Gileads döttrar av Margaret Atwood

Det är alltid vanskligt att läsa uppföljare. Man riskerar ju att bli besviken och besudla upplevelsen av den första boken. Med Tjänarinnans berättelse och Gileads döttrar är det mer än så. Tjänarinnans berättelse är på så många sätt definierande för mig och min identitet som feminist. Den väckte så mycket i mig, fysisk igenkänning, upplevelsen av vad det innebär att vara kvinna i den här världen (som när jag läste var lite mer lik Gilead än vad den var när Atwood skrev, men betydligt mindre än den är nu) och vrede. Helig jävla vrede.

Tv-serien mäktade jag inte med att se, den kröp under skinnet på ett nytt sätt och kom dessutom när världen vridits ett varv till. Jag orkade inte.

Gileads döttrar är ingen ny Tjänarinnans berättelse, den försöker inte vara det, den är en annan sorts gåva till oss från författaren. Uppföljaren innehåller något som den första boken saknar (eller inte saknar, den mår bra av bristen på det), nämligen hopp. Margaret Atwood skriver i sitt efterord att hon velat besvara frågor som hennes läsare ställt henne sen första boken kom för 30 år sedan. Jag tror att det stämmer, men jag tror också att hon sett och förstått att vi behöver något att hoppas på. I en värld av abortförbud och övergrepp och allt som exempelvis Brett Kavanaugh symboliserar behöver vi förtvivlat något att tro på. Och jag tycker om att det vi får är kvinnor och flickor som står upp för sin rätt och gör sitt yttersta för att krossa förtrycket med de medel de har. Att det sen kanske inte är så trovärdigt att en diktatur skulle kunna rubbas på detta sätt är en annan femma, detta är fiktion och jag kan köpa det, vad är trovärdigt i det som händer i verkligheten ens? Då tror jag hellre på icke trovärdigt hopp än sorgligt trovärdigt förtryck.

Jag tycker om flickorna som jag inte ska orda mer om för att undvika spoilers, men det som ändå ger mig mest är att få umgås med den fruktade Tant Lydia. Att få se bakom hennes fasad, lära känna hennes bakgrund, se hur hennes övergång från normalitet till Gilead såg ut är intressant på riktigt. Jag tror också att den berättelsen säger en del om hur patriarkat och kvinnokraft fungerar, också bortom det mest uppenbara förtrycket.

GILEADS DÖTTRAR
Författare: Margaret Atwood
Förlag: Norstedt (2019)
Översättare: Inger Johansson och Annika H.Löfvendahl, originaltitel: The testaments
Andra boken om Gilead, första boken är Tjänarinnans berättelse
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Feministbiblioteket

Allt jag inte kan säga av Emelie Pine

Jodå, jag hade hört att Emelie Pines debut skulle vara bra, men hur bra kan det egentligen bli med essäer, tänkte jag. Ja, herregud så lite man vet…

Vi har så mycket gemensamt jag och Emelie Pine, om man skalar bort det där knarkandet och alkoholen så sammanfaller nästan alla våra livserfarenheter i någon mån.

Det hon skriver om missfall och att drömma och längta barn går rakt in i minnen jag trott var förjagade från mitt hjärta. Plötsligt sitter jag här och minns hur det var att surfa runt på forum och umgås med andra som räknade och hoppades och skrev om ”bim” (beräknad inte mens). Sen förärades jag barn och Emelie Pine är inte förälder, men det gör inte att vi inte är någon sorts systrar i upplevelsen. Att sen Emelie Pines situation blir så förfärlig på grund av lagstiftningen på Irland där hon bor är något jag inte kan ens tänka mig in i, men jag kan hjälpa att bära vreden och verka för att den sortens galenskap i systemet inte sprider sig.

Vidare skriver Emelie Pine om sin talang för hunger och hur hon använde denna talang för att skapa ett eget fängelse med vidhängande överlägsenhetskänsla och självdestruktivitet, där slutar jag läsa supernoga ett tag. Vissa triggers får ligga outlösta.

Hennes beskrivning av det akademiska livet och dess inbyggda patriarkala system och misogyni känner jag allt för väl igen liksom den där upplevelsen av att jobba sig in i en vägg. Och panikångesten, och depressionerna.

Allt jag inte kan säga är jobbig läsning, men den är också livsviktig, oumbärlig läsning. Lågmält och högljutt på samma gång. Jag älskar det förstås.

