Vecka 17: Läsrapport

Den här veckan har varit något mindre splittrad läsmässigt och det känns inte som att jag har suttit med näsan i böckerna hela tiden. Ändå har jag läst fem böcker…

Den andra pocketkedjeboken blev utläst och var hur bra som helst – kommentarer på den kommer om några veckor när nästa paket packats och skickats iväg.

Björn Sortlands Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn tog bara en förmiddag att läsa men kommer att finnas med mig betydligt längre. En väldigt fin och stark skildring av ung kärlek. Recension kommer under veckan.

Jag jobbade en obeskrivligt lugn kväll på biblioteket och passade då på att läsa L J Smiths Kampen som är del två i Vampire Diaries-serien. Helt ok läsning – mer ingående om vad jag tyckte kan man läsa här.

Hillevi Wahls Hungerflickan visade sig vara en för mig väldigt drabbande roman full med jobbig igenkänning.  Oerhört sorglig om självförakt, utanförskap och en självkänsla på noll. Recension kommer inom kort!

Sist men absolut inte minst så har jag läst del två i Berättelsen om blodet – Anders Björkelids Eldbärare. Den är bra, lika bra som Ondvinter tror jag.

Nästa vecka blir det John Ajvide Lindkvists Lilla stjärna för nästan hela slanten och det ser jag verkligen fram emot. Har läst 50 sidor hittills och den känns väldigt lovande…

Vampyrens kärlek: Kampen

Det gäller att passa på när man får chansen – den här boken snabbläste jag under mitt lånediskpass häromkvällen (ja, det var en lugn kväll…). Jag tycker att det är lite skämmigt att lägga beslag på de här böckerna när ungdomarna (dvs målgruppen) så uppenbarligen vill läsa och köar som tokar. Så jag snabbläste och upptäckte att det funkade förträffligt.

Liksom den första delen av Vampire Diaries-serien är det här en lättsmält och lättläst bagatell. Det är understundom lite barnsligt och lite väl mycket high school spirit men i den här boken tycker jag ändå att det hettar till lite mer än i The Awakening. Elena får bli mer flerdimensionell och dras mot det mörkare framförallt i och med att hennes relation till Damon tillåts att ta plats. Ett stort plus också för den förtätade stämning som författaren faktiskt bygger upp i mötena mellan Elena och Damon – det är mycket, faktiskt till och med på gränsen till utlevd, erotik där…

Jag tror faktiskt på fortsättningen av den här serien – det är inget stort romanbygge men väl helt ok ungdomsböcker som jag skulle ha älskat som tonåring och som jag nog älskar en smula nu också…

The Awakening

Jomen tjenare att jag skulle kunna låta bli att läsare Vampire Diaries när jag dammsuger vampyrbokvärlden på allt annat… Så jag ställde mig i kö på biblioteket och förvägrade någon stackars tonårstjej (skulle jag väl tro) att lägga beslag på den fyra veckor till.

Förväntningarna var väl inte direkt höga. En ungdomsroman om vampyrer som blir förälskade i en ”helt vanlig tjej” har man ju hört förut. Och det är ju en del Twilight över upplägg och historia men med den lilla tvisten att Vampire Diaries ju faktiskt var först… Och jag gillar det nog faktisk bättre också. Elena som är huvudperson i The Awakening (och följande delar) är ganska dryg och jag tycker inte särskilt bra om henne, Stefan som är hunkvampyren hon blir kär i är också ärligt talat rätt ointressant. Men ändå så finns det något där som engagerar. Det finns mörker som sträcker sig bortom det där vanliga tonårsvampyrauran. Det förekommer blod och död och är inte alldeles gulligt när det dödas djur att livnära sig på heller. Och så finns ju Damon – Stefans onde bror – som är ond på riktigt och som för in något vuxet och skrämmande i den icke ont anande tonårsvärlden. I like…

Sen är det ju lite fånigt och lite väl ungdomsbokaktigt med jämna mellanrum vilket man måste överse med för att få ut något av läsningen. Men det är ok bara för den där känslan av hur mycket jag skulle ha älskat det som tonåring. Oj, oj, oj – kanske hade jag till och med gillat Stefan?

