Slutet, och början och allt mittemellan (Allegiant + Four)

IMG_1541.JPGJag vet inte vad jag ska säga! Slutet på den här boken gör hela serien fantastisk. Att hon (Veronica Roth alltså) vågar! Så oerhört modigt att avsluta så. Så vackert och sant och hemskt och underbart. Det känns som en total trohet mot en berättelse som på alla sätt handlar om att ingenting är vad det verkar vara, att vi aldrig kan lita på att det som ska komma är det som förespeglats oss. Jag älskar det!

Mitt enda problem är att jag inte håller ordning på människorna (igen!), de är så många. Men det var samtidigt ett större problem i Insurgent, här hänger jag ändå med.

Jag kan inte säga så mycket mer, vill inte avslöja slutet. Men resten av boken är också bra, möjligen är svängarna hit och dit och förvecklingarna lite väl många men det är helt ok.

IMG_1542.JPGJag har egentligen svårt för noveller som ska kila sig in mellan romaner men i det här fallet med Four så funkar det. Four har som karaktär alltid varit något av ett mysterium och det behövs en fördjupning. Dessutom är det välskrivet. Ett riktigt bra komplement till romanerna helt enkelt.

Som helhet är Divergent-trilogin något eget. Det är en modig serie om att ifrågasätta auktoriteter. Om att vi alla måste göra det. Alltid. Även om priset alltid är högt.

ALLEGIANT/ FOUR, Veronica Roth
Modernista , 2014
Översättare: Katarina Falk
Del i en serie. Föregående böcker: Divergent och Insurgent

Andra som skrivit om Allegiant och Four: Boktycke, Eli läser och skriver

 

Insurgent

En sak jag vill lära mig, som måste konstateras och ristas i sten: jag måste sluta läsa serier som inte är färdigskrivna än! Problem nummer ett är att jag avskyr att lägga undan en bok som slutar mitt i och inte ha möjligheten att läsa vidare. Problem två är att jag glömmer så mycket mellan bokläsningarna. Jag måste sluta helt enkelt! Detta blir oerhört tydligt eftersom Insurgent slutar med en sjujäkla cliffhanger och eftersom jag upptäcker rätt tidigt i läsningen att jag glömt halva persongalleriet från Divergent

Jag störs (fortfarande) av vissa saker i boken; Tris beskrivs som så annorlunda, nästan absurd i sin styrka och tuffhet, hon är liten och blek oftare än bara naturligt kick-ass vilket jag antar har att göra med att författaren vill visa på hur coolt det är att skriva en stark tjej som huvudperson. Det hade känts uppfriskande att låta henne vara tuff utan att skriva fram det som avvikande tycker jag. Kärlekshistorien förhåller jag mig mer vacklande inför, jag gillar den på ett sätt och halleluja vad skönt det är att vi inte har en triangel på halsen! Men den är också lite allt överskuggande och ärligt talat lite valpig till och med för 16-åringar, eller så är det så att den är på 16-åringsnivå i en värld där 16-åringarna tvingas fungera som vuxna vilket får det att skära sig…

Men det är fortsatt bra spänning, det är omöjligt att sluta läsa och jag kommer definitivt sluka sista delen med välbehag. Jag gillar helt klart men har precis som Bokbabbel svårt att älska. Insurgent är inte omskakande och viktig för mig, som Hungerspelen eller Kristin Cashores första eller Carrie Ryan-serien. Den är mer på nivå med bra men inte fantastisk-läsningen i Rör mig inte-serien. Om vi nu ska rangordna…

Insurgent av Veronica Roth. Modernista

Insurgent finns också som e-bok.

Divergent

Ska vi börja med det uppenbara? Redan på framsidan så syns det ju att den här boken vill vara Hungerspelen och det känns fånigt att trippa förbi det i en recension så vi hoppar väl ner i det direkt. För det är inte bara framsidan… Vi har här en trilogi där ungdomar tvingas kämpa för sin överlevnad, där kärlek uppstår, där hemliga agendor skymtar och där något riktigt stort håller på att hända utanför kulisserna. Divergent är en sorts nedkokning av de två första hungerspelsböckerna och det kan nog bli spännande att se vad som kommer dyka upp i de två kommande, kanske kan det till och med bli något eget…

Jämförelsen med Hungerspelen är naturligtvis lite elak men samtidigt kan den inte undvikas när det så oerhört tydligt peggas upp för det. Men om vi nu ska titta bara på Divergent så är det en ganska spännande historia. Inledningen är riktigt, riktigt bra och jag drogs väldigt snabbt in i berättelsen och klev in i snabbläddringsmode. Huvudpersonen, Tris, är inte allt igenom sympatisk och begriplig vilket jag gillar även om jag inte nödvändigtvis gillar henne. Jag tycker att det trycks lite för mycket på hur klen och blek och liten hon är, det är möjligt att skriva en tuff ung hjältinna utan att visa på hur absurt och annorlunda det är. Varför ska det vara så svårt att se det som en naturlig grej att en tjej kan vara stentuff? På vissa plan är boken mycket välskriven men lösningarna eller avslutningarna på vissa scener blir lite väl hoptråcklade och abrupta ibland. Den obligatoriska kärlekshistorien är lite väl inte oväntad. Det finns över huvud taget en hel del som är för lätt att räkna ut alldeles för tidigt. Men det är svagheter som jag kan överse med eftersom det genomgående är så spännande.

Divergent är en bok som gav mig en trevlig lässtund, det var en bok jag längtade hem till, en bok som jag mycket väl kan tänka mig att läsa fortsättningen på vad det lider. I del två hoppas jag på förvånande händelseutvecklingar, fortsatt egensinnighet från Tris och ännu en bladvändare.

~Modernista, 2012 / Recensionsexemplar~

Andra om Divergent: Bokstävlarna, Eli läser och skriver