskänslan var total. Jag kom hem till Mumindalen och resten är historia. När jag befann mig i den där processen så skrev jag ett inlägg här om Mumin mot stress och till det inlägget fick jag en kommentar från Ela som berättade att hon alltid läser om Trollvinter såhär års.  I år när jag känner mig redo att återbesöka Mumindalen i sällskap av Levengood (jag har läst alla böckerna för min 11-åring sen dess, men det är ändå något annat) bestämde jag mig för att följa hennes exempel.

Trollvinter är ett nedstigande i mörkret, till vinterriket, och en chans att uppleva den där känslan av att det aldrig ska ta slut på ett helt nytt sätt. För Mumintrollet är det för allra första gången som han är vaken en vinter och han gillar det inte särskilt mycket. Jag har ju varit vaken några fler vintrar, men jag gillar det ändå inte…

Å vad jag känner igen Mumintrollets rädsla för att mörkret aldrig ska vika. Den där rädslan som blir till en kokande ilska. För visst är det så att det inte känns alldeles självklart att det faktiskt ska vända också i år. Vi får hoppas på att solen kommer tillbaka och att vi än en gång ska sitta på verandan och låta solen värma oss om ryggen.

Att lyssna på Trollvinter är att flyttas tillbaka. Det är lite, lite jobbigt och väldigt, väldigt fint och vilsamt. Att sitta och sticka och höra om Mumintrollets vinteräventyr är fortfarande avslappnande. Jag vidhåller att muminterapi mot stress fortsatt fungerar mycket fint.

Ett litet tips såhär när vintern passerat sitt allra mörkaste utan att ljuset hunnit att bryta igenom igen. Jag håller tummarna för att det ljusnar också i år.

Det här inlägget publicerades första gången på Kulturkollo i december 2018.

Mot fyren!

av

“Ja, naturligtvis, om det är vackert imorgon”, sade mrs Ramsay. “Men du måste vara uppe med tuppen!” tillade hon.

I Virginia Woolfs klassiker, Mot fyren, är de smått besatta av den där byggnaden – att ta sig dit, att blicka ditåt, att tala om, planera och längta. Och de är inte ensamma, fyrar är fantasieggande.

Deckarförfattare som Ann Rosman och Camilla Läckberg har befolkat dem med mysterier, John Ajvide Lindkvist har gjort en fyr till tillflyktsplats och kanske en dödsfälla när de odöda kommer ur havet i Tjärven. En väldigt bra sak med fyrar ur fiktionssynpunkt är att de är så små, trånga, instängda och att de för det mesta ligger så avsides och bortom världen. Det är ingen slump att mrs Ramsay hela tiden skjuter upp den där utflykten, det är inte helt lätt att ta sig till fyren.

Förra sommaren började jag lyssna på Fyren mellan haven, en bok som fascinerade mycket på grund av omgivningen och fyren som skådeplats – det där utsatta och fasansfulla som samtidigt lockar. Min absoluta fyrfavorit är, vid sidan av Woolfs mästerverk, men den handlar ju i ärlighetens namn mycket litet om själva fyren, är Jeanette Wintersons Fyrväktaren. När Silver och Pew skapar sig sitt liv där i mörker och enslighet och liksom är ett med det där ensliga och råa. Då blir jag alldeles kärleksvarm i hjärtat. Fyrväktaren är egentligen en bok som inte kan beskrivas, den måste upplevas. Och det är till stora delar fyren som gör det så bra, och hur Winterson verkligen besjälar det där ruckliga köldhålet.

Själv har jag, min höjdrädsla till trots, bestigit två fyrar, de båda på Ölands syd- respektive nordspets. Det var fasansfullt, och svindlande vackert. De är naturligtvis inte fyrar att bo i, men fyrar att bo vid och den där känslan av det karga, undanskymda och ensamma vilar också över dem. Jag fascineras och lockas, men skräms samtidigt bort av den där brutala utsattheten för naturens element. Jag är nog litegrann som sällskapet i Virginia Woolfs roman. En sån som gör bäst i att betrakta fyren på avstånd, låta mig behålla fantasin om hur det måste ha varit att leva däri eller strax intill. En sån som egentligen aldrig kommer fram och får drömmen krossad.

