Kvinnan på övervåningen

Någon skrev att den här boken söker sig snarare inåt och neråt i historien än framåt och så är det. Det är en av de saker jag tycker väldigt mycket om med Kvinnan på övervåningen.

Nora lever det vanliga livet, det tillbakadragna varjedaglivet som så många av oss gör. Men hon är så ensam, och enligt henne själv väldigt arg. Den där ilskan är mest något hon talar om tycker jag och inget som kommer till egentligt uttryck i berättelsen, möjligen blir den mer brinnande och synlig efter att vi lämnar Nora. Berättelsen om hennes ilska börjar ju egentligen där i slutet. Väldigt långsamt, liksom eftertänksamt och utforskande berättar hon historien om hur hon blev sådär arg. Hon berättar om människorna som kom in i hennes liv, om pojken i klassen hon undervisar, kvinnan hon delar ateljé med och mannen som pratar för mycket. Hon berättar om det himlastormande i att höra till och om det ensamma i att gå sönder.

Jag gillar det subjektiva, det långsamma, igenkänningen och det främmande. Jag tycker om hennes röst och det faktum att hon kan släppa fram känslorna i alla fall mot slutet av berättelsen, då när jag förstår vad hon pratar om. Jag funderar en del över vad som ska hända henne nu, vilket liv hon ska leva, hur det blir. Och så tänker jag en del över vad det egentligen var som hände.

Tack Anna som fick mig att begripa att jag måste läsa den här boken!

Kvinnan på övervåningen av Claire Messud. Natur & kultur

 

Leave a Reply

Your email address will not be published.*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.