Som vampyrnörd så hör det nog till allmänbildningen att läsa hela serien – fyra böcker i en första omgång följt av två nyliga uppföljare och en sista (?) som kommer i november. De avslutande delarna ska dessutom vara ”vuxnare” vad nu det betyder.

Uppdatering: Del två i serien recenseras här imorgon!

Utseendefixerat

Under förra veckan har jag tänkt en hel del på omslag och utformning av böcker. Hos Booky Darling läste jag ett inlägg om den extravaganta utgåvan av Andres Lokkos samlade texter. Det är 1700 sidor samlade i en box. Böcker kan se ut hur som helst nu för tiden… 🙂

Förra veckan ägnade jag också flera timmar i sällskap med en synnerligen vacker bok och sådant får en ju att tänka.

Fallet med boken rör sig om ett tydligt fall av förälskelse. Jag föll för omslaget först och älskade också boken från första ordet. Men gjorde jag det för att jag föll för omslaget först och väntade mig något bra? Risken för besvikelse borde i så fall ha varit överhängande. Kanske är boken i fråga, Flicka med glasfötter, helt enkelt superbt formgiven så att berättelse, språk och omslag speglar varandra. Klart är i alla fall att omslaget har betydelse för mig. Stor betydelse. Jag kan välja bort en bok om jag tycker den är ful och välja en som ser bra ut även om baksidestexten är trist. Titlar är viktiga men för mig går utseendet först. Tills jag öppnar boken i alla fall…

De senaste veckorna har jag också haft lite omslagsrelaterat huvudbry. Jag har funderat kring att köpa på mig Vampire Diaries-böckerna eftersom de är så svåra att komma åt på biblioteket och eftersom jag vill läsa dem. Men vilken utgåva ska man köpa? Det finns en med tv-serieomslag (förstås) vilket jag avskyr så det går bort. Sen finns det en utgåva som ligger ganska nära Twilight i utseende och slutligen en gammal färgsprakande variant som jag nog gillar bäst men som är lite svår att få tag på. Mitt beslut om att köpa böckerna eller ej påverkas väl inte av omslagen men däremot känns det viktigt att köpa det rätta när det erbjuds flera och jag kan nog tänka mig att betala några kronor till för ett omslag som jag gillar. Hur tänker ni om bokomslag och formgivning? Är det viktigt?

Uppdatering: Nu har jag lyckats ställa mig i kö på i alla fall några av VD-böckerna på biblioteket så något inköp blir inte aktuellt på ett tag men diskussionen om omslagens betydelse kvarstår ju ändå.

Höjdarvecka!

Förra veckan var en höjdarläsvecka. Jag läste Flickan med glasfötter av Ali Shaw vilket visade sig vara en bok att bära med sig länge, länge, länge. Ganska oväntat var det också eftersom jag väntat mig något annat och lite mer ordinärt.

Veckans andra bok, L J. Smiths The Awakening, bjöd också på överraskning eftersom den inte alls var så dålig som jag fruktat. Första boken i Vampire Diaries-serien visade sig vara helt ok och framförallt väcker den åtskilliga tankar kring tv-serien och fenomenet Twilight framförallt. Recensioner kommer snart. Nu hoppas jag på en ny höjdarvecka med bland annat Sara Stridsbergs Drömfakulteten som jag verkar vara den sista på jorden att läsa…

Trend

Det kom en liten bonusfråga från Lilla O efter veckans ABC. Den handlar om litteraturtrender. Och det finns säkert hur många som helst om man bara lyfter blicken och ser sig omkring. Men jag håller blicken hårt fäst vid det bekanta och måste bara säga något om vampyrtrenden igen. Jag har skrivit tidigare om olika former av vampyrer som hemsöker såväl tv som böcker (här och här exempelvis) nuförtiden. Jag är ju, som de flesta som läser här har förstått, väldigt förtjust i vampyrer som företeelse och jag läser gärna om dem. Jag har läst Twilight, Charlaine Harris Sookie Stackhouse-böcker,  The Strain och (ohälsosamt mycket) mer. Just nu läser (och ser) jag Vampire Diaries med viss behållning – böckerna är förresten (i alla fall till en början) väldigt lika Twilight med den lilla twisten att Smiths VD ju faktiskt var först, dessutom tycker jag nog att VD verkar bättre också men mer om det när jag är färdigläst.

