Frankissstein av Jeanette Winterson

Åh Jeanette Winterson, vilken genial författare hon är!

Frankissstein är en bok om att vara den man är, bli den man är, att finna sig tillrätta i livet och göra det man behöver göra för att hitta mening och behålla vettet. Tror jag. Jag tror också att Frankissstein är en bok om kärleken och dess drivkraft, om ensamhet och utsatthet och längtan. Allra mest är det nog en betraktelse över det djupaste innersta mänskliga, den där kampen för att förstås sig själv – vem är jag? Vad är jag? Vad är mänskligt?

I Frankissstein tar Jeanette Winterson sin utgångspunkt i den där mytiska semestern vid Genèvesjön 1816, då när Mary Shelley skapade Frankenstein. Sen rör vi oss mellan denna skapnad och dess mästare, via Bletchley och kodknäckande och till sexrobotar på en mässa i dagens USA. Det är precis så knäppt som det låter och ingen annan hade kunnat få det att hänga ihop så sömlöst och självklart som Jeanette Winterson.

När jag hade läst klart den här boken blev jag sittande, nystande i trådar en lång, lång stund. Jag brast i skratt när jag insåg att ”såklart var han en version av honom, han heter ju till och med nästan samma”. Och så ville jag läsa om igen. Det är ett oerhört gott betyg till en bok. Min enda anledning till att jag inte läst Frankissstein förrän nu är att jag egentligen ville läsa om Frankenstein först, men jag hade inte tålamod med det. Nu är jag ändå väldigt sugen på att ge mig på urberättelsen för att om möjligt hitta ännu fler glimrande ädelstenar i denna skatt.

FRANKISSSTEIN
Författare: Jeanette Winterson
Förlag: Wahlströms & Widstrand (2020)
Översättare: Lena Fries-Gedin
Andra som skrivit om boken: Enligt O, …och dagarna går

This is how you lose the time war av Amal El-Mohtar och Max Gladstone

Jag borde nog ha läst det här som pappersbok för att hänga med riktigt. Ljudboken förvirrar mig, eller det är naturligtvis min oförmåga till koncentration som förvirrar mig, men sånt är lättare att övervinna på papper. Samtidigt tycker jag väldigt mycket om hur boken är inläst och jag gillar boken trots (eller möjligen tack vare, det finns ju en möjlighet att boken är skriven så också) förvirringen, så det var nog inte så fel ändå.

Vad This is How you lose the time war handlar om? Nja, kärlek, tidsresor, brev, uppdrag, att hitta och förlora sig själv, att offra sig och allt. Tror jag. Typ. Jag tror att det är lite flytande och oklart och öppet för tolkning oavsett koncentrationsförmåga, det tycker jag också mycket om.

THIS IS HOW YOU LOSE THE TIME WAR
Författare: Amal El-Mohtar och Max Gladstone
Förlag: Simon & Schuster (2019)
Inläsare: Cynthia Farrell och Emily Woo Zeller

Upright women wanted av Sarah Gailey

Först av allt: en stor applåd för min man som vågade ge mig en bok i födelsedagspresent och som dessutom lyckades hitta en jag aldrig hört talas om, men verkligen ville läsa så snart jag såg den. Det är imponerande på riktigt.

Upright women wanted är berättelsen om upproriska bibliotekarier som lever vid sidan av lagen i ett framtida vilda västern-samhälle… Låt det sjunka in. Och jag hade inte hört talas om den.

På ytan levererar dessa bibliotekarier skrifter godkända av myndigheterna, sånt som ska övertyga medborgarna att hålla sig till reglerna (som om de hade ett val). I verkligheten förflyttar och levererar de lite annat också, som människor som brutit mot samma regler till exempel.

Upright women wanted rör sig kring teman som uppror, kärlek, identitet och rätten att vara den man är. Som inkluderings- och tillhörighetsförklaring är den mäktig.

UPRIGHT WOMEN WANTED
Författare: Sarah Gailey
Förlag: Tor (2020)

Den liderliga häxan av Åsa Bergenheim

Åsa Bergenheim bedriver ingen egen forskning i Den liderliga häxan, det hon däremot bidrar med är ett delvis nytt perspektiv. Visst har det sexuellas roll i häxprocesserna och i den kvinnohatiska instruktionsboken till kvinnoförtryck som var Häxhammaren lyfts fram, men inte så här tydligt (tror jag, jag har läst mycket, men långt ifrån allt).

