William Shakespeare

Den som vill vara elak skulle kunna säga att jag hittat fram till Shakespeare på det där typiskt fangirliga sättet, genom att hitta två snygga skådisar och följa dem. Det vore ju som sagt elakt, och osant. Men samtidigt vill jag inte ljuga om att i alla fall den vänstra av dessa herrar fått mig att gå djupare in i Shakespearedramatikens värld.

Men sanningen är ju den att jag läst och fascinerats av och tyckt mycket om William Shakespeares dramatik i ganska många år nu, över tjugo faktiskt. Kenneth Branaghs insatser för det ska inte förminskas, såväl Mycket väsen för ingenting som Henry V i hans tolkning har tillhört mina favoriter länge. Jag hoppas på att snart ta mig tid att se och jämföra hans (mastodontlånga) Hamlet med David Tennants Hamlet. Lyckan vore att också kunna jämföra mot John Simms Hamlet men den verkar inte finnas inspelad…

I tonåren läste jag många av dramerna också, Macbeth, Hamlet, Romeo och Julia… Jag tror det är språket som drar mig till sig, och att det även om det verkar snirkligt och konstigt ibland är väldigt aktuellt men framförallt möjligt att trassla in sig i, på ett bra sätt.

Det märkligaste jag gjort i Shakespeareväg är nog att, efter min Wolf Hall-älsk ge mig på att läsa smått obskyra dramat Sir Thomas Moore som visade sig vara knappt färdigskriven och troligen bara delvis författat av herr S. Den är främst intressant eftersom den skrevs när den skrevs. Under Elizabeths styre när den handlar om en man som avrättades av hennes far, risky business. Pjäsen har uppenbarligen censurerats men det som blivit kvar är spännande. More framställs som en lärd man, klok, slagkraftig och rättrådig. Men han är också ganska grym i sitt sätt att vägra se sin familjs lidande och ganska korkad som väljer att dö när han så lättvindigt kunde fått leva. Så lyder pjäsens tolkning av honom alltså, verkligheten var förstås mer komplex. Men jag är förtjust i att man lyckats göra honom mångbottnad och hedervärd så kort tid efter hans fall, under Tudor-eran. Intressant är också att ställa denne More mot den glorifierade i The Tudors och den av Cromwell så djupt avskydde i Wolf Hall.

Mastodontprojektet har varit och är att se tv-serien The hollow crown -pjästrion Richard II, Henry IV och Henry V, jag är för tillfället någonstans mitt i Henry V. Pjäserna bjuder på oerhört intressanta studier i makten och dess tyranni. Särskilt Richard II. När jag säger maktens tyranni så menar jag inte nödvändigtvis eller enbart tyrannens makt utan framförallt maktens tyranni över den som är satt att utöva den. I Richard möter vi inte alls någon ovillig monark, vi möter en härskare som försvagas och förstörs av sin vana vid makt. Av sin oförmåga att se bortom de som lismar. När sedan knivhugget i ryggen faller är han försvarslös. Men tyranniet stoppar inte där. Också den som griper makten ur Richards händer finner sig hemsökt av det. Är för evigt dömd att rädas sin egen skugga. Den krona som sätts på huvudet på följande monarker är i sanning ihålig

Om The Hollow Crown kommer jag skriva mer när jag sett klart, och den som vill läsa mer redan nu kan titta på min Kulturkollo-text om döden i pjästrilogin.

Och killarna då undrar vän av ordning. Ja, från vänster till höger: David Tennant förälskade jag mig i som the doctor i Doktor Who och när jag reste till England för att se en annan teateruppsättning (Wolf Hall!) så passade jag på att se Richard II på The Barbican också, bara för att David Tennant spelade huvudrollen. Så hittade jag till The hollow crown-pjäserna och tv-serien. I tv-serien hittade jag sedermera Tom Hiddleston som jag vid det laget redan förälskat mig i som genial Loki i Avengers-universat. Så, så ligger det till. Allt intrasslat i varandra. På ett fint Shakespearskt sätt.