Bara bra böcker! Med kallt blod

Jag har en viss fascination för seriemördarmyter, alltså berättelser som vävs kring dem, men som kanske egentligen inte har så mycket med dem att göra. Det är verkligen inte något jag är stolt över eller underhåller särskilt ofta. Jag läste (och såg) I’ll be gone in the dark som nog är bäst i sitt slag bland True crime. Ann Rules fantastiska djupdykning i människan och myten Ted Bundy (The stranger beside me) är också fasansfull och välskriven. Och så bör Min vän Dahmer av Derf Backderf nämnas, herregud vilken bok! Sen kan man inte bortse från att Truman Capote var först, hans Med kallt blod är blodisande förfärlig och när man får veta mer om Capotes spel bakom kulisserna blir det inte direkt mindre blodisande…

Med kallt blod
Det hände sig i somras att jag under några dagar blev helt uppslukad av något sådär som jag allt för sällan, men ibland blir. Jag var egentligen rätt oförberedd, läste den där boken mest för att jag bestämt mig för att läsa den, för att följa upp smått fenomenala I’ll be gone in the dark från tidigare och för att kunna täcka in ett tema här om jag ska vara ärlig. Med kallt blod var från början ingen kärleksaffär, men det blev det snabbt.

Truman Capote har skrivit en förfärlig och tryckande bok. En nästan 500-sidors nedborrning i ett brott och ett samhälle som bär likheter med vårt, men är djupt olikt. Capotes berättarröst är speciell. Han strävar uppenbarligen efter den journalistiska anonymiteten, men har väldigt svårt för att hålla sig ifrån romanens utbroderingar och fantasier. Det märks och just för att det märks har jag inga problem med det.Med kallt blod är ingen sanningsutsaga, det är en dokumentärroman, som liksom all dokumentärfilm till exempel är en version av sanningen, den som skaparen modellerar fram och väljer att berätta. Den delen av Med kallt blod har jag absolut inga invändningar emot.

Med kallt blod utspelar sig under sent 1950-tal och tidigt 1960-tal, berättelsen kretsar kring ett brutalt mord på en familj och dess efterföljd, konsekvenserna för det lilla samhället. Boken fokuserar mycket på de två mördarna och försöker förstå dem och deras agerande. Det känns nytt för tiden, stilbildande och är väldigt intressant.

Sen såg jag (äntligen) Capote*, med min absoluta älsklingsskådespelare Philip Seymour Hoffman i sin paradroll, och hela upplevelsen av Med kallt blod svängde ytterligare några grader.

Som jag skrev tidigare, det här att Med kallt blod inte är sanningen och enbart sanningen har jag inga problem med. Jag förstår varför Truman Capote broderade lite här, förteg lite där. Men när det står klart vilken komplicerad och nära relation Truman Capote hade till framförallt en av mördarna öppnar det för att jag ska vilja ha mer. När han skriver att ”en reporter” hade möten med dem och det är uppenbart att det är Truman Capote som är reportern så blir det naturligtvis på gränsen till lögnaktigt, det förtar inte upplevelsen av boken som den är, men det får mig att längta efter en djupgående reflektion från Capote kring hur han upplevde det. Jag accepterar att han kände sig tvungen att skriva boken som han skrev den, men jag kan inte riktigt acceptera att jag aldrig får veta eller förstå vad det gjorde med Truman Capote att komma under huden på en människa han litegrann kände igen som sig själv, en människa som gjort något så fasansfullt. Jag kräver att få veta mer, kanske är det forskaren i mig som vaknat ur sin slummer. Jag kommer inte få veta mer och det stör mig. Tyvärr tycker jag att filmen, som förstås också är en sorts fiktion med dokumentära inslag missar att gå på det verkliga djupet med detta. Det är en bra film, Philip Seymour Hoffman är förstås lysande (som jag saknar honom!), men det känns lite ofokuserat.

Med allt detta sagt. Med kallt blod är en förunderligt effektiv bok. En bok som inte släpper taget när man tillåtit den att borra in klorna. Det är som Truman Capotes förläggare säger i filmen, det är en bok som förändrat sättet att skriva om brott. Det finns mycket att diskutera och tycka om den här boken, men det är ju inte en dålig sak för en klassiker eller en läsare. Det är alltid bra att få brottas lite med sin läsning.

