Att vara kvinna…

…är inte titeln på en instruktionsbok, det är en roman av Maria Lang. Huvudpersonen Camilla åker på kvinnosakskonferens och reflekterar sig igenom en hel mordgåta. Låt oss säga att konferensen får konsekvenser för såväl mordets upplösning som huvudpersonernas framtid. Ibland kommer feminism i oväntad, 1960-talsdeckar-form…

När jag en gång såg filmen Hemma med Moa Gammel började jag tänka en hel del över det där med normer. Hur man får vara och inte. Eller började och började, vi kan väl kalla det ett nytt skov av normtänk. Filmens Lou är nämligen kantig och asocial. Och sån får man ju verkligen inte vara, som människa men främst som kvinna. Att Lou faktiskt får vara det gjorde mig glad, men också uppmärksam på hur ovanligt det är.

Sen läste jag Nina Björks Under det rosa täcket och kom att tänka väldigt mycket på hur kvinnlighet konstrueras. Att det är i kjolen det sitter, i det lätta handlaget och det milda sättet typ. Och så tänkte jag över alla de där gångerna jag inte känner igen mig i beskrivningen av vad en kvinna ska vara och är. Jag är inte mjuk. Jag är inte mild. Inte det och det och det jag borde vara för att passa in i normformen. Och det behöver jag inte vara, men jag blir alltid påmind om hur stark normen är när jag kommer på mig själv med att tänka att jag väl inte är särskilt kvinnlig. Som om kvinnlig vore ett epitet som någon annan kan bestämma för mig…

När det är så, när normerna kväver, då behövs förebilder – kvinnor som är och skapar kvinnor på sitt sätt. Här följer några som betytt mycket för mig:

För Jeanette Winterson hyser jag en oreserverad kärlek. Hon är alltid på tvärs och ägnar energi åt att ifrågasätta och bryta normer också när det inte är huvudspår i texten. Så gott som alla hennes karaktärer har queera drag, homosexuell och bisexuell kärlek är alltid lika självklar som heterosexuell kärlek, och så har hon en fantastiskt skarp blick för den marginaliserade kvinnan och hennes villkor. Läs Skymningsporten, Frankissstein eller Fyrväktaren så förstår du vad jag menar.

Margaret Atwood. Allt började för mig med Alias Grace – berättelsen om en kvinna som anklagas för mord, en kvinna som bryter alla normer för kvinnlighet med denna våldsamma handling. Kattöga handlar om flickors ibland komplicerade vänskap och det där svåra att växa upp till kvinna. Penelopiaden och Rövarbruden tycker jag inte är lika bra som de tidigare nämnda men de berättar ändå intressanta historier om kvinnor som går över alla gränser och ifrågasätter hur de får vara och bete sig. Sen har vi min feministbibel nummer ett – Tjänarinnans berättelse. Där får kvinnor inte vara alls, där finns föreskrifter för allt, där ges oss själva grunden till varför normer måste ifrågasättas.

Egentligen anar jag bara konturerna av Virginia Woolf än så länge. Jag har läst hennes Orlando, Mot fyren, Mrs Dalloway och Ett eget rum. Men mycket är kvar, som Vågorna som jag står i begrepp att påbörja snart. Det jag vet så här långt är att hon är skarppennad och genomskådande, hon lyckas skriva sin samhällskritik så att den liksom gömmer sig i bakgrunden och får läsaren att tänka utan att reflektera över det. Allt jag läst av Virginia Woolf är ifrågasättande och feministiskt menEtt eget rum står naturligtvis i en klass för sig, den ensam övertygar mig om att jag kommer fortsätta bära min Woolf-kärlek genom resten av mitt läsliv.

En författare som jag läst sorgligt lite av, men som ändå betytt mycket är Joan Didion. När jag läste hennes böcker om sorg, Ett år av magiskt tänkande och Blå skymning, fick jag förmånen att lära mig att det är ok att vara kantig, att sörja på sitt sätt, och att man faktiskt också får åldras, på sitt sätt. Dessutom ifrågasätter böckerna, eller kanske framförallt vissas reaktion på dem föreställningen om hur kvinnan måste vara varm och okantig. Jag ska definitivt läsa mer av Joan Didion.