Det här är en text från Kulturkollo som jag ursprungligen publicerades där för ganska exakt sex år sen. Jag blev inspirerad att lägga ut den här när jag läste och skrev om Vågorna häromdagen. Sen den här texten så har jag förstås besökt ännu en fyr i Emma Stonex Fyrvaktarna, den ändrade inte direkt min inställning till dessa märkliga byggnader. Pappan och havet däremot, den kan nog ha lockat mer än den skrämde, eller kanske inte…

Amulett, reptiler och sånt som kan göra läsare av tioåringar

av

Idag inleds läslovet och jag tänkte att det kan vara bra att börja med en betraktelse från ”förr”. Den här texten om min sons steg mot läsning publicerade jag första gången på Kulturkollo 2017. Det har förstås hänt en del sen dess, idag läser han mest manga på engelska (eftersom översättningarna till svenska är i bästa fall senfärdiga i sämsta fall icke existerande), men också lite annat ibland. Och Rick Riordan hänger vi fortfarande med genom högläsning varje kväll, vi har precis avslutat Apollo-serien och har återvänt till Percy Jackson.

Amulett, reptiler och sånt som kan göra läsare av tioåringar
Jag har räknat ut att jag lånat hem ca 50 böcker i sommar. Och då vill jag göra tydligt att majoriteten inte varit till mig… Min tioåring har nämligen knäckt läskoden totalt i år och slukar böcker i alla former.

Visst är det intressant hur en läsare föds och skapas? Som bibliotekarie, professionell bokälskare och passionerad läsare tycker i alla fall jag det. Hur mycket kan man styra som förälder och omgivande vuxen, hur mycket måste få komma av sig själv? Det är ju olika från person till person förstås, men just det gör det särskilt intressant. Jag har förstås funderat mycket på det här och kommit att se vissa saker som avgörande i just den här läsarens uppvaknande. För andra är det annat, men läs vidare så får ni i alla fall några fina lästips för tioåringar och föräldrar som vill hänga med dem på en förunderlig resa.

1) Vi har läst himla bra böcker vid nattningen varje kväll. Jag är helt övertygad om att det är högläsningen av Gregor, Mumin och VLMF som lett oss hit. Ibland har vi gjort avsteg från det där himla braiga och läst sånt som barnen vill höra fast det skär i läsarsjälen att läsa något så stolpigt och stereotypt (ja, Adam Blade jag tittar på dig), men för det allra mesta har vi läst väldigt bra böcker. Just nu kör vi igenom alla serierna om Jack.

2) Försynen fick mig att inse att Amulett-serien av Kazu Kibuishi borde funka på en då nioåring som älskar allt vad Ninjago och Avatar den siste luftbändaren heter. Vi lånade hem, fastnade i bibliotekskö och allmän vänthysteri, men jag tror att det på något sätt var nyttigt också, att få längta till en bok… Jag tror det var det första som lästes utan att vara en läsläxa, på egen hand bara av lust.

3) Sen hittade vi Anna Hanssons hela produktion (och den är inte liten). Två, tre böcker om dagen, om familjen Skurk, Monsterhotellet och faktaböcker. Huller om buller och allt på en gång. Egentligen kanske dessa böcker är för enkla för en tioåring, men jag tycker sånt är irrelevant, väcker det läslust så är det bra. Och det är viktigt att få känna att man kan läsa utan hinder också, att man kan få avsluta en bok.

4) Vi hittade Hegas utgivning av serieböcker.Wonderwoman och Superman i bokform är perfekt för barn som min unge, som har stenkoll på superhjältar och skurkar.

5) Vi kom på att det där med ljudboken var något för alla de där tråkiga stunderna då ondsinta föräldrar hindrar en från att sitta framför tv-spel eller youtube. Pax-serien är jättefint inläst av Morgan Alling och här längtas det nu intensivt efter bok nummer 9, Maran som kommer i oktober. Mio min Mio, Bröderna Lejonhjärta och Ronja Rövardotter har också avlyssnats och just nu är det Rick Riordan serie om Percy Jackson som gäller.

Det här är sånt som har funkat för oss. Några procent envishet (jag vet inte hur många böcker jag släpat hem från biblioteket för att om möjligt väcka läslust, som jag sen fått bära tillbaka olästa) och många procent tillfälligheter och magi. Och så den sortens tur som är en förälder som jobbar på bibliotek och kan se det där lite udda i bokutgivningen, som Batman och monsterreptilen, och som städar manga/seriehyllan varje dag och vet att det där döljer sig skatter som kan förvrida huvudet på också den mest inbitna icke-läsaren.