Det här är en välskriven och väldigt intressant bok om svenska trolldomsprocesser och skeenden i samband med dem. Det jag främst tycker om är hur Åsa Bergenheim lyckas skriva fram ett samhälle där allt hänger ihop och där till och med rena vansinnigheter som ”Det stora oväsendet”, kvinnor som bränns levande och barn som lever på att anklaga, blir begripligt.

Lättläst är den också boken, jag kan varmt rekommendera den till alla historiskt intresserade och till alla som vill öka på sin förståelse för historiska skeenden och samhälleliga strukturer.

DEN LIDERLIGA HÄXAN – HÄXHAMMAREN OCH DE SVENSKA HÄXPROCESSERNA
Författare: Åsa Bergenheim
Förlag: Carlssons (2020)
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.

The world’s wife av Carol Ann Duffy

Man måste förstå att det är en alldeles särskild upplevelse att lyssna till Carol Ann Duffy egen röst när hon läser sina dikter. Hon är så vass och sövande på en och samma gång, som liksom arg och mild. Jag tycker så mycket om hennes diktning och hennes röst.

The world’s wife handlar, som titeln avslöjar om hustrur. Och det är hustrur till stora män. Hustrur till Freud, Kung Midas, till djävulen. Och de har inte haft det så jäkla lätt. Vare sig kvinnorna eller männen, men männen har ju i alla fall fått kredd för det de gjort. The world’s wife är en smocka rakt över patriarkatets ölrosiga näsa, eller ett knytnävsslag i magen. Det är argt och det är ohejdat roligt. Som Carol Ann Duffy är. Jag älskar henne!

THE WORLD’S WIFE
Författare: Carol Ann Duffy
Förlag: MacMillan digital audio (2017)
Inläsare: Carol Ann Duffy

Josas bok, min berättelse av Marie Nilsson Lind

Nu har jag läst Josas bok och jag vet knappt vad jag ska skriva om den. Mest av allt är den komplett mörker och ogenomtränglig sorglighet. Men den är styrka också och kampvilja, det är nog där jag måste gripa tag och hålla i för glatta livet.

Marie Nilsson Lind berättar om sin syster, om Josefin Nilsson som brann och slets sönder. Hon berättar den där historien vi hört och läst om, men hon ger den så mycket djup att det blir som till en annan historia. I Josas bok målas bilden av människor i familjerelationer, av generationers egenheter och sorg och bitterhet som känns igen. Här berättas om systrarnas föräldrar, om syskonen, om det där såriga som finns i alla relationer, och om det vackra.

Jag tycker att det starkaste är att få en förståelse för hur de här människorna hänger ihop. Hur Josefin är som hon är och utsätts för det hon utsätts för och hur Marie är som hon är och går igenom det hon går igenom. Det är ju skillnad, men det är lika också. Ångesten, självmordstankarna, depressionerna. Kampen. Jag vet inte vad jag ska säga om den här boken, men jag tror att den är viktig för att den aldrig väjer för mörkret. Det är så ogenomträngligt mörkt här. Det måste få vara så.

JOSAS BOK
Författare: Marie Nilsson Lind
Förlag: Kaunitz-Olsson (2020)
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.

Det sextonde året av Kim Liggett

Tjänarinnans berättelse möter Hungerspelen i skogen, typ. Det sextonde året är något helt eget, men det är också besläktat med sådant som kommit innan, sånt som är väldigt bra.

Huvudperson är Tierney som nu när hon fyllt sexton står inför sitt nådeår. Ett år som alla kvinnor tvingar genomleva i ödemarken, där deras liv står på spel och deras magi ska tvingas ur dem så att männen inte behöver vara så förtvivlat rädda. Det där året som kvinnorna inte får eller vill tala om efteråt.

Jag tänker inte berätta något om hur det går och vad som händer, jag tycker om tanken att varje läsare ska gå in i den här boken utan särskilt många förväntningar. Men vet att det är väldigt bra och att du absolut bör ge dig själv den här läsupplevelsen. Vet att det finns en förunderlig mängd kvinnlig styrka innanför de här pärmarna och att ingenting är enkelt, men allt är möjligt.

DET SEXTONDE ÅRET
Författare: Kim Liggett
Förlag: B Wahlström (2020)
Översättare: Carina Jansson , originaltitel: The grace year
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.

En kvinnodag

Idag har internationella kvinnodagen uppmärksammats på olika sätt och håll. Här hittar du alla inlägg som skrivits om hjältinnor på tre bokbloggar under dagen.

Enligt O har skrivit inlägg om Mina hjältinnor av Samantha Ellis, Hanna Hellqvist, Mathilda Gustavsson, Elin Wägner, Lupita Nyong’o, Olga Tokarczuk, Caroline Seger, Elisabeth Åsbrink, Hédi Fried och Nour El Refai.