Christine Falkenland – åh det vardagliga, ogenomträngliga mörkret! Dekadensen en vanlig onsdagkväll! Och de där kvinnorna som är för mycket, för blodfulla – jag älskar dem! Allra bäst tycker jag om romanerna Öde och Min skugga, böcker som vänder och vrider på kvinnoskap och moderskap så långt det går, och lite bortom.

Jenni Diski måste få bli den som avslutar. Förvisso har jag mycket oläst av henne, men bara Den sista resan själv gör henne självklar på listan. Jenny Diski skrev alltid in sig själv i sina böcker och hon var som hon var. I Den sista resan berättar hon också om en annan som var som hon var – fostermamman Doris Lessing, det blir inte kantigare och svårare än så, eller vackrare.

Tack för inspiration i konsten att vara kvinna! Har du en inspirerande kvinna som du vill tipsa om – berätta gärna i kommentarerna!


Det här är en omarbetning av en text jag skrev på Kulturkollo 2015, den texten hittar du här.

Bild: Detalj från omslaget The handmaids tale av Margaret Atwood

31 bra saker: Virginia om morgonen

Jag har instagrammat om hur mina morgonrutiner ändrats under hösten. Jag och 11-åringen ser inte längre Fåret Shaun efter frukost eftersom han hellre vill lyssna på ljudbok vilket har frigjort eoner av morgontid för mig. Vad bättre att lägga tiden på än att läsa om Virginia Woolfs vardagsliv?

Jag fick Ögonblick av frihet: dagboksbladet 1915-1941 i födelsedagspresent och har nu lagt kanske 10 minuters uppmärksamhet åt den varje vardagsmorgon under terminen (sen Fåret Shaun-klubbens upplösande i september/oktober någon gång) och det är verkligen alldeles, alldeles underbart. Min kärlek till Virginia Woolf är ju sen tidigare rätt monumental, men nu känns det som att vårt förhållande djupnat ytterligare. Att läsa hennes stillsamma vardagsbetraktelser skänker ett oerhört lugn till min morgonrutin och det känns verkligen som ett fint sätt att börja dagen. Troligen börjar jag bara om på sidan ett när boken är utläst framåt sommarlovet.

Min enda invändning är å Virginias vägnar och det handlar om att hon verkar ha haft ett oerhört intensivt socialt liv. Hon borde ha vilat mer, borde ha varit med sig själv mer (även om jag förstås också ser den där flykten från just det i de ständiga bjudningarna). Jag blir stressad för hennes skull, särskilt under de perioder där hon själv skriver om sin kamp med mörkret. Å vad jag vill prata med henne och ordinera lite lugn, men det är väl så det är att läsa med efterklokhet och veta vad som komma skall.

En dos Virginia om morgonen är en av mina 31 bra saker 2018, alla bra saker hittar du här.

Mrs Dalloway av Virginia Woolf

Jag har lyssnat på Mrs Dalloway (mestadels, vissa stycken har jag läst), något jag inte skulle ha kunnat göra med något annat av Virginia Woolf som jag tagit in hittills, med möjligt undantag för Ett eget rum. I såväl Orlando som Mot fyren är det ett sjå att manövrera i tiden, begripa var man befinner sig och vad som sägs. I Mrs Dalloway är allt ett enda tankesvaj, jag tror att det till och med underlättar att lyssna till den.

Det finns nog inga gränser för hur mycket jag älskar att läsa Virginia Woolf. Hon är så bitsk och rolig, inte minst i betraktandet av manligt och kvinnligt och samhället (hon känns som djupt besläktad med Jane Austen, bara oändligt mer driven). Och så är hon så fantastisk i sitt utforskande av olika sätt att skapa litteratur. Mrs Dalloway är egentligen en enda lång tankeström, en böljande betraktelse över människor som råkar korsa varandras vägar just den här dagen som Clarissa går ut för att köpa sina blommor och hålla sin bjudning.

Jag blir djupt gripen av flera av de människoöden Virginia Woolf låter mig snudda vid. Och så är det en annan sak också. Jag får en ny förståelse för Michael Cunninghams fantastiska Timmarna som jag älskat i många år, men inte vill läsa om. Detaljer därifrån, som jag trott att jag glömt, gör sig påminda under läsningen av Mrs Dalloway. Och inte bara minnen av Clarissa och Virginia, nej andra detaljer som är nyckelscener som jag inte hade en aning om att de var så intimt fastknutna till den här historien.