Eftersom jag själv gärna läser vampyrböckerna så letar jag ju också upp dem och blir på så sätt lite blind för det allmänna i trenden. Men på senaste tid har jag verkligen slagits av hur stark den är och det har blivit tydligt för mig bland bibliotekshyllorna. Vampyrerna är verkligen överallt. Ok, det finns allt för få faktaböcker om vampyrmyter och annat relaterat för att jag ska vara helt nöjd men herregud hur det ser ut bland skönlitteraturen! Vampyrer, vampyrer, vampyrer. När det gäller vuxenlitteraturen så köps det i och för sig in ganska lite vampyrer men på ungdomssidan verkar det inte finnas annat. På senare tid har jag till och med hittat vampyrer på barnbokshyllorna (det är exempelvis möjligt att bokvägen få upplysningar om hur man tar reda på om ens syskon är vamyrer ;)) och en av favoriterna här hemma En liten skär och alla ruskigt rysliga brokiga av Carin och Stina Wirsén innehåller minsann också en liten vampyr. Den är förvisso hemskt söt men det är lite svårt att förklara den och dess (icke)existens för fyraåringen 😉

Så en trend är det absolut och om huruvida den är rolig eller fördärvlig kan man säkert diskutera länge. Men jag tycker nog att man kan ge den lite utrymme så länge vampyrerna inte glufsar i sig allt som kommer i deras väg. Lite variation vill man ju ändå ha – till och med jag 🙂

Lite skämsigt om vampyrer

Nu har jag sett ikapp Vampire Diaries som jag hade inspelade. Och pinsamt nog kan jag nog konstatera mig vara fast. Pinsamt säger jag för att det är riktigt smöriga tonårsvampyrer vi pratar om och för att jag nog tyvärr inte tillhör målgruppen längre.

Naturligtvis klarar jag av den gode hunkvampyren Stefan (jag har nog dessutom känt några Stefan för mycket för att tycka att namnet bär någon romantik…) lika dåligt som hans kollega i svårmodiga pannrynkarligan – Angel i Buffy the Vampire Slayer. För att utröna hur representativ jag är följer här en snabb vampyrquiz som troligen säger en del om såväl personlighet som förmåga att stå ut med depressiva humanvampyrer:

Vem föredrar du av följande vampyrgiganter:

  • Angel eller Spike (från Buffy)
  • Stefan eller Damon (Vampire Diaries)
  • Eric och Bill (Sookie Stackhouse-romanerna/True Blood)

Mina svar är, föga överraskande: Spike, Damon och Eric. De mördar förvisso folk för skojs skull men de gör det åtminstone med en schyst one-liner och lite välbehövlig självdistans.

Tack och lov verkar vampvärlden vara till lika delar fylld av goda pannrynkare och onda humorister. Det finns minst en av varje i varje bok och tv-serie som sett dagens ljus (fritt fram att uppfatta som en ofrivillig ordvits) de senaste åren. Och jag måste väl erkänna att utan den eftertänksamma tråkmånsen skulle inte heller min favoritvampyr framstå i all sin glans.

Nästa del av Vampire Diaries kan avnjutas ikväll klockan 20:00 på kanal 6 – för oss som passerat tonåren sker det nog bäst i ensamhet och med skämskudden inom räckhåll…

Ps: Jag är rätt rejält sugen att ge böckerna av L. J. Smith en chans. Jag har fått för mig att de ska vara rätt rejält mörka och ödesmättade. Ds