Nuckan av Malin Lindroth

Det här är en svår bok att skriva om eftersom den så oerhört noggrant beskriver hur man måste vara för att få känna sig träffad av beskrivningen av nuckan, det finns ett tolkningsföreträde som utesluter mig och som jag inte vill bryta mig igenom. Det är också en omöjlig bok att inte få en massa tankar om eftersom den väcker så mycket i mig.

En nucka är enligt Malin Lindroth en kvinna (möjligen kan det vara en man också men det hör till en senare och större diskussion) som inte lever eller levt i en parrelation, som inte har barn, som valts bort och valts bort och valts bort. Jag är en kvinna som lever i en tvåsamhet sen 17 år tillbaka, jag har haft den enorma turen att bli förärad två barn när jag insåg att det var det jag ville ha. Och ändå finns här så mycket jag känner igen och går igång på.

Ensamheten känner jag. Jag var 24 när jag träffade han som blev min partner och jag hade då levt 24 år i så gott som total ensamhet, visst en kompis skulle jag säga att jag hade i högstadiet och några klasskamrater dessförinnan som pratade med mig, men annars totalt ensam. Sånt sätter spår som inte försvinner för att man har den evinnerliga turen att hitta någon som älskar en för det där freaket man är (det kan vara det jag tycker mest om med Nuckan, när den högljutt försvarar freaken de flesta av oss var och förfäktar deras rättighet att få överleva utan att bli borttvättade av tillkämpad instagramlycka). Min ensamhetskänsla sitter där, den är skapad av omständigheter och mina egna strategier för att överleva de där åren, men den är också en förutsättning för den jag blev. Jag känner en oändlig tacksamhet över att ha träffat min man, ha fått den där vardagsgemenskapen som Malin Lindroth talar om, att bli lyssnad på och sedd. Tacksamhet, och rädsla för att han inte ska stå ut. Och där finns det nog att hitta igen, vad ensamheten gjort med mig. När Malin verkar tillfreds med sig själv och inte följer det hon tror att andra tycker om henne (heja Malin!) så är jag mer osäker. Jag känner mig fel, ful, som om jag inte kan klä mig rätt, som att jag alltid är lite, lite fel i alla situationer och sammanhang. Med åren har jag börjat släppa på det lite, blivit bättre på att inte bry mig om att det känns så (vilket till slut förhoppningsvis leder till att det inte känns så). När jag är 50 kanske jag nåt dit där jag bara är. Det är i alla fall målbilden.

Jag kan när jag läser Nuckan fundera över förväntningar kring vad kärlek är, vad tvåsamhet är. Malin Lindroth och jag har väldigt olika bilder av framförallt tvåsamheten, det finns ju också där normer man ska passa in sig i. Men det är en annan historia, som jag hoppas kan utforskas någon gång, jag tror att vi alla skulle må bra av det.

Mitt finaste, det som läker något i mig efter alla återutflykter till ensamheten som den här boken tvingar mig att göra är beskrivningen av naturen. Av ensamheten som ett isländskt månlandskap. Hur Malin Lindroth skriver om hur hon lade sig ner på marken (eller i alla fall tänkte att hon gjorde det) och ”allt som var ensamt i mig förbands med landskapets ensamhet”, hur ensamheten blev ”så stor, så uråldrig och så i allas ägo att jag inte kände mig ensam alls”. Jag tror att det är lite så jag känner mig på mina skogspromenader. Det är en fin tanke, en som läker, något jag ska bära vidare i livet.

NUCKAN
Författare: Malin Lindroth
Förlag: Norstedts (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Prickiga Paula, Och dagarna går…. Missa inte heller diskussionen om NuckanKulturkollo läser.

When she woke av Hillary Jordan

Premissen för When she woke är intressant, jag införskaffade boken för att den fanns med över en lista på böcker man ville läsa om man gillade Tjänarinnans berättelse (tillsammans med bland annat The power). I When she woke straffas kvinnor som förbrutit sig mot lagen hårt. Hannah vaknar upp på en sorts tillfällig fängelseavdelning efter en summarisk rättegång sen hon blivit påkommen med att ha gjort en abort. Straffet – hon har fått ett ämne injicerat som inte bara gör henne spårbar utan också färgar hennes skinn rött (rött är för de som dödat, gult är för mindre förseelser). Tiden på ”avdelningen” är vidrig, men det är när hon ska ut i samhället, med sitt brott så tydligt skrivet på sin hud som det blir hemskt på riktigt.

Det är ett radikaliserat, kristet samhälle som skrivs fram. Terror, naturkatastrofer och en pestliknande sjukdom som ändrat förutsättningarna för reproduktionen har ändrat samhället i grunden, och ändå är det förstås mycket som känns igen. Idag mer än någonsin. När jag läste Tjänarinnans berättelse blev jag arg, när vi var framme vid tiden för tv-serien kände jag en skräck i kroppen jag inte känt tidigare. Att läsa When she woke idag är att nästan inte kunna andas. Vi är så fruktansvärt nära ett samhälle där kvinnor inte äger sina kroppar, eller ska jag kanske hellre säga att vi är så många steg längre ifrån den utopiska tillvaro där vi gör det än vad jag hoppades, än vad vi var.

