Virginia Woolf

Sammanfattning av ett förfärligt år

av

På Kulturkollo* hade vi som nyårstradition att sammanfatta året som gått och det vill jag inte sluta med så idag är det dags att sammanfatta ett rätt förfärligt år.

2021 var ett jobbigt år att ha att göra med helt enkelt. Jag var lite trasig när vi gick in i året (på grund av 2020, en chockartad biblioteksstängning och lite annat smått och gott) och sedan rullade det på med en kämpig balansgång för att få vardagslivet att gå ihop.

Året har tack och lov bjudit fina stunder också och sommaren var till exempel min bästa på många, många år.

Allt, jobbigt och fint, överskuggas dock av att jag förlorade min bästa vän och kattföljeslagare Buffy när februari gick över i mars. Jag har inte riktigt kommit till ro med det än och jag har inte läkt. Jag är fortfarande så oerhört ledsen och mycket av det beror förstås på att det funnits annat som inte riktigt lämnat mig ro att gå vidare.

Jag kommer se tillbaka på 2021 som ett tungt år, men jag kommer förstås också kunna plocka med mig massor av bra saker (och de kommer hjälpa mig att orka hoppas att 2022 ska bli ett riktigt förträffligt år för att väga upp), som det här till exempel:

Årets ungdomsbok: Holly Blacks två avslutande delar av trilogin om Elfhame. The wicked King och The Queen of nothing, jag läste dem under påskhelgen och de var ett ypperligt ledighetssällskap.

Årets käftsmäll: I Em vaggar Kim Thuy in sin läsare i försiktigt hopp innan hon slår yxat i huvudet på en. Det är vidrigt och vackert, sönderslitande och helande på samma gång. Så skriver en stor författare.

Årets vemodigaste: Att sista delen av Ninni Schulmans Hagfors-deckare kom kanske. Dagen är kommen var bra och ett bra avslut, men jag kan inte riktigt förlika mig med att det inte blir mer.

Årets charmigaste: Sambo på försök av Beth O’Leary.

Årets klassiker: Vågorna av Virginia Woolf.

Årets lycko-knock out: Helt oväntat Jeanette Wintersons essäsamling Konst. Den väckte så mycket i mig och inspirerade mig vidare på många plan.

Årets gråtfest: Mhairis senaste Last night. Herregud, det är verkligen den feelbadigaste feelgood jag läst.

Årets mest känslosamma: Djur av Lise Tremblay, jag grät från början till slut och samtidigt var jag lycklig över att sådana här böcker skrivs. Här finns delar som jag inte orkar bära och andra delar som hjälper mig bära det som måste med. Jag älskar verkligen Lise Tremblays storslagna kärlek till djur och människor och hur sparsamt effektivt hon skriver fram det.

Årets historiska: Jag vet inte om det är Hilary Mantels fel eller om jag är rädd att inget ska kunna mäta mig med Wolf hall och dess syskon, jag har (nästan) inte läst historiska romaner alls i år. Men Fem kvinnor av Hallie Rubenhold inledde läsåret och oj vilken fantastiskt bra faktabok om kvinnors villkor i en historisk kontext det är.

Årets obehagligaste: Det måste ju vara Konferensen av Mats Strandberg, jag misstänker att den kommer förfölja mig till teambildningar och stugbyar genom hela livet…

Årets läskigaste: Furan av Lisen Adbåge. Föga anade jag att en bilderbok kunde vara så skrämmande.

Årets serie 1: När vi var samer av Mats Jonsson.

Årets serie 2: Christoffer Holsts serie om Cilla Storm som jag läste hela under sommaren.

Årets dystopi: har jag inte läst, världen har liksom hunnit ikapp dem.

Årets nya bekantskap: Åsa Larsson! Eller kanske Rebecka Martinsson, jag har ju läst lite i Pax-serien innan. Vilken resa vi hade under hösten, det var länge sedan jag var så uppslukad (av något som inte har med Thomas Cromwell att göra).

Årets kärlekshat: En allvarsam lek av Sally Thorne. Jag känner på mig att jag inte borde älska den här som jag gör, att det är lite skämmigt (den är nog egentligen fånig), men eftersom jag inte är säker så älskar jag vidare.