Mumin mot stress

av

Varsågod – här kommer ett tips för alla er som känner stressen tynga eller utmattningen slå ner. En första version av texten publicerades på Kulturkollo i december 2016, när jag var på väg uppåt.

Jag tänker här och nu inte försjunka i någon berättelse om mitt utmattningssyndrom eller hur jag hanterar det eller hur det har varit och är. Jag tänker inte delge er en massa tips och tricks och idéer. Allt det där man efterfrågar som nyutmattad. Allt det där man aldrig kan få eftersom man jobbigt nog måste göra alla misstag på egen hand då det är så man hittar sin egen väg in i och ut ur skiten. Och det tar tiiid (nej, jag har inte kommit över känslan av att vilja krokbena alla som säger så, men det gör ju inte att de har mindre rätt, tyvärr). Nej, det här är ingenting sånt, men ändå lite.

Det här är en djupt känd kärleksförklaring till Mumindalen som en plats där vi alla kan få vila. Det allra bästa som hänt mig under den här hösten var när jag fann Tove Janssons Mumin-böcker. Och här tänker jag lämna det där om att inte lära sig av andras misstag. Det tog mig alldeles för lång tid att hitta dit. Gör inte om mitt misstag!

Till dig som känner dig utmattad, trött, lite fransig, ledsen, ensam och omskakad där ute. Släpp allt du har för händer, du kan göra det sen istället. Sätt dig i fåtöljen/sängen/soffan/varhelst du kan. Medtag te. Vira filt. Läs eller lyssna på en muminbok, valfri, vilken som helst. Strunt i ordningen och årstiderna, låt dem bara få komma till dig – homsorna, mumintrollen, hattifnattarna, lugnet, friden… Sammanbrottet kanske är nära, men det finns sällskap, värme och igenkänning att få. Ge dem en kvart i alla fall, det har du förtjänat.

Bara bra böcker! Granen av Tove Jansson

av

Det snurrar på och lussekatterna bakas, julklapparna packas, julpynten pyntas. Och så kanske det till slut känns mest som att det bara snurrar på för snurrets skull, kanske orkar jag inte riktigt göra reda för varför. Då sätter jag mig ner i soffhörnet. Då slöstirrar jag på julgranen så att ljusen flyter ihop av icke-fokuset i min blick. Då kanske jag till slut sluter ögonen. Och så besöker jag Mumindalen.

Det är sen gammalt att det inte finns något mer avkopplande för mig än Tove Janssons berättelser om filifjonkor och hemuler. Så här års är det förstås Granen, en av novellerna i finfina samlingen Det osynliga barnet, jag återvänder till. Om och om igen återvänder jag.

Se det som en julgåva eller som en sträng tillsägelse, men jag tycker faktiskt att du ska sätta dig ner och läsa eller lyssna på Granen nu, för sinnesfridens skull. Den finns i olika varianter, här kan du till exempel höra Tove Janssons egen inläsning.

Inlägget publicerades första gången 18 december 2019 på Kulturkollo. Alla bra böcker från december 2020 hittar du här

Bilden kommer från Pixabay.

31 bra saker: Trollvinter och andra vintrar

av

Idag skriver jag en text på Kulturkollo som jag faktiskt fått kämpa lite för, eller i alla fall offra mig litegranna för att få ihop. Till en början, sen var det bara ren njutning. 

Jag ville skriva om Tove Janssons Trollvinter och jag ville göra det på det rätta sättet så jag bestämde mig för att läsa om, eller snarare lyssna om. Till saken hör att senast jag lyssnade på något om mumin var vintern 2016. Den fasansfulla vintern 2016 då jag brottades med utmattning och framtidsångest. Att lyssna igen var först att flyttas tillbaka till den där känslan, men ganska snabbt infann sig den andra känslan, den som mumin gav mig då – trygghet, lugn och ro. 

Läs min text om Trollvinter här.

Att återbesöka Mumindalen visade sig vara en av mina bra saker, alla bra saker från tidigare år hittar du här.

