Återvunnet från Kulturkollo: Lika inför döden, en smula Shakespeare

I inläggsserien Återvunnet från Kulturkollo letar jag fram gamla inlägg som jag tycker har lite mer att ge och publicerar dem igen. Veckans inlägg handlar om döden…

Döden hos Shakespeare… Låt oss inte hymla om att folk dör som flugor hos Shakespeare. Låt oss inte hymla om att vi ibland skämtar om det, tycker det blir för mycket, och någon gång emellanåt tycker att giftbägarna inte skulle svingas fullt så ofta. Romeo, Julia, prins Hamlet – alla dör. Oj förlåt, spoilervarning?

När jag har ägnat energi åt att se pjäserna i The Hollow Crown det senaste året (på teater och på dvd) slås jag dock av hur olika döden ter sig. Jag är på intet sätt Shakespeareexpert, det känns på gränsen till förmätet att ens skriva om honom och hans texter, vilket är ganska konstigt – hur ska vi någonsin kunna uppskatta klassikerna om vi inte törs prata om dem av rädsla för att känna oss…dumma? Jag gör ett anspråkslöst försök.

Richard
I Richard II möter kung Richard döden i en fängelsehåla efter en lång tids fångenskap. En fångenskap som dessutom föregåtts av en förödmjukande nedbrytningsprocess som störtat honom från tronen och berövat honom hans krona. Kung Richard är inte ens kung längre. Döden kommer som en befriare kan man säga, och ändå fruktar han den. Han försöker undfly den, han är en människa.

Henry

Henry IV möter döden fortfarande på tronen, eller i sin säng i rummet bredvid den tomma tronen, med den tomma kronan på sitt bröst. Och han tänker över sin skuld i Richards död många år tidigare, sin skuld i tronföljarens framtida öde, sitt ansvar för landet och för traditionen. Han som levt ett långt och ärofyllt liv, han som är trött, han fruktar också döden.

Henrys kval fascinerar mig nästan mest, i och med att de är så vardagliga. Han dör ålderdomens död efter ett ärofullt liv och just därför blir hans dödskamp så förståelig för mig. När han sluter ögonen skulle han kunna vara någon jag känner, eller jag själv, det är då jag slutligen känner det tidlösa hos Shakespeare. Det är därför han spelas ännu, för att han når in också i vår tid. För att han berör på riktigt.

Lika inför döden?

Den våldsamma döden och ålderdomens död skiljer sig på många sätt, Henry IV dör inte i utstötthet eller förnedring. Eller? Svagheten och åldern förminskar honom i omgivningens ögon, han blir till en kung av vilken alla förväntar sig att han ska somna in så att sonen Hal kan ta över och ställa allt på ända. Han upphör också att vara sig själv, kungen. Och han förföljs av sitt förflutnas vålnader, han förföljs av Richard. Jag är inte textanalytiker nog att våga mig på en djupgående tolkning men visst säger det mig ändå att Shakespeare gör oss alla lika inför döden. Vi skräms av den och tvingas acceptera den, alla möter vi den. Och det är livets sorgesamma slutsats.

Vill du veta mer om kontexten (andra texter på samma tema och så vidare) hittar du originalinlägg med länkar och taggar här. Alla mina inlägg på Kulturkollo kan du läsa här. Missa inte heller våra sommartips som publiceras, ett per dag, under hela sommaren.

Lite Shakespeare ändå…

shakespeare_header-711x460

Jag hade såna högtflygande planer och förväntningar inför den här bloggveckan. Shakespearetemat från Kulturkollo skulle smitta av sig hit med deltagande i utmaningen förstås, jag hade en text om Brannaghs Mycket väsen för ingenting i relation till Joss Whedons variant (den senare kan du förresten se på SVT play till och med 7 maj, gör det!) på gång i huvudet och jag ville skriva nytt och mer om The Hollow crown som jag aldrig riktigt skrev något om här (lite blev det, men mer på Kulturkollo). Jag ville skriva att det ligger något drömsk och sagolikt över samlingens första pjäs Richard II och att det androgyna som ofta plockas fram i moderna tolkningar fascinerar. Och så ville jag säga något om Jeremy Irons och Tom Hiddleston, om hur rädslan sitter under huden på Henry den äldre och under huden på Henry den yngre sitter upproret… Och så ville jag säga något om hur jag avskyr Falstaff.

Men jag hinner/orkar/ids inte. Det är för mycket av typ livet just nu och det är ju bra, men inte för Shakespeare-skrivet 😉

Hur som helst. Veckans utmaning handlar om ens bästa Shakespeare-upplevelse och det har jag skrivit lite om på Kulturkollo precis. Läs allt om barden, Kilgrave och mitt Londonäventyr där! Och så har jag ju faktiskt ändå skrivit om Jeanette Wintersons Tidsklyftan (och diskuterat om den på Kulturkollo här). När det gäller The Hollow crown så ville jag inte bara skriva om hur den var utan också hoppa lite upp och ner av glädje med er över att det kommer en ny omgång pjäser från BBC. Den här gången är det Rosornas krig med Henry VI (del 1 och 2) och Richard III som gäller, med Benedict Cumberbatch som Richard III bland annat. Lite mer om skådespelare osv hittas här. Ser mycket lovande ut!

 

 

Tidsklyftan

När jag först avslutar Jeanette Wintersons Tidsklyftan är min starkaste känsla sorg. Visst löser det sig på något sätt men inte för alla. Det finns så mycket som inte kan förlåtas. Och så finns där Milo som egentligen bara är perifer i berättelsen men just därför blöder mitt hjärta för honom.