Årets intressantaste: Patrick Radden Keefes bok om Nordirland och The troubles, Säg inget.

Årets mest lugnande: En vacker dag av Tomas Bannerhed, den var mer ett tillstånd än en bok.

Årets ljudbok: Brinn mig en sol av och med Christoffer Carlsson.

Årets magplask: Tystnaden av Don Delilo, en sån sanslöst tråkig och besvikelsväckande bok!

Årets TV-serie: The Good place var finast, men gladast blev jag över att Kanal 5 väckte nytt liv i min gamla favoritserie Mullvaden.

Årets mest insnöade:Inferno i snö av Marie Bengts, på ett bra sätt alltså. Det här är den historiska roman jag läst i år och det var väl fint att det blev just den här deckaren.

Årets gråaste: Återigen på ett bra sätt… Agota Kristoffs Igår var så förfärligt och tröstlöst vardagsgrå och absurd på samma gång. Jag älskade den!

* Eftersom det här är en Kulturkollo-tradition så finns det förstås fler årslistor – titta gärna in hos Linda (Enligt O), Anna (Och dagarna går) och Ulrica (Västmanbok)och se hur de sammanfattar året som gått.

Mina tidigare kulturår sammanfattas så här: 2020, 2019, 2018, 2017, 2016, 2015, 2014.

Photo by Ryan Stone on Unsplash

Årets bästa läsning 2021

av

Läsåret 2021 har varit ett riktigt ojämnt år. I maj och juni läste jag hur mycket bra som helst, majoriteten av mina böcker på den här listan kommer från den perioden och mycket lite av det jag läste under hösten har hittat hit (det var förstås mycket som var bra, men inte så bra). Här hittar du mina favoriter och mina tre allra bästa är markerade.

Klicka på länkarna för att läsa mer om varför jag tycker så mycket om just de här böckerna. Och tipsa mig gärna i kommentarerna om vilka dina favoriter från året som gått var.

Årets bästa feelgood

♥ Last night ♥ av Mhairi McFarlane. Underbart sorglig och bra bok, Mhairi bästa hittills.

En allvarsam lek av Sally Thorne. Fenomenal feelgood!

Sambo på försök av Beth O’Leary. Ljuvlig feelgood om folk som bor tillsammans men knappt möts.

Årets bästa fakta

Fem kvinnor. Den aldrig återgivna historien om Jack the Rippers offer av Hallie Rubenhold. Välskriven, omskakande och mycket intressant.

När vi var samer av Mats Jonsson. Informativt, sorgligt och ilskeframkallande om samisk historia och samiskt liv.

Säg inget av Patrick Radden Keefe. Ruskig och lärorik skildring av ”the troubles” på Nordirland.

Årets bästa spänning

Brinn mig en sol av Christoffer Carlsson. Ljuvlig, långsam men hela tiden spännande deckare. Jag läste också Järtecken under sommaren och tyckte mycket om även den.

Åsa Larssons serie om Rebecka Martinsson. En storslagen läsupplevelse i sex akter. Fädernas missgärningar kom ut i höstas och i mitt inlägg om den hittar du länkar till alla boktexter som jag skrev under hösten.

Årets bästa stillsamma och tänkvärda

♥ Em ♥ av Kim Thúy. En gnistrande fantastisk och förkrossande berättelse om vietnamkriget och dess arv.

♥ Djur ♥ av Lise Tremblay. Så fantastiskt fin och lågmäld berättelse om kärlekens och livets väsen.

En vacker dag av Tomas Bannerhed. En vidunderligt vacker och vilsam långsamläsningsbok om naturen och livet.

Konst. Essäer om extas och skamlöshet av Jeanette Winterson. Oemotståndligt inspirerande och skarpt om konst och livet.

Årets bästa klassiker

Vågorna av Virginia Woolf. En hänförande, böljande klassiker.

Sibyllan av Pär Lagerkvist. Genommörk klassiker om tro och tvivel.

Sammanfattningsvis: Ett gäng riktigt fina böcker och tre alldeles fenomenala – Em, Djur och Last night (i den ordningen).