ALLT JAG INTE KAN SÄGA
Författare: Emelie Pine
Förlag: Wahlström & Widstrand (2019)
Översättare: Matilda Södergran, originaltitel: Notes to self
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Och dagarna går

Kristin Lavransdotter: Kransen av Sigrid Undset

Jag tror lite för ofta om klassiker att de ska vara krångliga eller svåra på något sätt. Första boken om Kristin Lavransdotter är verkligen inte det, den är en mycket rak berättelse om tro och förtvivlad kärlek av alla de slag. Det är hjärtskärande och sorgligt och jag önskar att jag kunnat råda och hjälpa Kristin bort från de värsta fallen. Då skulle hon minsann aldrig ha låtit sig duperas av den där Erlend…

Jag tycker mycket om att känslan i det historiska känns äkta, om det sen verkligen var så är mindre viktigt.

Alla utom Erlend tycker jag om på något sätt. Visst är det synd också om honom, om han inte vore så feg och ynklig skulle jag säkert ha kunnat ta också honom till mitt hjärta. Han kanske växer i nästa bok, vem vet?

KRISTIN LAVRANSDOTTER: KRANSEN
Författare: Sigrid Undset
Förlag: Norstedts (2016)
Översättare: Gun-Britt Sundström
Första delen av tre.
Köp den t.ex. här eller här.

Naondel av Maria Turtschaninoff

Som jag älskar att få komma tillbaka till den här världen och dess problematik! Berättelsen flödar genom mig på ett så mystiskt och underbart sätt.

Egentligen började jag läsa Naondel för länge sedan, när den kom ut 2016, men så kom kraschen och glömskan och läsningen flyttades framför mig. Att nu få kasta mig in i och följa med i Naondels svängningar känns helande och stärkande på många sätt.

Helad och stärkt och heligt förbannad, så kanske jag ska beskriva mig själv strax efter den här läsningen. Det Kabila och de som kommer efter henne gör och åstadkommer är fenomenalt, men den som tvingar dem att göra det är såpass genomvidrig att jag inte kan tvätta bort minnet av honom ens i vetskapen om vad han provocerar och vilket resultatet blir.

Naondel är framförallt en feministisk berättelse om systerskapets styrka. Jag bär den med mig, allra närmast hjärtat.

NAONDEL
Författare: Maria Turtschaninoff
Förlag: Berghs förlag (2016)
Naondel berättar om händelserna som föregår Maresi.
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Carolina läser

Kirke av Madeline Miller

Jag tror kanske inte att någon har missat att jag gillar myter och omtolkningar av myter. Särskilt förtjust blir jag förstås när någon av de ständigt undanskymda kvinnorna placeras i strålkastar(eller som här häxbrygdselds-)ljuset. Som Briseis i The silence of the girls. Som Kirke i romanen som bär hennes namn.

Kirke känner vi som en bifigur i hjältesagan om Odysseus, här träffar vi honom i sagan om Kirke. Hon är absolut ingen hjälte, liksom han aldrig var det. Hon är en najad, uppvuxen vid fadern Helios hov, en najad som finner trolldom i sig, förvisas och på sin ensliga ö inser att det är en häxa hon är.

Det händer mycket med Kirke och i den här boken, det mesta är inte okänt eftersom myterna inte är det, men det jag tycker allra mest om är inget av det. Jag älskar att få utforska det magiska med Kirke, att få gå omkring i hennes salar och på hennes ö, klappa lite på vildsvinen och hänga med lejonet framför brasan om kvällarna. Det liv Kirke skapar för sig själv i förvisningen är lockande och fascinerande. Det finns också något intressant i att se hur den där arrogansen som föds ur odödlighet, att aldrig behöva vara rädd för den yttersta konsekvensen av handlingar och trollformler gör något med tankevärld och val.

Kirke är en ibland till språket poetisk men i handlingen alltid vardaglig och kännbar berättelse som gör myten till kvinna. Jag gillar Kirke, och jag tycker mycket om Kirke.

KIRKE
Författare: Madeline Miller
Förlag: Wahlström & Widstrand (2019)
Översättare: Niclas Nilsson
Köp den t.ex. här eller här.

The silence of the girls av Pat Barker

Så inleds Illiaden:

“Sjung, o gudinna, om vreden, som brann hos Peliden Akhilleus
olycksdiger, till tusende kval för akhajernas söner.”

The Silence of the girls av Pat Barker är Illiaden en gång till och samtidigt en helt ny berättelse. Här är det inte Akilles som är huvudperson, han och kriget betraktas istället av Briseis, hans slavkvinna, men hon är framförallt andra saker. Hon är en kvinna med andra erfarenheter och kunskaper, en änka, syster, Helenas vän… Vi följer henne från det att hennes stad (och dess kvinnor) faller i fiendehänder och hon blir Akilles stridsbyte och hela vägen till det bittra slutet på kriget. Bittert för Akilles, men som Briseis tidigt vet att det måste bli, bittert för alla, ”vinnare” som förlorare.