*Jag såg också serien Med kallt blod: Familjemorden i somras, men den serien kändes väldigt ofokuserad och gav mig inget nytt. Men det var förstås intressant att se bilder av Truman Capote och Harper Lee från där och då.


Inlägget publicerades första gången 19 september 2018 på Kulturkollo. Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.

Bra sak: Att möta sin rädsla

Förra året vid den här tiden gav jag mig på att läsa vad som på förhand verkade vara en rätt skräckig bok, Thomas Olde Heuvelts Hex. Jag trodde och tillät med berått mod att jag skulle skrämma livet ur mig själv och förlora nattsömn. Det visade sig att jag hade rätt, men på ett annat sätt än jag förväntat mig.

Jag är sjukt lättskrämd och egentligen skrämmer verkligheten mest. Sommaren 2018 slog jag till exempel till med en förfärligt dum dubbelläsning när jag tog mig an först Michelle McNamaras I’ll be gone in the dark och sedan Med kallt blod av Truman Capote. Jag sov inte på veckor. Det var bra böcker. Fantastiska till och med, men nattsömnen blev så lidande att jag inte vet om jag är glad att jag läst dem eller inte.

Och jag har gjort så förr. Jag läste Kvinnan i svart av Susan Hill en mörk och dimmig eftermiddag när jag var ensam hemma och trodde att jag skulle svimma av rädsla. Men allra, allra värst var nog ändå den gången när jag såg Blair witch project på bio och sprang hem genom mörka bakgator. Jag satt vaken i mörkret hela natten och stirrade in i väggen och försökte tänka bort att jag någonsin sett den där avslutningsscenen (där det stirras in i väggen, jag får fortfarande panikrädslekänslor när jag tänker på det och det är mååånga sen jag såg filmen).

Och nu Hex alltså… Utan tvekan är man inte riktigt klok. Men det visade sig att jag är ännu mer komplicerad än så. Hex skrämde litegrann, främst i början när den var sådär krypande och liksom skev. Sen brakade helvetet löst och jag drabbades av en sorg som dränkte rädslan effektivt. Mer om känslorna den väckte kan läsas här. Hex var en av förra läsårets bästa och mest drabbande böcker, men skrämde mig gjorde den inte. Inte på det sättet i alla fall. Men jag är inte allt för skräckrelaterat besviken på den för ju mer tid som läggs mellan mig och läsningen desto starkare känner jag att bokens slutscen växer och växer, snart är den en hög ton som med en orkans styrka etsat sig fast i mitt inre, på samma sätt som den där slutscenen i Blair witch project. På exakt samma sätt faktiskt…


En version av det här inlägget publicerades första gången förra hösten på Kulturkollo. Du kan läsa det här.

 

Bild från Pixabay

Med kallt blod av Truman Capote

Jag läser rätt mycket hemskt i perioder, deckare där folk lemlästas och mördas, utan att det egentligen berör mig så djupt. Men då och då dyker det upp böcker som stjäl min nattsömn. För det allra mesta är det dokumentära saker och så var det definitivt sommaren som gick. Först var det I’ll be gone in the dark och sen Med kallt blod. Egentligen är det enklare att förklara varför I’ll be gone in the dark rubbar ens cirklar så totalt, den handlar mer om nutid, om en man som bryter sig in i hus ganska lika det jag bor i och våldtar och mördar dem i par. Med kallt blod handlar om ett förvisso fasansfullt brott där en familj överraskas om natten, binds och mördas i sina sängar. Det är förfärligt men det är ändå inte brottet i sig som får mig att ligga sömnlös, kallsvettig och lyssna efter konstiga ljud. Jag tror att det är Truman Capotes röst i det hela. Den där undangömda, den där som viskar fram de här människorna så lätt att de växer fram till verkliga människor en efter en, offer såväl som förövare.

