Mumin mot stress

Varsågod – här kommer ett tips för alla er som känner stressen tynga eller utmattningen slå ner. En första version av texten publicerades på Kulturkollo i december 2016, när jag var på väg uppåt.

Jag tänker här och nu inte försjunka i någon berättelse om mitt utmattningssyndrom eller hur jag hanterar det eller hur det har varit och är. Jag tänker inte delge er en massa tips och tricks och idéer. Allt det där man efterfrågar som nyutmattad. Allt det där man aldrig kan få eftersom man jobbigt nog måste göra alla misstag på egen hand då det är så man hittar sin egen väg in i och ut ur skiten. Och det tar tiiid (nej, jag har inte kommit över känslan av att vilja krokbena alla som säger så, men det gör ju inte att de har mindre rätt, tyvärr). Nej, det här är ingenting sånt, men ändå lite.

Det här är en djupt känd kärleksförklaring till Mumindalen som en plats där vi alla kan få vila. Det allra bästa som hänt mig under den här hösten var när jag fann Tove Janssons Mumin-böcker. Och här tänker jag lämna det där om att inte lära sig av andras misstag. Det tog mig alldeles för lång tid att hitta dit. Gör inte om mitt misstag!

Till dig som känner dig utmattad, trött, lite fransig, ledsen, ensam och omskakad där ute. Släpp allt du har för händer, du kan göra det sen istället. Sätt dig i fåtöljen/sängen/soffan/varhelst du kan. Medtag te. Vira filt. Läs eller lyssna på en muminbok, valfri, vilken som helst. Strunt i ordningen och årstiderna, låt dem bara få komma till dig – homsorna, mumintrollen, hattifnattarna, lugnet, friden… Sammanbrottet kanske är nära, men det finns sällskap, värme och igenkänning att få. Ge dem en kvart i alla fall, det har du förtjänat.

Med eget ansvar i utmattningsland

Bitter ska man inte vara, men det är jag ju. Inte hela tiden och inte på allt, men nog sjutton drabbas jag av en släng av bitterhet ibland. Inte minst när jag tänker på den välsignade utmattningen. Herregud ändå så många böcker, artiklar och tyck jag läst om utmattning sen jag själv insjuknade (eller vad man nu gör…). Ord efter ord efter ord om hur jag ska ta mig upp och ut. Hur jag ska träna för att bli “frisk”, och tänka positivt och vara mindful och resa bort en stund eller isolera mig hemma. Eller yoga och äta rätt, men unna mig och tänka på att inte dricka för mycket kaffe samtidigt som kaffe kan vara bra. Och jag ska minnas att utmattning är ett livsfarligt tillstånd, man kan dö om man inte vilar och om man inte tränar och om man tänjer gränserna eller inte. Det är väldigt mycket man ska göra och tänka på när man är utmattad kan jag säga. Jag kan också meddela att det inte går så bra. För det blir överslag av alla tankar och tillslut blir allt till en enda gröt som på något sätt fått talförmåga och säger “du är inte bra nog, du har missat allt det här och gjort helt fel grejer, allt är ditt fel”.

Ingenstans i de här böckerna och artiklarna hittar jag något egentligt om samhället. Som ju också är trasigt. Det är rätt orimligt att tro att alla vi tusentals som de senaste åren slagits till marken av det här livskrympande syndromet skulle ha ställt till det helt och hållet på egen hand. Men de där samhällstillvända självhjälpsböckerna (“Bränn inte ut din personal”, “Dumspara mindre”…) väntar jag fortfarande på.

Så aningens bitter är jag allt, men också samtidigt tacksam över att min väg med utmattningen varit kantad av kunnigt folk och tur. Och ingenstans har jag läst att utmattning botas av bitterhet (ilska däremot, det är en finfin drivkraft det) så det är är väl bara till att gilla läget och göra sitt bästa. Och under tiden så finns det faktiskt en del bra böcker att läsa. Såna som förvisso handlar mest om utmattning på individnivå, men också ibland lyfter blicken och gör samhället där bakom synligt. Mina bästa böcker om utmattning är Ur balans av Aleksander Perski, Väggen av Pia Dellson och Innan väggen av Anna Voltaire. Någonstans vill jag också tro att när vi orkat resa oss ur det här orkeslösa träsket kommer det vara vi som skriver de där böckerna om hur samhället kan och ska förändras. Om vi bara får vila lite först.

PS: Imorgon kommer det faktiskt en text här om en bok som är precis vad jag efterlyser ovan, håll utkik! DS

 


En version av den här texten publicerades första gången på Kulturkollo i november 2016.