The Silence of the girls är en glimrande berättelse med en vass, ursinnig och mycket mänsklig berättare. Jag vet att Briseis och kvinnorna hon minns och berättar ska stanna hos mig länge, det känns inte som att de någonsin vill gå, de har fortfarande något att berätta och deras tystnad är all.

SILENCE OF THE GIRLS
Författare: Pat Barker
Förlag: Penguin Books (2018)
Inläsare: Kristin Atherton and Michael Fox

Strumpstickor och feministisk vrede

Jag har famlat efter orden ett tag nu. Den delen av mig som är feminist är jäkligt arg och den delen som är historiker är oerhört ledsen och trött. Kombinationen gör att de stora och viktiga orden fastnar någonstans, de överväldigar mig. Men jag måste ändå säga något om Alabama och där bortom nu.

Att USA utgör epicentrum för den senaste tidens “utveckling” i abortfrågan är förstås inte förvånande. Med en president som oundvikligen och dagligen får en att tänka på Margaret Atwoods Tjänarinnans berättelse.  Med höstens inkuppande av Brett Kavanaugh i högsta domstolen. Må vara att Brett Kavanaughs inval var farsartat, men det var också avslöjande och i domstolen sitter han. Och anledningen till att han sitter där, att han bars dit, är naturligtvis det vi ser hända i (bland annat) Alabama nu. Den lag som i veckan röstades igenom är ju ämnad för en prövning i högsta domstolen och den prövningen hoppas då vissa ska leda till ett utslag som gör det möjligt att förbjuda aborter igen. Ingen behöver fundera särskilt länge över vad Brett Kavanaugh kommer rösta för, eller emot.

Som gammal historiker med kvinnohistoria som specialitet och kvinnors utsatthet i samband med utomäktenskaplig sexualitet som nisch upprör det mig något alldeles oerhört. Historielösheten! Jag tänker på det varje gång jag tar fram min stickning, till den gräns att jag faktiskt inte klarat av att sticka på ett tag, att det var de här redskapen de (förtvivlade, ensamma, olyckligt gravida kvinnorna) hade till hands, det var dem de förstörde sig med. När svaveltändstickorna som de brukade förgifta sig med för att fördriva sina foster förbjöds.

I dagar som dessa, när aborträtten är hotad både här och där och när “Sverige-vänner” och politiker dessutom använder kvinnors kroppar och statistiken om dem lite som de vill för att underbygga sin egen rasism (samtidigt som de själva inte sällan utsätter kvinnor för verbala, grova (ofta med sexualiserande innebörd) övergrepp i sociala medier utan att se problemet i det) är det extra lätt att förtvivla. Det är omvälvande tider.

Jag har tänkt så mycket på de där böckerna jag läste när jag skrev mina uppsatser, innan avhandlingen. Jag har tänkt mycket på hur de formade mig och min förståelse för utsattheten i att vara kvinna. Utsattheten i att vi vet att vi bara äger våra kroppar när samhället säger att vi får det. Jag har också tänkt på vad det betytt för mig att möta verkliga kvinnor utsatta för patriarkala strukturer i sin renaste form. Jag har mött dem i en historisk kontext, i det som nu är arkivmaterial. Det har förändrat mig och min syn på mig själv och samhället. Det finns särskilt en bok jag tänkt mycket på i det sammanhanget och som jag önskar att fler skulle orka läsa, för att den bygger på fallbeskrivningar om kvinnor som tvingas utföra egna aborter, med hjälp av bland annat tändstickorna och strumpstickorna jag nämnde innan. Det är Svante Jacobsson och Sten Jakobssons Orons och förtvivlans gärningar (den finns förhoppningsvis på forskningsbibliotek och vissa folkbibliotek och alldeles säkert på bokbörsen). När jag först läste den kräktes jag och grät. Sen var jag aldrig mer mig lik.

Här önskar jag att jag kunde skriva något upplyftande som avslutning, något om att då var då och nu är nu och riktigt så illa är det ju inte. Men jag känner det inte i dagar som dessa. Visst är det inte så illa, men vi måste verkligen stå upp för kvinnors rättigheter nu, vi måste slå vakt om att också de som saknar styrka i sin röst får bli hörda. Jag hade önskat att jag inte behövde säga det, men vi måste slåss nu. Tillsammans.

