Northanger abbey (McDermid style)

Efter min totala avsky inför den första boken i Jane Austen-projektet var det väl ingen som trodde att jag skulle läsa en till. Men sen kom Northanger abbey, som är en av mina favoriter bland Austenböcker, och så var det Val McDermid som skrivit den och hon är som vi alla vet en väldigt duktig författare. Och jag visste att Val McDermid aldrig skulle skriva Catherine Morland korkad eller underlägsen, Val McDermid skulle stå på hennes sida.

Så sagt och gjort, jag köpte den på bokmässan, såg till att insjukna i en svintrist förkylning och bäddade ner mig på hotellrummet i ett dygn med Northanger abbey som enda sällskap. Ungefär.

Och jag gillade den. Jag tycker att Val McDermid lyckas göra något eget med berättelsen, jag gillar Catherine Morland, jag älskar att den vidrige John Thorpe här gjorts ännu mer uppenbart förfärlig. Och Henry Tillney, herregud!

Visst finns här problem, som ålderskillnaden mellan Catherine och Henry som aldrig berörs med ord eller tanke men som är väldigt stor… Och så det här med att trycka in referenser till modern teknik i tid och otid för att verkligen visa hur modernt allt är. Och så det där med vampyrerna… Litegrann får en ju överse med…

Jane Austens bok är naturligtvis bäst, det går ju inte att jämföra! Men jag tycker att Val McDermid samtidigt som hon gör sin egen grej lyckas bevara det knivskarpt elaka, humoristiska och reflekterande från originaltexten. Jag ser en film framför mig, det här har filmindustrin väntat på sen de fick slut på Austenböcker att filmatisera!

Jag har skrivit lite mer om boken på Kulturkollo i veckan i inlägget Northanger abbey, kan det bli mer te- och brasamysigt än så? Och det kan det ju inte… 

NORTHANGER ABBEY, Val McDermid
Borough press, 2014

Carol Jordan och Tony Hill to the rescue

För länge sen såg jag Mord i sinnet på tv och minns det som att jag blev rätt fängslad. Sen läste jag The mermaids singing på en kurs och tyckte att den var sådär, lite kanske för att det var kurslittertur men mest av allt för att jag avskydde att mördaren var en person ur en kategori som väldigt ofta utanförställs. Jag tyckte det kändes onödigt även om boken var välskriven och jag gillade Tony Hill och Carol Jordan.

20130824-204746.jpg Del två i serien väcker inga sådana dubier alls. Mördaren avslöjas redan i prologen till Under ingrodda ärr och det finns inte en enda sekund som jag hoppas att den jäveln ska slippa undan. Problemet skulle väl vara att han är så sällsynt vedervärdig att han nästan blir omöjlig att tro på, men tyvärr tror jag att det nog finns sådana som han…

Bäst är återigen relationerna och att McDermid är så himla kallhamrad och drastisk, läsaren får vara med och bli mördad och det är så obegripligt när det händer att i alla fall den här läsaren fick djupandas en lång stund efteråt.

Under ingrodda ärr lockade mig således och nästa del i serien, Den sista frestelsen, övertygade mig slutgiltigt om McDermids genialitet. Också den är en himla skickligt ihopsnickrad historia. Den sista frestelsen utspelar sig i olika delar av Europa och jag älskar hur flera berättelser löper parallellt och i slutänden visar sig vara sekundära det privata, relationerna. En sak som stör lite och som kommer bli jobbig längre fram i serien är att McDermid verkar älska att placera särskilt Tony Hill i såväl påtaglig som fysisk fara, det börjar redan kännas lätt otrovärdigt. Och så är Hills snabba analyser lite väl briljanta ibland – tanken är väl att han är vetenskapsman, inte medium…

McDermid har trots dessa invändningar frälst mig och jag är nu i besittning av såväl en komplett dvdbox med alla 30 avsnitten av Mord i sinnet (kom över superbilligt, har sett första halvan av första historien och det var ju tyvärr rätt kalkonartat men jag ger den väl en liten chans till…) som alla sju böcker som hittills kommit ut om Tony Hill och Carol Jordan, nästa bok kommer i höst.

Under ingrodda ärr av Val McDermid. Anamma förlag
Den sista frestelsen av Val McDermid. Alfabetaanamma

20130824-204816.jpg