Att följa med ut på den här morgonpromenaden är att tvingas släppa alla förväntningar om vad en roman ska vara och för mig har det varit mycket vilsamt, i alla fall när jag lyckades släppa kontrollen. När jag begrep vad som berättades för mig.

[su_note note_color=”#dafdf5″]
MRS DALLOWAY
Författare: Virginia Woolf
Förlag: Viatone (2016)
Inläsare: Elin Abelin[/su_note]

Orlando

Äntligen har jag läst Orlando, och vilket äventyr det är!

Alla känner till förutsättningarna? Om Orlando som föds som man, lever ett poetiskt och utsvävande liv, bär sina egenheter med stolthet och en morgon vaknar som kvinna. När berättelsen lämnar henne har flera hundra år passerat och Orlando börjar bli trött.

Orlando är min första traditionella roman av Virginia Woolf. Med början, mitt och slut menar jag. Att läsa Mot fyren var till exempel mer som att trassla in sig i ett garnnystan och lita på att författaren ska tråckla ut mig därifrån igen om jag bara håller i en tråd tillräckligt hårt.

Handlingen gör det möjligt för författaren att reflektera kring könsroller och det eviga i kvinnors underordning. När Orlando först förvandlas är hen rätt nöjd med sin nya status som kvinna men väldigt snart står det klart hur begränsad kvinnans frihet är. I de reflektionerna känner jag igen Virginia Woolf, den arga Virginia Woolf från exemplevis Ett eget rum. Men här finns också andra Virginior, den lekfulla och den konstnärligt fria som jag tycker så mycket om.

Jag tycker också mycket om Orlando för dess grundförutsättningars skull och för tonen, språket, sättet att berätta (det är ofta helt omöjligt att veta hur snabbt eller långsamt tiden går, blinkar man kan man missa ett könsbyte osv). Ska jag säga något negativt så är det att den inte är helt jämn. Det finns rätt långa stycken som känns om inte onödiga så i alla fall för långa och lite långtråkiga. Men som helhet är Orlando precis allt det jag hoppades på. Välskriven (förstås) och tankeväckande om såväl tid som kön och identitet.

[su_note note_color=”#dafdf5″]
ORLANDO
Författare: Virginia Woolf
Förlag: Norstedts klassiker (1982) / Random house (2012)
Översättare: Margaretha Ekström[/su_note]

30 bra saker: Virginia!

VirginiaWoolf (1)

Min kärlekshistoria med Virginia Woolf är kanske lite märklig? Det var det där med att jag läste och såg Timmarna och insåg att hon var någon som stod mig nära.

I våras ägnade jag en hel vecka åt Virginia här på bloggen, men vår bekantskap gick djupare än så förstås. Jag umgicks med henne under stora delar av vintern, när jag läste Mot fyren (världens vackraste bok?), Vanessa & Virginia och när jag skrev fram den där veckans inlägg. Och hon känns fortfarande som en bundsförvant, så klok…

Nu börjar jag känna mig oemotståndligt sugen på att kasta mig in i hennes värld igen. Orlando ligger på sängbordet och väntar på sin tur, och jag känner att den nog kommer under julledigheten. Och då ska jag läsa långsamt, några sidor om dagen, ett kapitel här och ett där. För det är så hon skriver, krävande och så fantastiskt belönande när en ger sig hän.

Vinnare av Ett eget rum

Så himla kul att ni var så många som ville vinna en av mina absoluta favoritböcker – Ett eget rum av Virginia Woolf! Egentligen skulle jag vilja ge er alla en bok men mitt lager har tyvärr vissa begränsningar… Efter lottdragning står det klart att bokvinster går till Messa. Grattis! Maila mig din adress (fiktivahelena@gmail.com) så kommer boken snarast.

