Jag minns mitt första ”möte” med Erlend Loe. Det var ett tv-program från Norge som hette Bokbadet (tror jag) där en programledare samtalade i en timme med en författare (det var på den tiden när de överlevde utan en ny gäst var femte minut i samtalsprogram). Erlend Loe hade precis publicerat sin L (Expedition L på svenska) och det var om den de talade. Jag har aldrig skrattat så mycket under en timmes tid som jag gjorde den kvällen. Jag och min mamma.
Erlend Loe kan vara sanslöst rolig och så också i bokform. Expedition L är faktiskt den första vuxenbok jag läst av Loe, oklart varför, och den är absurdrolig på ett skrattahögtsätt. Möjligen blir det lite mycket ibland och definitivt är det grabbigt men det är onekligen väldigt på pricken. Och lite sådär i smyg eftertänksamt om en generation som inte riktigt åstadkommit något, i alla fall inte i traditionell bemärkelse och i sina egna ögon. Det är roligt och lite sorgligt, och lite skönt när det är över…
Expedition L av Erlend Loe. Alfabeta
Jag har inte riktigt förstått storheten med Loe. Inte än i alla fall. Jag läste den här boken för några år sedan och minns den som sådär. Det satte inga som helst spår i mig. Jag skulle inte för mitt liv kunna säga vad den handlade om. Och det är ju inget vidare betyg. Men jag har inte helt gett upp på honom än. Vilken är din favorit av honom?
Jag har ju inte heller läst särskilt mycket av honom, mitt problem är att jag tröttnar på humorn ungefär halvvägs in i en roman, det blir för mycket. Jag har således läst och gillat halva Naiv, super men sen tog det totalstopp. Gillar hans barnböcker om Kurt i Kurtby, särskilt Kurt blir arg minns jag som totalt galen men bra.