Mot fyren!

av

“Ja, naturligtvis, om det är vackert imorgon”, sade mrs Ramsay. “Men du måste vara uppe med tuppen!” tillade hon.

I Virginia Woolfs klassiker, Mot fyren, är de smått besatta av den där byggnaden – att ta sig dit, att blicka ditåt, att tala om, planera och längta. Och de är inte ensamma, fyrar är fantasieggande.

Deckarförfattare som Ann Rosman och Camilla Läckberg har befolkat dem med mysterier, John Ajvide Lindkvist har gjort en fyr till tillflyktsplats och kanske en dödsfälla när de odöda kommer ur havet i Tjärven. En väldigt bra sak med fyrar ur fiktionssynpunkt är att de är så små, trånga, instängda och att de för det mesta ligger så avsides och bortom världen. Det är ingen slump att mrs Ramsay hela tiden skjuter upp den där utflykten, det är inte helt lätt att ta sig till fyren.

Förra sommaren började jag lyssna på Fyren mellan haven, en bok som fascinerade mycket på grund av omgivningen och fyren som skådeplats – det där utsatta och fasansfulla som samtidigt lockar. Min absoluta fyrfavorit är, vid sidan av Woolfs mästerverk, men den handlar ju i ärlighetens namn mycket litet om själva fyren, är Jeanette Wintersons Fyrväktaren. När Silver och Pew skapar sig sitt liv där i mörker och enslighet och liksom är ett med det där ensliga och råa. Då blir jag alldeles kärleksvarm i hjärtat. Fyrväktaren är egentligen en bok som inte kan beskrivas, den måste upplevas. Och det är till stora delar fyren som gör det så bra, och hur Winterson verkligen besjälar det där ruckliga köldhålet.

Själv har jag, min höjdrädsla till trots, bestigit två fyrar, de båda på Ölands syd- respektive nordspets. Det var fasansfullt, och svindlande vackert. De är naturligtvis inte fyrar att bo i, men fyrar att bo vid och den där känslan av det karga, undanskymda och ensamma vilar också över dem. Jag fascineras och lockas, men skräms samtidigt bort av den där brutala utsattheten för naturens element. Jag är nog litegrann som sällskapet i Virginia Woolfs roman. En sån som gör bäst i att betrakta fyren på avstånd, låta mig behålla fantasin om hur det måste ha varit att leva däri eller strax intill. En sån som egentligen aldrig kommer fram och får drömmen krossad.

Det här är en text från Kulturkollo som jag ursprungligen publicerades där för ganska exakt sex år sen. Jag blev inspirerad att lägga ut den här när jag läste och skrev om Vågorna häromdagen. Sen den här texten så har jag förstås besökt ännu en fyr i Emma Stonex Fyrvaktarna, den ändrade inte direkt min inställning till dessa märkliga byggnader. Pappan och havet däremot, den kan nog ha lockat mer än den skrämde, eller kanske inte…

Vågorna av Virginia Woolf

av

Virginia Woolf är verkligen en av mina allra bästa författare, jag älskar hur konstnärligt vildsint hon är och samtidigt så återhållsam och sträng. Vågorna är verkligen något för sig, något för mig. Den gör något med mitt sätt att tänka om allt.

Vågorna är berättelsen om vännerna Rhoda, Jinny, Susan, Bernard, Neville och Louis. Samtidigt som det inte handlar om dem alls, det handlar om oss. Det är i alla fall de som berättar sina liv, våra liv. Det är genom dem vi ser tidens gång, livets fragmentariska beskaffenhet och vågorna av tid och känslor som ständigt slår in mot stranden och drar sig ut igen.

Vågorna är inte en bok att förklara eller beskriva, det är en roman att vistas i. Att återvända till och att låta sig vaggas av. Rytmen är så särpräglad, den finns i såväl i själva berättelsen som i språket. Vågorna är en förunderlig bok, jag tror aldrig att man blir klar med den.