Virginia

VirginiaWoolf (1)

Virginia Woolf är egentligen en sagogestalt i mitt inre. Hon har på något sätt alltid funnits där. Hon går som en kvinna i svart, alltid på väg ut ur bilden, alltid lite oskarp, diffus, bortvänd…

När jag första gången mötte henne var det djupt inne i fiktionen. I Michael Cunninghams Timmarna där hon är centralgestalt, också utanför sina egna scener. Hon är magnifik i all sin vardaglighet. Hon grep mig och har sen dess aldrig släppt taget.

Och till slut läste jag henne. På ett sätt ovilligt, utan att vilja rubba min fantasigestalt, kvinnan i periferin. Men jag läste hennes Londontexter eftersom jag skulle besöka London för första gången. Och jag fastnade för den skarpa iakttagelseförmågan, och den där rösten. Den kritiska, den på gränsen till ironiska, den under ytan arga, draperad i humor.

Ett eget rum – så feministisk så tidigt, Mot fyren – obeskrivlig, genial!

Hon har inte försvunnit när jag läst henne, orden har inte suddat ut henne. När jag läste Susan Sellers bok om Virginia och systern Vanessa såg jag henne till och med skarpare än tidigare. Kvinnan i svart. Hon som går längs stranden och samlar sina stenar. Hon som fann livet så olevbart svårt att hon fyllde sina fickor med sten och gick ut i  floden. Den döden, så till synes romantisk men också så oändligt fasansfull. Jag kan inte sluta tänka på den även om jag vill. Virginia Woolf var en stor författare som förtjänar hågkomst bortom sitt slut.

Virginia Woolf hos Cunningham är (som jag minns det) den sårade, döende poeten – hon som är för stor för livet. Virginia hos mig är en skarpögd, ettrig och konstaterande ordkonstnär. Jag älskar min Virginia mest av de två. Väldigt mycket. Och jag är glad att jag läste, att jag kunde transformera henne till sitt geni och sin mänsklighet snarare än sin död. Men hon kommer alltid vandra i mitt synfälts utkant, som en påminnelse och ett minne. Som den anförvant hon varit när livet varit svårt, men med allt det vackra hon lämnat kvar för att vi inte ska behöva gå samma väg ut i strömmen. Kanske mot den.

Detta inlägg är en del av Kulturkollos bloggstafett på Internationella kvinnodagen.

Vanessa & Virginia

vanessa-och-virginiaJag läser väldigt sällan biografier.  Jag brukar förfäkta ett kompakt ointresse för författares privatliv. Och ändå har jag alltså läst Susan Sellers bok om Virginia Woolf och hennes syster Vanessa Bell. Varför?

Kanske för att det är en roman snarare än en officiell biografi, kanske för att det är en historisk roman, men allra troligast för att det är en liten skärva av den enda författare jag verkligen fascineras av. Virginia Woolf är så utanför sin tid, all tid, i sitt skapande. Så skarpsynt och vass, så modig och självklar i sitt uttryck. Jag lockas egentligen inte av en rent biografisk bok om hennes liv, men jag lockas av en tolkning av henne. En blick från ett annat håll.

Virgina är inte huvudperson i boken, allt ljus ligger på systern, jaget, Vanessa. Boken berättas i du-form och den tilltalade är Virgina. Det är en berättelse om uppväxten, förlusten av föräldrar och syskon. Om vuxenblivande, giftermål, barn och konstnärsskap. Om passioner, depressioner och sånt som går sönder. Och mitt i allt detta finns systrarna, älskande varandra, ständigt avundsjuka, ständigt beredda att lyfta den som fallit.

Vanessa och Virginia är en roman men jag är glad att den känns så trogen, så äkta och så nedtonad. Det är människor som beskrivs, inga perfekta piedestalplacerade genier, även om det kanske var just det de var – genier. Jag känner att jag tycker mycket om dem båda. Jag skulle gärna ha lärt känna dem närmare. Det är en sån välsignelse att konst lever kvar så att jag har chansen.

[su_note note_color=”#dafdf5″]
VANESSA & VIRGINIA
Författare: Susan Sellers
Förlag: Ordfront förlag (2010)
Översättare: Eva Johansson
Köp t.ex. hos Bokus, Adlibris
Andra som skrivit om boken: Tekoppens tankar[/su_note]

Vinn Ett eget rum!

