Ibland kommer böcker till en på ett oväntat sätt. Ljus, ljus, ljus hade jag egentligen inte planerat att läsa men så dök jag på den på biblioteket, lånade och råkade ha den liggande i väskan när jag satt en bra stund i ett väntrum. På något sätt känns det som ett optimalt möte med Ljus, ljus, ljus. Att läsa utan förväntan
På baksidan av boken sammanfattas det hela som ”ett språkligt fyrverkeri och en glödande kärlekshistoria” och det tycker jag täcker in det som behöver täckas in. Kärlekshistorien mellan Maria och Mimi bränner ibland nästan hål på sidorna samtidigt som den är sådär blasé som bara tonårskärlek kan vara. Eld och is på samma gång, så sjukt jobbigt det var!
Det språkliga spelar på gott och ont huvudrollen i Ljus, ljus, ljus. Jag älskar tilltalet, att författaren hela tiden talar till mig som läsare och involvera mig i berättelsen. Jag tycker om hur fiktionen bryts samtidigt som det är det som gör att jag aldrig går riktigt djupt in i historien. Jag känner karaktärerna men jag känner dem inte. Jag är beredd att ta det eftersom jag upplever experimentet som så himla livgivande. Ljus, ljus, ljus är en intensiv och hela tiden sprakande bok. Men, och det här är en viktig disclaimer, jag tror att det är väldigt mycket en smaksak. Det här är nog en bok att gilla mycket eller inte alls, lite en kärlekshistoria med endera eld eller is. Jag är glad att jag gav den en chans och att den passade just mig just då.
Ljus, ljus, ljus av Vilja-Tuulia Huotarinen. Gilla förlag