VÅGORNA
Författare: Virginia Woolf
Förlag: Modernista (2019)
Översättare: Jane Lundblad, originaltitel: The Waves (1931)

Att vara kvinna…

av

…är inte titeln på en instruktionsbok, det är en roman av Maria Lang. Huvudpersonen Camilla åker på kvinnosakskonferens och reflekterar sig igenom en hel mordgåta. Låt oss säga att konferensen får konsekvenser för såväl mordets upplösning som huvudpersonernas framtid. Ibland kommer feminism i oväntad, 1960-talsdeckar-form…

När jag en gång såg filmen Hemma med Moa Gammel började jag tänka en hel del över det där med normer. Hur man får vara och inte. Eller började och började, vi kan väl kalla det ett nytt skov av normtänk. Filmens Lou är nämligen kantig och asocial. Och sån får man ju verkligen inte vara, som människa men främst som kvinna. Att Lou faktiskt får vara det gjorde mig glad, men också uppmärksam på hur ovanligt det är.

Sen läste jag Nina Björks Under det rosa täcket och kom att tänka väldigt mycket på hur kvinnlighet konstrueras. Att det är i kjolen det sitter, i det lätta handlaget och det milda sättet typ. Och så tänkte jag över alla de där gångerna jag inte känner igen mig i beskrivningen av vad en kvinna ska vara och är. Jag är inte mjuk. Jag är inte mild. Inte det och det och det jag borde vara för att passa in i normformen. Och det behöver jag inte vara, men jag blir alltid påmind om hur stark normen är när jag kommer på mig själv med att tänka att jag väl inte är särskilt kvinnlig. Som om kvinnlig vore ett epitet som någon annan kan bestämma för mig…

När det är så, när normerna kväver, då behövs förebilder – kvinnor som är och skapar kvinnor på sitt sätt. Här följer några som betytt mycket för mig:

För Jeanette Winterson hyser jag en oreserverad kärlek. Hon är alltid på tvärs och ägnar energi åt att ifrågasätta och bryta normer också när det inte är huvudspår i texten. Så gott som alla hennes karaktärer har queera drag, homosexuell och bisexuell kärlek är alltid lika självklar som heterosexuell kärlek, och så har hon en fantastiskt skarp blick för den marginaliserade kvinnan och hennes villkor. Läs Skymningsporten, Frankissstein eller Fyrväktaren så förstår du vad jag menar.

Margaret Atwood. Allt började för mig med Alias Grace – berättelsen om en kvinna som anklagas för mord, en kvinna som bryter alla normer för kvinnlighet med denna våldsamma handling. Kattöga handlar om flickors ibland komplicerade vänskap och det där svåra att växa upp till kvinna. Penelopiaden och Rövarbruden tycker jag inte är lika bra som de tidigare nämnda men de berättar ändå intressanta historier om kvinnor som går över alla gränser och ifrågasätter hur de får vara och bete sig. Sen har vi min feministbibel nummer ett – Tjänarinnans berättelse. Där får kvinnor inte vara alls, där finns föreskrifter för allt, där ges oss själva grunden till varför normer måste ifrågasättas.

Egentligen anar jag bara konturerna av Virginia Woolf än så länge. Jag har läst hennes Orlando, Mot fyren, Mrs Dalloway och Ett eget rum. Men mycket är kvar, som Vågorna som jag står i begrepp att påbörja snart. Det jag vet så här långt är att hon är skarppennad och genomskådande, hon lyckas skriva sin samhällskritik så att den liksom gömmer sig i bakgrunden och får läsaren att tänka utan att reflektera över det. Allt jag läst av Virginia Woolf är ifrågasättande och feministiskt menEtt eget rum står naturligtvis i en klass för sig, den ensam övertygar mig om att jag kommer fortsätta bära min Woolf-kärlek genom resten av mitt läsliv.

En författare som jag läst sorgligt lite av, men som ändå betytt mycket är Joan Didion. När jag läste hennes böcker om sorg, Ett år av magiskt tänkande och Blå skymning, fick jag förmånen att lära mig att det är ok att vara kantig, att sörja på sitt sätt, och att man faktiskt också får åldras, på sitt sätt. Dessutom ifrågasätter böckerna, eller kanske framförallt vissas reaktion på dem föreställningen om hur kvinnan måste vara varm och okantig. Jag ska definitivt läsa mer av Joan Didion.