Hustrun av Meg Wolitzer

Den vrede som, redan i allra första scenen i boken, nästan regnar ner på nyligen prisade författarmaken Joe är monumental, magnifik. Jag älskar hur rå Joan tillåter sig vara i sin dom över den där pösmunkige viktigpettern. Hennes ilska blir rätt snabbt till min ilska och till slut avskyr jag karlskrället. Men sen händer något med boken och den tappar mig. Jag lämnas lite med känslan av att allt mest bara mal på, deras liv, Joan, allt. Och jag famlar efter en förklaring till att Joan som är så tuff låtit allt pågå så länge, ett helt liv.

Hustrun är en bitvis väldigt rolig bok i allt dråpligt hat som pyr ur Joan, men det är samtidigt en mycket sorglig skildring av olevda liv och saker som är väldigt mycket för sent. Där finns misslyckade föräldraskap och barn som hamnat fel. Där finns ambitioner som knäckts och dåliga samveten som hindrat allt. Förvisso tycker jag att berättelsen börjar sacka någonstans halvvägs och då tappar den som sagt lite av min uppmärksamhet, men Meg Wolitzer fortsätter (efter Belzhar och denna) ändå att imponera, Hustrun var ju hennes debut också, och jag vill gärna läsa mer av henne.

HUSTRUN
Författare: Meg Wolitzer
Förlag: Wahlström och Widstrand (2016)
Översättare: Peter Samuelsson, originaltitel: The wife
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Johannas deckarhörna

Moxie av Jennifer Mathieu

Moxie är verkligen en explosion av kvinnokraft, feministiskt uppvaknande och gemenskap. Jag älskar det!

Huvudpersonen Vivian är en sån där duktig flicka som gör som hon ska, pluggar på det hon blir tillsagd att plugga och sitter rätt tyst på sin plats i klassrummet. Tills hon inte står ut längre, med killarnas förtryck och skolledningens (mot killarna) tillåtande attityd. Och när hon får nog transformeras hon till värsta aktivisten, utformar ett hemligt fanzine och initierar aktioner. Det är alldeles, alldeles ljuvligt att följa Vivs uppvaknande och vara med när hon lär sig längs vägen. Mot slutet kunde jag faktiskt inte hålla tårarna tillbaka, kraften i de här tjejernas uppror var helt enkelt för mäktig.

Böcker som den här, tillsammans med Den ökända historien om Frankie Landau Banks, är rent feministiskt guld. Och djupt inspirerande också för feminister som vet att de aldrig är färdigutvecklade även om de råkar vara i 41 års-åldern. Moxie är dessutom en välskriven, lättläst och väldigt bra bok, också kvinnokampen borttagen.

MOXIE
Författare: Jennifer Mathieu
Förlag: Gilla böcker (2018)
Översättare: Carina Jansson
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Röda rummet, Stories from the city, Bokhuset

Ta det som en man av Hampus Nessvold

Det finns alldeles för få samtal och böcker om manlighet och mansroller. Mer borde handla om hur normerna klämmer åt kring dem som försöker definiera sig själv och sin manlighet och vilket ansvar som egentligen kan utkrävas. Det där som går bortom det allting övertrumfande ”inte alla män”- argumentet (eller ”argumentet” för något argument är det det ju inte egentligen).

Hampus Nessvolds bok är så himla bra. Den är skriven utan tillkrånglade formuleringar eller intentioner. Den handlar om det som är männens privilegier (exempelvis att kunna sluta vara feminister när det känns lite jobbigt), men framförallt om utmaningarna. Svårigheten när man möter normerna, inte riktigt kan väga dem eller passa in sitt själv i dem. Boken handlar rätt mycket om den livslånga vägen att hitta sig själv.

Det står ”För alla som är eller känner en ung man” på baksidan av boken, jag vill utvidga en hel del. Jag känner igen så sjukt mycket från när jag försökte komma underfund med min kvinnlighet. Jag passade inte in i en enda mall jag kunde hitta för kvinnlighet och ägnade rätt många år åt att tänka på mig själv som en atypisk och kanske till och med abnorm kvinna. Hade jag kunnat läsa en sån här bok hade jag mycket tidigare kunnat bottna i att jag är en kvinna lika väl som alla andra kvinnor, jag är det på mitt sätt och jag är med och skapar kvinnlighet genom att vara det. Ta det som en man är helt enkelt en bok för alla oss som funderar och brottas med det där som har med identitet och varande att göra. För oss alla. Enligt O konstaterade en gång att ”alla borde läsa Ta det som en man” och jag håller helhjärtat med. Jag håller också med henne om att det finns ett skriande behov av en liknande bok om kvinnlighet och hur man passar in den efter sig själv. Vem tar på sig att skriva den?

TA DET SOM EN MAN
Författare: Hampus Nessvold
Förlag: Bonnier Carlsen (2017)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Enligt O, Två tusen boktankar , Feministbiblioteket