Jag vet inte vad jag ska säga faktiskt, Disappearing earth är en bok som ingen annan. Dels handlar det om miljöerna förstås, jag har aldrig läst om Kamchatka tidigare, aldrig rört mig i de fantasivärldarna eller den verkligheten, dels handlar det om att den berättas på ett väldigt särskilt sätt. Som noveller, men ändå en roman.
Två flickor försvinner. I den allra första delen av boken får vi lära känna dem och se dem försvinna. Sen undrar vi vad som hänt dem, fruktar det värsta förstås och under tiden vi ägnar oss åt det får vi i korta och längre, månadsvisa, kapitel lära känna människor i och runt platsen där de försvann. Vi får lära känna flickor som kände någon som kände någon och som nu får sin rörelsefrihet kringskuren av de vuxnas skräck för att de ska försvinna. Vi möter unga och gamla, mest kvinnor och vi lär oss om deras vardagsliv och hur en händelse i någons periferi ändå tar sig till centrum.
Disappearing earth är förunderligt karg och vacker och förstås oändligt sorglig, men den berättar också om liv och kraft, rasism och motstånd. Och som de bästa romanerna alltid gör så lär mig den här boken om en plats och ett samhälle jag inte känner och det lär mig genom att ge mig en känsla för det. Jag sitter ihop med de här människorna nu.
DISAPPEARING EARTH
Författare: Julia Phillips
Förlag: Scribner (2019)
Boken kommer på svenska i dagarna, då heter den Försvinnande värld
Andra som skrivit om boken: Breakfast Book Club, Binas Books