Christine Falkenland – åh det vardagliga, ogenomträngliga mörkret! Dekadensen en vanlig onsdagkväll! Och de där kvinnorna som är för mycket, för blodfulla – jag älskar dem! Allra bäst tycker jag om romanerna Öde och Min skugga, böcker som vänder och vrider på kvinnoskap och moderskap så långt det går, och lite bortom.

Jenni Diski måste få bli den som avslutar. Förvisso har jag mycket oläst av henne, men bara Den sista resan själv gör henne självklar på listan. Jenny Diski skrev alltid in sig själv i sina böcker och hon var som hon var. I Den sista resan berättar hon också om en annan som var som hon var – fostermamman Doris Lessing, det blir inte kantigare och svårare än så, eller vackrare.

Tack för inspiration i konsten att vara kvinna! Har du en inspirerande kvinna som du vill tipsa om – berätta gärna i kommentarerna!

Det här är en omarbetning av en text jag skrev på Kulturkollo 2015, den texten hittar du här.

Bild: Detalj från omslaget The handmaids tale av Margaret Atwood

31 bra saker: Virginia om morgonen

av

Jag har instagrammat om hur mina morgonrutiner ändrats under hösten. Jag och 11-åringen ser inte längre Fåret Shaun efter frukost eftersom han hellre vill lyssna på ljudbok vilket har frigjort eoner av morgontid för mig. Vad bättre att lägga tiden på än att läsa om Virginia Woolfs vardagsliv?

Jag fick Ögonblick av frihet: dagboksbladet 1915-1941 i födelsedagspresent och har nu lagt kanske 10 minuters uppmärksamhet åt den varje vardagsmorgon under terminen (sen Fåret Shaun-klubbens upplösande i september/oktober någon gång) och det är verkligen alldeles, alldeles underbart. Min kärlek till Virginia Woolf är ju sen tidigare rätt monumental, men nu känns det som att vårt förhållande djupnat ytterligare. Att läsa hennes stillsamma vardagsbetraktelser skänker ett oerhört lugn till min morgonrutin och det känns verkligen som ett fint sätt att börja dagen. Troligen börjar jag bara om på sidan ett när boken är utläst framåt sommarlovet.

Min enda invändning är å Virginias vägnar och det handlar om att hon verkar ha haft ett oerhört intensivt socialt liv. Hon borde ha vilat mer, borde ha varit med sig själv mer (även om jag förstås också ser den där flykten från just det i de ständiga bjudningarna). Jag blir stressad för hennes skull, särskilt under de perioder där hon själv skriver om sin kamp med mörkret. Å vad jag vill prata med henne och ordinera lite lugn, men det är väl så det är att läsa med efterklokhet och veta vad som komma skall.

En dos Virginia om morgonen är en av mina 31 bra saker 2018, alla bra saker hittar du här.

Mrs Dalloway av Virginia Woolf

av

Jag har lyssnat på Mrs Dalloway (mestadels, vissa stycken har jag läst), något jag inte skulle ha kunnat göra med något annat av Virginia Woolf som jag tagit in hittills, med möjligt undantag för Ett eget rum. I såväl Orlando som Mot fyren är det ett sjå att manövrera i tiden, begripa var man befinner sig och vad som sägs. I Mrs Dalloway är allt ett enda tankesvaj, jag tror att det till och med underlättar att lyssna till den.

Det finns nog inga gränser för hur mycket jag älskar att läsa Virginia Woolf. Hon är så bitsk och rolig, inte minst i betraktandet av manligt och kvinnligt och samhället (hon känns som djupt besläktad med Jane Austen, bara oändligt mer driven). Och så är hon så fantastisk i sitt utforskande av olika sätt att skapa litteratur. Mrs Dalloway är egentligen en enda lång tankeström, en böljande betraktelse över människor som råkar korsa varandras vägar just den här dagen som Clarissa går ut för att köpa sina blommor och hålla sin bjudning.

