Assia Djebar är en sån där författare som jag velat läsa länge utan att komma mig för. Det finns alldeles för många sådana… Hennes ständiga förekomst i nobelprissurret har naturligtvis ökat mitt intresse, liksom det faktum att jag fått för mig att hon är feminist.
Valet av förstabok föll på hennes Ingenstans i min fars hus, en personlig resa tillbaka i tiden och en saklig men poetisk skildring av en uppväxt. Och det är riktigt, riktigt bra. Bra som i intressant, utmanande, politiskt, klarsynt och varmt. Assia Djebar berättar om sina föräldrar men utelämnar inget för att skydda dem. Deras tillkortakommanden gör dem till människor av kött och blod och jag blir alldeles varm i hjärtat av att få möta dem. Och helt tagen av att förstå hur Algeriet på 1940-talet var och kändes, hur frigörelse går till. Hennes uppgörelse är med det samhälle som fick fadern att vägra sina döttrar att lära sig cykla, snarare än med fadern själv. Hon resonerar hela tiden om samhällsnormer, vardagsförtryck och sätt att skapa normalitet i utsattheten samtidigt som hon ger sken av att tala om något mycket enklare.
Jag tycker mycket om Ingenstans i min fars hus och särskilt förtjust är jag i språkhanteringen. Assia Djebar resonerar fram sin historia. Hon tilltalar och samtalar med mig, sin mor, sin far och det känns hela tiden som att vi svarar henne och tillsammans skriver berättelsen. Bara en riktigt mästerlig författare lyckas bygga en sån illusion.
Ingenstans i min fars hus av Assia Djebar. Leopard förlag
Visst öron en läsvärd författare, hon skriver mycket om frihet och vad det är. Jag gillar hennes lågmälda resonerande som återkommer i flera av hennes romaner. I Sultanbrudens skugga tar hon ännu tydligare ställning för kvinnornas rätt, hon försöker också tydliggöra kulturens roll. Hennes böcker diskuterar inte särskilt ofta religionen utan kulturen och det gillar jag.
Jag är också väldigt förtjust i det där lågmält resonerande. Kultur framför religion känns som en bra ingångspunkt när viktiga mekanismer ska synliggöras men inte många författare gör det valet. Och så måste jag nog läsa Sultanbrudens skugga också…