Med kallt blod av Truman Capote

Jag läser rätt mycket hemskt i perioder, deckare där folk lemlästas och mördas, utan att det egentligen berör mig så djupt. Men då och då dyker det upp böcker som stjäl min nattsömn. För det allra mesta är det dokumentära saker och så var det definitivt sommaren som gick. Först var det I’ll be gone in the dark och sen Med kallt blod. Egentligen är det enklare att förklara varför I’ll be gone in the dark rubbar ens cirklar så totalt, den handlar mer om nutid, om en man som bryter sig in i hus ganska lika det jag bor i och våldtar och mördar dem i par. Med kallt blod handlar om ett förvisso fasansfullt brott där en familj överraskas om natten, binds och mördas i sina sängar. Det är förfärligt men det är ändå inte brottet i sig som får mig att ligga sömnlös, kallsvettig och lyssna efter konstiga ljud. Jag tror att det är Truman Capotes röst i det hela. Den där undangömda, den där som viskar fram de här människorna så lätt att de växer fram till verkliga människor en efter en, offer såväl som förövare.

Jag förstår att Med kallt blod revolutionerade det journalistiska skrivandet, dokumentärromanen och sättet att skriva om brott. Jag förstår om alla ville skriva som Truman Capote, det är så himla snyggt berättat, så fantastiskt medryckande och drivet alltihop. Sen finns det väldigt problematiska delar också, som att Truman Capote gömmer det faktum att han var så djupt insyltad i fallet, som att han verkar ha varit lite av ett svin när det kom till att få till en bra historia. Men en bra historia är det. Om det är värt att tumma på sanningen, låtsas att man inte tummat på sanningen och utnyttja människor för att få till en bra historia? Jag skulle förstås vilja säga nej, men Med kallt blod är för bra för att jag ska kunna göra det rakt av. Jag funderar vidare istället, främst på Kulturkollo idag.

Ett ord om n-ordet och ras kan vara i sin ordning också. Med kallt blod skrevs i slutet av 1950-talet och början av 1960-talet och förekomsten av ord som n-ordet, ”halvblod” och annat är förstås inte förvånande. I vissa stycken tycker jag att Truman Capote synliggör strukturer i samhället som uttrycks genom orden, när han låter sin ”karaktärer” prata om fattigdomens betydelse för en rättvis rättegång eller huruvida svarta är människor över huvud taget. Men hade han varit verksam idag hade han gjort mer av det och han borde nog ha kunnat redan där och då. Visst borde han ha kunnat gräva lite i, istället för att skriva att Perry Smith är ”halvblod”, hur ursprung, bakgrund och erfarenheter påverkade honom (det berörs, talas om, men analysen uteblir). Däri finns en hel samhällshistoria som behöver berättas, där kan jag tycka att Truman Capote blir lite lat.

MED KALLT BLOD
Författare: Truman Capote
Förlag: Albert Bonnier förlag (2018)
Översättare: Olov Jonasson, originaltitel: In cold blood
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Vill du läsa mer? Jag utvecklar mitt resonemang till att handla det dokumentra i romanform och om filmen Capote på Kulturkollo idag. Den texten hittar du här.

Bäst bland brottsligt och sant

Veckans utmaning på Kulturkollo går ut på att lista topp 3 verkliga brottsskildringar. Jag har själv hittat på utmaningen, men kan förstås inte hålla mig till spelreglerna. Här kommer mina 7 (eller 10 om vi ska räkna rätt…) allra bästa filmer och böcker inom genren true crime (utan inbördes ordning):

Paradise lost 1-3 (The child murders of Robin Hood hills, Revelations, Purgatory)
Jag har skrivit en hel temadag av inlägg tillsammans med Beroende av böcker om de här filmerna och West Memphis 3. Jag kommer skriva ännu mer under veckan som kommer. De här filmerna saknar egentligen motstycke när det kommer till hur drabbande de är och hur mycket de bidrog med. Det är ingen lätt sak att ta sig igenom dem (vilket framgår med all önskvärd tydlighet här), men det är värt det.

I skuggan av ett brott av Helena Henschen
Jag har alltid läst mycket om historiska brott och det här är nog den skildring jag tycker allra mest om. Helena Henschen skrev om ett uppmärksammat mord i den egna familjen och hur det påverkat flera generationer.

Med kallt blod av Truman Capote
Den här klassikern har jag läst först i sommar. Den är en fantastisk upplevelse och jag kommer utveckla mina tankar kring den på söndag här och på Kulturkollo.

I’ll be gone in the dark av Michelle McNamara
Ännu en bok som jag skriver om den här veckan och som lämnade mig sömnlös i sommar. Oerhört fascinerande och bra.

Min vän Dahmer av Derf Backderf
Handlar inte mycket om brott, men om en brottsling. Den är ett försök att förstå att en människa man växt upp med blev en av världens mest omskrivna seriemördare. Läs min recension här.

The Jinx
För mig är det här, och inte Making a murderer (som jag sett först nu och skriver om här i veckan), den ultimata true crime-tv-serien. När Robert Durst tror att mikrofonen är avstängd där på slutet… “Blodet isar sig” är ett uttryck som jag förstod innebörden av först i det ögonblicket. Läs min text om serien här.

Fallet Mary Bell och Ohörda rop av Gitta Sereny
Egentligen är väl hennes bok om en annan brottsling, krigsförbrytaren Albert Speer hennes magnum opus, men berättelserna om Mary Bell är också oförglömligt. Hon berättar alltid helt utan att förenkla och försjunka i sentimentalitet. Jag är fortfarande lite sur över att hon inte hann få nobelpriset i litteratur.

Det är mina favoriter – vilka är dina?