Olyckornas tid

Jag har lite svårt att skriva om Olyckornas tid eftersom jag inte är helt säker på vad jag tycker. Eller så är det så att jag tycker så mycket, samtidigt…

Det jag tycker allra, allra mest om med den här boken är i alla fall tonen. Den bakomliggande sorgen som bara delvis förklaras. Det är som om ett sorgligt skillingtryck (ett sånt som är sorgligt på riktigt alltså, inget fånigt) spelar i bakgrunden hela tiden. Stämningen är fantastisk. Med sorg, spökaktighet, höstighet och den där sortens efterhängset skav som bara hemligheter gör.

Jag tycker också mycket om det drömska, men där känner jag samtidigt att det blir lite för mycket för mig ibland. Lite för många bilder av älvvingar och vargtänder och sånt. Kanske är det också lite för rörigt för mig, och lite för lite som jag känner för dem allihop. Jag känner aldrig att jag får följa med in på djupet.

Ett råd till dig som ännu inte läst boken – förvänta dig ingenting. Jag hade fått för mig att det skulle finnas en stor twist mot slutet, men såhär i efterhand skulle jag väl kanske kalla det mer av en upplösning. Det är inte direkt några superöverraskningar vi pratar om när man läst så långt. Och framförallt lovar en twist att man på något sätt ska få veta hur allt ligger till och det här är inte en sån bok. Det gillar jag. Den som väntar twist och försöker pussla ihop hur allt hänger ihop, det avhöll jag mig tack och lov ifrån, får problem med den här boken tror jag. Det viktiga är inte hur det hänger ihop utan hur det berättas och hur det är. Det är långsamt och eftertänksamt och hela tiden väldigt sorgligt. Mitt bästa råd är att bara hänga med utan att försöka så mycket. Då tror jag att det blir som allra bäst.

[su_note note_color=”#dafdf5″]
OLYCKORNAS TID
Författare: Moïra Fowley-Doyle
Förlag: Natur & Kultur (2016)
Översättare: Ylva Kempe, originaltitel: The accident season
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Sofie på Dagens bok, Annas bokblogg, Bokpandan[/su_note]