Översvämningar och kometer – mer mumin!

av

Småtrollen och översvämningen är den första boken i serien. Här söker Mumintrollet och hans mamma efter pappan som kommit bort i den stora översvämningen. Det är en fin liten berättelse att befinna sig i. Men djupet och känslan som komma skall har ännu inte infunnit sig.

När kometen närmar sig Mumindalen blir det dock något annat. I Kometen kommer möter Mumintrollet snorkfröken och det är förstås sött på gränsen till en sockerchock, men mest av allt gillar jag ändå lugnet i deras rädsla för den annalkande katastrofen. Mumins självklara tillit till att föräldrarna ska fixa hela situationen, mammans vardagspyssel, Sniffs oerhört irriterande babbel eldat av ren och skär skräck (blandad med kärlek till glittrande stenar). Fint är det, väldigt, väldigt fint.

[su_note note_color=”#dafdf5″]
SMÅTROLLEN OCH ÖVERSVÄMNINGEN / KOMETEN KOMMER
Författare: Tove Jansson
Förlag: Bonnier Audio
Inläsare: Mark Levengood
Del 1-2 i serien om mumintrollen. Tidigare recenserade delar: Pappan och havet och Sent i november [/su_note]

Sent i november

av

sent-i-novemberDe här böckerna om Mumindalen och alla däri, de kan inte beskrivas eller recenseras. De kan inte reduceras till några ord på en blogg. När jag har suttit med Sent i november har det hänt mer än en gång att jag nästan börjat gråtà av ren lycka över att det här finns. De här orden är skrivna och älskade och det betyder att jag inte är ensam i världen om att vara egen. Onkelskruttet, Hemulen, Homsan, Filifjonkan, alla som vandrar till huset och finner det tomt. Alla som sätter sig där och väntar på att muminfamiljen ska återvända från fyrön. De är som jag, olika delar av mig, några sidor av mig. Och de är så mycket novemberstämning, på ett bra sätt (jo faktiskt). En annan sak den här boken är är medicin, det borde vara självklart att skriva ut det här på recept till alla utmattade, trötta och ledsna därute. Det läker.

[su_note note_color=”#dafdf5″]
SENT I NOVEMBER
Författare: Tove Jansson
Förlag: Bonnier Audio (2009)
Inläsare: Mark Levengood
Del 9 i serien. Del 8: Pappan och havet[/su_note]

Pappan och havet

av

För någon vecka sen instagrammade jag lyckligt att jag kunde lyssna på ljudböcker. Då hade jag försökt ett bra tag med en väldig massa olika röster utan att hitta något jag klarade av. Det är dels koncentrationssvårigheterna som gör det, men också ljudkänsligheten tror jag. Det blir så nära med en ljudbok.

pappan-och-havetDet som till slut funkade var Mumin, inläst av Mark Levengood. Jag testade Tove Janssons egen inläsning först och det gick inte alls, av oklar anledning. Men med Mark och Mumin har det funkat. Jag lyssnar när jag stickar (eller stirrar på träd) och jag gör det bara små stunder i taget, rekordet är 30 minuter men då var jag riktigt trött efteråt och blev tvungen att sova. Inte minns jag så särskilt mycket efteråt heller, för att jag inte orkar fokusera förstås, men det är ok.

Jag har insett att jag tidigare bara läst väldigt korta stycken om muminfamiljen, bilderböcker och noveller. Att äntligen möta dem alla på riktigt är väldigt mycket som balsam för själen. De är så oerhört underbart sina egna allihop, på ett vridet och mindfult sätt (och helt utan stress, mindfulness brukar annars sällan vara stressfritt…). My är så bitsk, Mumin en sån drömmare, pappan som slits mellan att ta hand om familjen så som han tror att han måste och gör, och att göra det där andra han egentligen vill. Och Mårran! Åh så jag tycker om Mårran, och Mumintrollets styrka att se henne för den hon är i den här boken. Mårran är världshistoriens sorgligaste karaktär, och ändå så oerhört vacker. Det händer att jag identifierar mig med henne, då är det skönt att det finns mumintroll här i världen som är beredda att komma med lyktan så Mårrorna kan få dansa de också.

[su_note note_color=”#dafdf5″]
PAPPAN OCH HAVET
Författare: Tove Jansson
Förlag: Bonnier Audio (2009)
Inläsare: Mark Levengood
Del 8 i serien om Mumintrollen, jag läser i helt fel ordning och det gör ingenting.[/su_note]