Ni kanske har märkt att jag har lite av ett tema här just nu, och att det temat är Virginia Woolf. Jag kan just nu inte få nog av henne och därför tänker jag fortsätta på inslagen väg veckan ut.

Idag vill jag säga något om den av Virginia Woolfs böcker som hittills betytt mest för mig, den inspirerande, feministiskt glödande och rakt igenom fantastiska Ett eget rum.

När jag recenserade den förra året skrev jag bland annat såhär:

När jag nu några dagar efter att jag läste ut Ett eget rum tänker på den så händer det att jag nästan, nästan gråter. För att den är så briljant. För att Virgina Woolf är så briljant. För att det faktum att hon är lika aktuell och brännande idag är så långt från briljant. Virginia Woolf behövs idag, och det är ju väldigt sorgligt, en kunde ju ha hoppats att vi skulle ha kommit längre.

Hela recensionen hittar du här.

9789174996210_200_ett-eget-rumI dagarna kommer Ett eget rum i nyutgåva hos Modernista vilket föranlett att jag just nu läser boken igen. Och den är minst lika bra andra gången.

Eftersom Ett eget rum är en sån där bok som jag tycker att alla ska få chansen att läsa så lottar jag nu ut ett exemplar av den vackra nyutgåvan! Allt du behöver göra är att skriva en kommentar till inlägget och berätta om en bok du vill ge alla chansen att läsa (berätta gärna varför du väljer just den), vill du hellre skriva ett blogginlägg så går det förstås jättebra men glöm inte att länka här så jag hittar dig! Vid midnatt på lördag stänger tävlingen och vinnaren presenteras här på söndag.

Drömmen om London, och promenader i Virginias stad

Det här är ingen vanlig recension, jag har nämligen inte läst ut boken. Men det är ändå en kärleksförklaring, och en dröm om något som ska komma.

promenader-i-virginia-woolfs-londonSom jag nämnt tidigare så drömmer jag om och planerar för en resa på egen hand till London. Där ska jag bevisa för mig själv att jag klarar mig utan någon som beställer min mat och tar hand om allt är tanken. Jag blir lätt lite osjälvständig på resa och nu ska jag inte vara det. Men det går inte bara att resa till London för att beställa mat. Jag måste fylla upplevelsen med något också. Jag tänker naturligtvis teater, och ändlösa rader av bokhandelsbesök. Jag tänker museer. Och så tänker jag promenader.

Jag äger sen tidigare en bok med historiska promenadstråk och den tänker jag naturligtvis konsultera vid planeringen, och så hoppas jag på att någon tar på sig att skriva en om platserna i Wolf Hall-böckerna, annars får jag väl researcha på egen hand… En bok som jag läser just nu och som kommer ligga till grund för en stor del av denna upplevelse är Lisbeth Larssons helt fantastiska Promenader i Virginia Woolfs London. Anledningen till att jag läser så långsamt är dels att den är så kunnig och faktaspäckad, dels att jag gärna vill läsa romanerna innan jag läser om dem.

För inte så länge sen proklamerade jag min avsky för fantasykartor, men i verkligheten går det tydligen bra för jag älskar verkligen alla kartor som fyller den här boken. Självklart blir mitt liv lite bättre när jag sitter framför en karta över Mrs Dalloways London, med prickar utplacerade på alla viktiga mötesplatser!

Boken bjuder således rent praktiska promenadförslag (som jag kommer följa), men den erbjuder också en djupgående och intressant analys av Virginia Woolfs hela författarskap. Och sånt älskar jag! Jag må undvika rena biografier eftersom jag inte vill veta saker om författares privatliv men när studier tar utgångspunkt i verken och analyserar en utveckling, då fastnar jag.

Detta är således ingen riktigt recension, men det är ingen vanlig bok heller. För mig kommer den nog inte ta slut, jag kommer fortsätta läsa så länge jag läser Virginia Woolf och så länge jag älskar London, det vill säga alltid.
[su_note note_color=”#dafdf5″]
PROMENADER I VIRGINIA WOOLFS LONDON
Författare: Lisbeth Larsson
Förlag: Atlantis (2014)
Köp t.ex. hos Bokus, Adlibris
Andra som skrivit om boken: Hanneles bokparadis[/su_note]