Jag förstår att Med kallt blod revolutionerade det journalistiska skrivandet, dokumentärromanen och sättet att skriva om brott. Jag förstår om alla ville skriva som Truman Capote, det är så himla snyggt berättat, så fantastiskt medryckande och drivet alltihop. Sen finns det väldigt problematiska delar också, som att Truman Capote gömmer det faktum att han var så djupt insyltad i fallet, som att han verkar ha varit lite av ett svin när det kom till att få till en bra historia. Men en bra historia är det. Om det är värt att tumma på sanningen, låtsas att man inte tummat på sanningen och utnyttja människor för att få till en bra historia? Jag skulle förstås vilja säga nej, men Med kallt blod är för bra för att jag ska kunna göra det rakt av. Jag funderar vidare istället, främst på Kulturkollo idag.

Ett ord om n-ordet och ras kan vara i sin ordning också. Med kallt blod skrevs i slutet av 1950-talet och början av 1960-talet och förekomsten av ord som n-ordet, ”halvblod” och annat är förstås inte förvånande. I vissa stycken tycker jag att Truman Capote synliggör strukturer i samhället som uttrycks genom orden, när han låter sin ”karaktärer” prata om fattigdomens betydelse för en rättvis rättegång eller huruvida svarta är människor över huvud taget. Men hade han varit verksam idag hade han gjort mer av det och han borde nog ha kunnat redan där och då. Visst borde han ha kunnat gräva lite i, istället för att skriva att Perry Smith är ”halvblod”, hur ursprung, bakgrund och erfarenheter påverkade honom (det berörs, talas om, men analysen uteblir). Däri finns en hel samhällshistoria som behöver berättas, där kan jag tycka att Truman Capote blir lite lat.

MED KALLT BLOD
Författare: Truman Capote
Förlag: Albert Bonnier förlag (2018)
Översättare: Olov Jonasson, originaltitel: In cold blood
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Vill du läsa mer? Jag utvecklar mitt resonemang till att handla det dokumentra i romanform och om filmen Capote på Kulturkollo idag. Den texten hittar du här.

Bäst bland brottsligt och sant

Veckans utmaning på Kulturkollo går ut på att lista topp 3 verkliga brottsskildringar. Jag har själv hittat på utmaningen, men kan förstås inte hålla mig till spelreglerna. Här kommer mina 7 (eller 10 om vi ska räkna rätt…) allra bästa filmer och böcker inom genren true crime (utan inbördes ordning):

Paradise lost 1-3 (The child murders of Robin Hood hills, Revelations, Purgatory)
Jag har skrivit en hel temadag av inlägg tillsammans med Beroende av böcker om de här filmerna och West Memphis 3. Jag kommer skriva ännu mer under veckan som kommer. De här filmerna saknar egentligen motstycke när det kommer till hur drabbande de är och hur mycket de bidrog med. Det är ingen lätt sak att ta sig igenom dem (vilket framgår med all önskvärd tydlighet här), men det är värt det.

I skuggan av ett brott av Helena Henschen
Jag har alltid läst mycket om historiska brott och det här är nog den skildring jag tycker allra mest om. Helena Henschen skrev om ett uppmärksammat mord i den egna familjen och hur det påverkat flera generationer.

Med kallt blod av Truman Capote
Den här klassikern har jag läst först i sommar. Den är en fantastisk upplevelse och jag kommer utveckla mina tankar kring den på söndag här och på Kulturkollo.

I’ll be gone in the dark av Michelle McNamara
Ännu en bok som jag skriver om den här veckan och som lämnade mig sömnlös i sommar. Oerhört fascinerande och bra.

Min vän Dahmer av Derf Backderf
Handlar inte mycket om brott, men om en brottsling. Den är ett försök att förstå att en människa man växt upp med blev en av världens mest omskrivna seriemördare. Läs min recension här.

The Jinx
För mig är det här, och inte Making a murderer (som jag sett först nu och skriver om här i veckan), den ultimata true crime-tv-serien. När Robert Durst tror att mikrofonen är avstängd där på slutet… ”Blodet isar sig” är ett uttryck som jag förstod innebörden av först i det ögonblicket. Läs min text om serien här.

Fallet Mary Bell och Ohörda rop av Gitta Sereny
Egentligen är väl hennes bok om en annan brottsling, krigsförbrytaren Albert Speer hennes magnum opus, men berättelserna om Mary Bell är också oförglömligt. Hon berättar alltid helt utan att förenkla och försjunka i sentimentalitet. Jag är fortfarande lite sur över att hon inte hann få nobelpriset i litteratur.

Det är mina favoriter – vilka är dina?