Jag blir djupt gripen av flera av de människoöden Virginia Woolf låter mig snudda vid. Och så är det en annan sak också. Jag får en ny förståelse för Michael Cunninghams fantastiska Timmarna som jag älskat i många år, men inte vill läsa om. Detaljer därifrån, som jag trott att jag glömt, gör sig påminda under läsningen av Mrs Dalloway. Och inte bara minnen av Clarissa och Virginia, nej andra detaljer som är nyckelscener som jag inte hade en aning om att de var så intimt fastknutna till den här historien.

Att följa med ut på den här morgonpromenaden är att tvingas släppa alla förväntningar om vad en roman ska vara och för mig har det varit mycket vilsamt, i alla fall när jag lyckades släppa kontrollen. När jag begrep vad som berättades för mig.

[su_note note_color=”#dafdf5″]
MRS DALLOWAY
Författare: Virginia Woolf
Förlag: Viatone (2016)
Inläsare: Elin Abelin[/su_note]

Orlando

av

Äntligen har jag läst Orlando, och vilket äventyr det är!

Alla känner till förutsättningarna? Om Orlando som föds som man, lever ett poetiskt och utsvävande liv, bär sina egenheter med stolthet och en morgon vaknar som kvinna. När berättelsen lämnar henne har flera hundra år passerat och Orlando börjar bli trött.

Orlando är min första traditionella roman av Virginia Woolf. Med början, mitt och slut menar jag. Att läsa Mot fyren var till exempel mer som att trassla in sig i ett garnnystan och lita på att författaren ska tråckla ut mig därifrån igen om jag bara håller i en tråd tillräckligt hårt.

Handlingen gör det möjligt för författaren att reflektera kring könsroller och det eviga i kvinnors underordning. När Orlando först förvandlas är hen rätt nöjd med sin nya status som kvinna men väldigt snart står det klart hur begränsad kvinnans frihet är. I de reflektionerna känner jag igen Virginia Woolf, den arga Virginia Woolf från exemplevis Ett eget rum. Men här finns också andra Virginior, den lekfulla och den konstnärligt fria som jag tycker så mycket om.

Jag tycker också mycket om Orlando för dess grundförutsättningars skull och för tonen, språket, sättet att berätta (det är ofta helt omöjligt att veta hur snabbt eller långsamt tiden går, blinkar man kan man missa ett könsbyte osv). Ska jag säga något negativt så är det att den inte är helt jämn. Det finns rätt långa stycken som känns om inte onödiga så i alla fall för långa och lite långtråkiga. Men som helhet är Orlando precis allt det jag hoppades på. Välskriven (förstås) och tankeväckande om såväl tid som kön och identitet.

[su_note note_color=”#dafdf5″]
ORLANDO
Författare: Virginia Woolf
Förlag: Norstedts klassiker (1982) / Random house (2012)
Översättare: Margaretha Ekström[/su_note]

30 bra saker: Virginia!

av

VirginiaWoolf (1)

Min kärlekshistoria med Virginia Woolf är kanske lite märklig? Det var det där med att jag läste och såg Timmarna och insåg att hon var någon som stod mig nära.

I våras ägnade jag en hel vecka åt Virginia här på bloggen, men vår bekantskap gick djupare än så förstås. Jag umgicks med henne under stora delar av vintern, när jag läste Mot fyren (världens vackraste bok?), Vanessa & Virginia och när jag skrev fram den där veckans inlägg. Och hon känns fortfarande som en bundsförvant, så klok…

Nu börjar jag känna mig oemotståndligt sugen på att kasta mig in i hennes värld igen. Orlando ligger på sängbordet och väntar på sin tur, och jag känner att den nog kommer under julledigheten. Och då ska jag läsa långsamt, några sidor om dagen, ett kapitel här och ett där. För det är så hon skriver, krävande och så fantastiskt belönande när en ger sig hän.

Vinnare av Ett eget rum

av

Så himla kul att ni var så många som ville vinna en av mina absoluta favoritböcker – Ett eget rum av Virginia Woolf! Egentligen skulle jag vilja ge er alla en bok men mitt lager har tyvärr vissa begränsningar… Efter lottdragning står det klart att bokvinster går till Messa. Grattis! Maila mig din adress (fiktivahelena@gmail.com) så kommer boken snarast.