Första delen av detta drama (första halva av boken) är oerhört intensivt, på gränsen till illamåendeframkallande. Leos anklagelser och tilltagande galenskap är så knivskarpt skildrad att det blir thriller av det hela. Och lille Milo mitt i som lyssnar till pappas ilska, till mammas förtvivlan, till sin nyfödda systers gråt. Jag tror att det faktum att boken börjar med Milo på flygplatsen är det som får det att etsa sig fast. Jag kan aldrig släppa Milo. På flygplatsen.

Att skriva ett Shakespearedrama på nytt har sina för- och nackdelar. Det är en sjujäkla historia men det är också ett teaterstycke där saker och ting måste komma ihop mot slutet. Det lossnar från verkligheten och flyger iväg. Men jag tycker att Jeanette Winterson gör det bra, till sitt eget. Den Wintersonska stämningen och skevheten gör något med Shakespeares dramatik. Hon bryr sig uppenbarligen om de här människorna och deras historia. Och så har hon roligt med Shakespeare-referenserna.

TIDSKLYFTAN
Författare: Jeanette Winterson
Förlag: Wahlström & Widstrand (2016)
Översättare: Lena Fries-Gedin, originaltitel: The gap of time
Köp den t.ex. här eller här.
Läs också Kulturkollos konferens om boken

Anyone for Shakespeare?

Den som vill vara elak skulle kunna säga att jag hittat fram till Shakespeare på det där typiskt fangirliga sättet, genom att hitta två snygga skådisar och följa dem. Det vore ju som sagt elakt, och osant. Men samtidigt vill jag inte ljuga om att i alla fall den vänstra av dessa herrar fått mig att gå djupare in i Shakespearedramatikens värld.

tennant hiddleston
Men sanningen är ju den att jag läst och fascinerats av och tyckt mycket om William Shakespeares dramatik i ganska många år nu, över tjugo faktiskt. Kenneth Branaghs insatser för det ska inte förminskas, såväl Mycket väsen för ingenting som Henry V i hans tolkning har tillhört mina favoriter länge. Jag hoppas på att snart ta mig tid att se och jämföra hans (mastodontlånga) Hamlet med David Tennants Hamlet. Lyckan vore att också kunna jämföra mot John Simms Hamlet men den verkar inte finnas inspelad…

I tonåren läste jag många av dramerna också, Macbeth, Hamlet, Romeo och Julia… Jag tror det är språket som drar mig till sig, och att det även om det verkar snirkligt och konstigt ibland är väldigt aktuellt men framförallt möjligt att trassla in sig i, på ett bra sätt.

Det märkligaste jag gjort i Shakespeareväg är nog att, efter min Wolf Hall-älsk ge mig på att läsa smått obskyra dramat Sir Thomas Moore som visade sig vara knappt färdigskriven och troligen bara delvis författat av herr S. Den är främst intressant eftersom den skrevs när den skrevs. Under Elizabeths styre när den handlar om en man som avrättades av hennes far, risky business. Pjäsen har uppenbarligen censurerats men det som blivit kvar är spännande. More framställs som en lärd man, klok, slagkraftig och rättrådig. Men han är också ganska grym i sitt sätt att vägra se sin familjs lidande och ganska korkad som väljer att dö när han så lättvindigt kunde fått leva. Så lyder pjäsens tolkning av honom alltså, verkligheten var förstås mer komplex. Men jag är förtjust i att man lyckats göra honom mångbottnad och hedervärd så kort tid efter hans fall, under Tudor-eran. Intressant är också att ställa denne More mot den glorifierade i The Tudors och den av Cromwell så djupt avskydde i Wolf Hall.

hollow crown

Mastodontprojektet har varit och är att se tv-serien The hollow crown -pjästrion Richard II, Henry IV och Henry V, jag är för tillfället någonstans mitt i Henry V. Pjäserna bjuder på oerhört intressanta studier i makten och dess tyranni. Särskilt Richard II. När jag säger maktens tyranni så menar jag inte nödvändigtvis eller enbart tyrannens makt utan framförallt maktens tyranni över den som är satt att utöva den. I Richard möter vi inte alls någon ovillig monark, vi möter en härskare som försvagas och förstörs av sin vana vid makt. Av sin oförmåga att se bortom de som lismar. När sedan knivhugget i ryggen faller är han försvarslös. Men tyranniet stoppar inte där. Också den som griper makten ur Richards händer finner sig hemsökt av det. Är för evigt dömd att rädas sin egen skugga. Den krona som sätts på huvudet på följande monarker är i sanning ihålig

Om The Hollow Crown kommer jag skriva mer när jag sett klart, och den som vill läsa mer redan nu kan titta på min Kulturkollo-text om döden i pjästrilogin.

Och killarna då undrar vän av ordning. Ja, från vänster till höger: David Tennant förälskade jag mig i som the doctor i Doktor Who och när jag reste till England för att se en annan teateruppsättning (Wolf Hall!) så passade jag på att se Richard II på The Barbican också, bara för att David Tennant spelade huvudrollen. Så hittade jag till The hollow crown-pjäserna och tv-serien. I tv-serien hittade jag sedermera Tom Hiddleston som jag vid det laget redan förälskat mig i som genial Loki i Avengers-universat. Så, så ligger det till. Allt intrasslat i varandra. På ett fint Shakespearskt sätt.