Gränsen, väggen och jobbet

Den där gränsen som går någonstans. Mellan arbete och fritid. Den där gränsen som gör att jobbet inte blir själva livet och sådär. Den som behöver finnas där men inte alltid gör. Jag tänker på några som jag läst om. Andreas Egger i Ett helt liv som bygger “sin” linbana i österrikiska alperna, som stretar på och jobbar och står i, ibland för att försörja en familj, ibland bara för att. Det finns något sorgesamt och vackert i det.

Jag tänker på Elsie Johanssons Nancy som jobbar och sliter och nog aldrig lyckas bevisa sin duglighet (för sig själv i allafall). Jag tänker på Henning i Mina drömmars stad (och så tänker jag att jag vill läsa om den serien snart) vars hela liv definieras och bestäms av det där arbetande och arbetet. Känslan i kroppen efter en dag i hamnen…

Jag tänker på Gösta Berling som i så mycket definieras av att han inte arbetar längre, att han ingenting gör, att han slashasar sig runt den värmländska landsbygden till ingen nytta (han har ju några andra lite problematiska omständigheter att brottas med också, men…). Och så får man ju inte vara, till ingen nytta…

Jag tänker på mig själv som inte alltid haft den där gränsen i mitt liv och därför gick in i en sån där vägg istället (såna väggar kan man också läsa om, jag rekommenderar Pia Dellsons Väggen till alla och envar). Jag började jobba igen efter ett tag, men arbetar fem år senare fortfarande med att rita upp den där gränsen. Jag tänker på att det känns skönt att vara tillbaka, men samtidigt funderar jag lite över varför det var så svårt att definiera och hitta mig själv i en tillvaro där jag inte arbetade (och slashasade mig runt den värmländska landsbygden, till ingen nytta så att säga). Jag tänker mycket på arbete och vad det gör med oss just nu och jag känner mig så evinnerligt priviligierad över att ha tid och möjlighet att göra det.


Den här texten publicerades i en första version på Kulturkollo i februari 2017.

En vecka om utmattning, fem år senare

För fem år sen var jag påväg in i en av de värsta perioderna av mitt liv, samtidigt som jag tack och lov tvingades inleda arbetet med att ta mig ut ur den. Jag kunde inte läsa, inte fatta beslut, snart kunde jag inte föra samtal med min man. Jag gick från att jogga några gånger i veckan och promenera varje dag till att släpa mig runt en timme i motionsspårets korta slinga varje dag, om ens det. Vissa dagar blev det ingen lunch för jag orkade inte laga eller äta någon, vissa dagar orkade jag nätt och jämt röra mig från soffan till toaletten. Det var det totala mörkret, men det var ändå bättre än det som varit. På vissa sätt var det också bättre än det som kom.

Nu är jag stark eftersom jag tvingats jobba igenom och med det där i fem år, men jag är också galet skör (förlåt för bruk av överanvänt ord, men det är det som ska in på den här raden). Jag faller ner i ångesten och gråten och hjärtklappningen bara sådär. För det mesta är allt för mycket och överväldigande, men det går. Jag har förlorat så många delar av minnet. Jag har lärt mig massor om vila och ickeprestation. Det finns plus och minus med allt.

Vad jag gör nu som jag inte gjorde? Jag jobbar mindre, testar tjänstledighet på olika nivåer för att hitta rätt. Jag mediterar (för att öva upp hjärnan genom avslappning och fokus), jag yogar (för kropp och själ), joggar var tredje dag och jag försöker knö in kreativiteten, med skohorn ibland för utan den förtvinar jag, i vardagen. Jag vilar och försöker grunda mig, försöker få utlopp för tankarna som far. Min största fiende är oron. Den tar fortfarande över mig ibland, ofta.

Jag befinner mig fortfarande på den här resan och har insett att det kommer jag alltid göra, det är ju det som är livet. Mitt mål kan inte vara att bli som jag var innan, det måste vara att helas till någon som ser gränserna och förstår sig på vad som är viktigast. I somras insåg jag att jag mådde jag bättre med mig själv än jag gjort på väldigt länge, sen föll jag plötsligt djupare än jag varit på länge. Nu jobbar jag vidare på att komma tillbaka till sommarens känsla och att få stanna i den. Det är frustrerande att det ska vara ett heltidsjobb att uppnå balans bara, och att man aldrig är färdig.

Den här veckan ska jag återpublicera några gamla texter från när det begav sig, alla från Kulturkollo. Jag ska reflektera lite kring kreativitet och utmattning och så ska jag tycka till om den bästa bok om utmattning jag läst hittills. Väl mött!