Feministbiblioteket har skrivit inlägg om Litterära hjältinnor, Lev som du vill av Birgitta Ohlsson, Feminister och Idrottskvinnor,

Och så mitt eget inlägg om Margaret Atwood bortom Gilead.

Vill du läsa mer från mig så kan jag tipsa om mitt gamla inlägg om Strumpstickor och feministisk vrede. Och all feministisk litteratur jag läst är omskrivet under taggen Feminism, normkritik, HBTQI.

Bortom Gilead

Jag hade egentligen en annan plan för idag, att skriva om en bok som jag insåg rätt sent att jag inte skulle hinna bli klar med. Men sen kallade Linda på Enligt O och bad oss skriva om hjältinnor med henne och då ville jag det förstås.

Min hjältinna är Margaret Atwood. Naturligtvis för att hon gett oss ord och fraser för att beskriva det patriarkala förtrycket, för Gilead, June, “Nolite te bastardes carborundum.”. Naturligtvis! Men än mer för annat faktiskt.

Missförstå mig nu rätt, jag tänker på Tjänarinnans berättelse varje dag, jag känner igen och räds inför det som är och kan komma. Varje gång jag loggar in på internetbanken snuddar jag för bråkdelen av en sekund vid tanken på att June en dag gjorde detsamma (nej, det gjorde hon inte men hon kollade sitt konto) och fann sig blockad från sina konton, så kan det också vara, så kan det också bli… Tjänarinnas berättelse (Gileads döttar är också bra, men inte alls i den ligan av omvälvning) har förändrat mitt liv, den öppnade mina ögon och lärde mig se. Men Margaret Atwoods gärning är så mycket större än så.

Jag har läst tio böcker av Margaret Atwood, och genom allt löper den feministiska tråden. Inte på kämpa för livet-sättet, som i Gilead. Nej, på det sättet att kvinnorna står i fokus för sin mänsklighet, kvinnor är människor hos Margaret Atwood och när jag fick syn på det blev hon min hjältinna.

När hon i Kattöga utforskar flickors vänskap gör hon det med en särskild blick för kvinnors förutsättningar. I Penelopiaden är det Penelopes ändlösa väntan på den otroligt sege Odysseus som skildras, och förstås så visar han sig ovärdig hennes väntan. I Rövarbruden skriver Atwood om den oerhört komplicerade vänskapen mellan tre kvinnor och deras fiende, eller om hon också är en vän, där får vi bekanta oss med kvinnors olika roller, vad vi får och inte förväntas göra och vara. Min allra största favorit i den feministiska skatt som Margaret Atwood skapat bortom Gilead är ändå Alias Grace. Grace är en så remarkabel berättare, hon är tvär, hård och sårbar. I en värld där kvinnor saknade röst höjer hon sin, hon tar sig den makt hon hittar i den totala maktlöshet hon befinner sig. Och just därför blir hennes utsatthet så hjärtskärande tydlig. Grace är min hjältinna. Och Margaret.

I händelse av min död av Kerstin Weigl och Kristina Edblom

I händelse av min död är inte en bok man läser för att man vill, det är en bok man läser för att det är en jävla skyldighet att göra det. Och jag tänker att det är en viktig bok att skriva om just idag, dagen innan Internationella kvinnodagen, inte minst för att den är beviset på att feminismen inte gått för långt. Vi har i vissa hänseenden inte kommit någonstans.

I händelse av min död är fasansfull och smärtsam läsning, jag vill sluta hela tiden, men tänker att jag måste ta mig igenom den. Jag är en människa som levt ett väldigt skyddat och stillsamt liv på värmländsk landsbygd och ändå känner jag väl till två av de fall som tas upp i boken, jag kände de här människorna en gång. Det om något visar på hur spritt och vanligt förekommande det är. Och den här boken handlar då inte om misshandel, den handlar om mord.

Kvinnornas utsatthet och förtvivlan, deras lidande, är förstås omöjligt att värja sig mot eller tänka sig in i. Och barnen, herregud barnen…

I händelse av min död borde vara obligatorisk läsning i skolorna (kanske i årskurs 9) och på alla arbetsplatser. Kanske är det något vi kan införa i samband med kvinnodagen, som en uppvägning av det ständiga ”grattis” man måste avvärja varje år. Inget gör det så tydligt att det inte finns något att gratulera till som den här boken.

I HÄNDELSE AV MIN DÖD
Författare: Kerstin Weigl och Kristina Edblom
Förlag: Natur & Kultur (2019)
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.