Det här är en sån där semestergrej. Eftersom Robin McKinley skrivit min bästa vampyrroman måste jag ju testa något annat ur produktionen och eftersom en fantasyserie känns lite oöverstigligt och ambitiöst fick det bli en semesteravslappnad version av sagan om skönheten och odjuret…
Sagan känner vi till – Skönheten (här kallas hon Beauty, mycket mot sin vilja) tvingas, för att rädda sin far från döden, lämna sitt hem och bosätta sig hos ett förtrollat odjur. Efter en tid älskar de varandra och förtrollningen bryts.
Jag vet inte hur pass intressant det skulle kunna bli men McKinleys Beauty är allt för hårt bunden till originalsagan för att bli dynamisk. Jag tycker verkligen om inledningen, innan Beauty går ut i skogen för att möta sitt öde. Familjelivet i förändring är livfullt skildrat med såväl kärlek som sorg och det är svårt att inte gripas av de tre kvinnornas utsatthet. I ensamheten på slottet blir tyvärr såväl Beauty som odjuret inte mer än pappfigurer och jag känner verkligen ingenting för eller med dem (förutom den ständig önskan att en sagoflicka ska överleva genom att göra något av sitt eget liv istället för att luta sig mot en klunsig karl men det är förstås bara naivt…).
Beauty lämnar således en del övrigt att önska men det hindrar inte att jag är ännu djupare förälskad i McKinleys väldigt speciella röst nu och jag vill gärna läsa mer, nästa gång kanske jag till och med vågar mig på den där fantasyserien…
Beauty av Robin McKinley. Random House