Jag tyckte mycket om Hilary Jordans debut, Mississippi, men jag tycker tyvärr inte riktigt lika mycket om When she woke. Den är intressant, skrämmande och tankeväckande, men den hade tjänat på att kortas lite (första halvan av boken är oerhört tät och välskriven, riktigt trollbindnade, sista halvan är något helt annat tyvärr) och på att författaren hade en tydligare vision om vad som är huvudsaken tror jag. Och så hade slutet gärna fått vara mer öppet.

WHEN SHE WOKE
Författare: Hilary Jordan
Förlag: HarperCollins (2012)
Köp den t.ex. här eller här.

När man skjuter arbetare av Kerstin Thorvall

Jag är chockad! Visst visste jag att Kerstin Thorvall skriver bra, efter Det mest förbjudna och Jag är en blå bänk i Paris, jag visste, men ändå känns det nu som att jag inte riktigt förstod.

När man skjuter arbetare är som ett knytnävsslag någonstans där det tar andan ur en totalt. Jag trodde att det skulle vara en roman om arbetarrörelse och kanske politik och det är det väl kanske, men samtidigt inte alls. Hilma är så tvär och kantig och osäker att jag ömmar för henne direkt, det finns så mycket att känna igen. Det är så stort när hon får utbilda sig, bli lärarinna och uppfylla de drömmar hon inte visste att hon drömde. Sen möter hon läroverksadjunkten från den fina prästfamiljen, han som sjunger så fint och brinner för arbetarnas sak. Han som överväldigar henne med sin passion och som hon gifter sig med. Han.

Jag tror att jag ska låta er leva i den ovisshet jag levde i om ni inte redan läst och vet, det var en uppenbarelse att sakta inse vad det är som känns så fel. Men jag kan säga att Kerstin Thorvall är fantastisk på att skildra det som drabbar den lilla familjen, det blir liksom aldrig Sigfrids fel det där som han faktiskt inte kan lastas för, samtidigt som det han bör hållas ansvarig för blir så outsagt och förtiget, jag älskar det! Och den där familjen hans…

Jag tycker så oerhört mycket om När man skjuter arbetare (och den är mästerligt inläst av Gunilla Nyroos) att jag inte vet om jag vågar mig på att läsa nästa bok i serien.

NÄR MAN SKJUTER ARBETARE
Författare: Kerstin Thorvall
Förlag: Bonnier Audio (2014)
Inläsare: Gunilla Nyroos
Första delen i en serie.

I slutet av regnbågen av Bitte Andersson

I slutet av regnbågen är en fantastiskt fin skildring av vad kärlek kan vara och hur åldrande kan se ut. När Marja flyttar in på Plejaderna, som är ett HBTQ+-seniorboende, lär vi inte bara känna henne utan också alla runt omkring henne. Alla har sin egen upplevelse av livet, hur det varit att leva med kärleken som hemlighet eller öppet. I slutet av regnbågen är en serieroman där sorgen tar stor plats då den handlar om människor som förlorat sina älskade eller i alla fall ser sina liv gå mot sitt slut, men det kvardröjande intrycket handlar ändå främst om det livsbejakande, kärlekens styrka och lugnet i att ha levt ett fullt liv. Jag blir väldigt ledsen av att läsa om Marias förlust och svårigheter att anpassa sig till verkligheten som den ser ut efteråt, men jag blir också alldeles glad i hela kroppen när hon lyckas frigöra sig från det förgångna och hittar en inre styrka att gå vidare. Inte glömma men leva vidare.

Det är svårt att koka ner allt det jag tycker om med den här boken till något enkelt och tydligt. Det som främst biter sig kvar, förutom Marja själv, är nog de olika berättelserna. Hur kärleken tett sig så olika för de boende, hur tiderna förändrats och ändå stått sorgligt still. Hur kampen, i den mån den bedrivits, sett olika ut för olika personer och grupper. Det finns en djupt intressant historia om samhället Sverige här. 

I SLUTET AV REGNBÅGEN
Författare: Bitte Andersson
Förlag: Syster förlag (2017)
Köp den t.ex. här eller här.

Återvunnet från Kulturkollo: Hjältar och hjältemodiga martyrer

I inläggsserien Återvunnet från Kulturkollo letar jag fram gamla inlägg som jag tycker har lite mer att ge och publicerar dem igen. Veckans inlägg handlar om Jessica och Gun-Britt…

Alla superhjältar är bedrövade, visst är de? Batman (det är inte ok att kalla honom Läderlappen längre va?) som kämpar med förlusten av föräldrarna, Spindelmannen och hans förvandling och utanförskap. Hulken… Och Jessica Jones som sitter på sitt kontor halva nätterna och dricker för att glömma. De är olyckliga och de är motvilliga. Deras inre moral tvingar dem att gå ut i den där beckmörka natten och göra skillnad, men de flesta av dem önskar att de slapp…

Själv har jag umgåtts med en helt annan sorts hjälte den senaste tiden. Jag har förvisso sett såväl Jessica Jones som Shadowhunters: Mortal instruments där det fajtas mot ondska och krafter till synes starkare än huvudkämparna Jessica och Clary men den hjälte som fastnat hos mig på riktigt heter Gun-Britt.

Elin Olofsson berättar i sin senaste roman Gånglåt om flera generationer kvinnor, om Sonja/Salida som återvänder för att skriva en bok om sin framgångsrika karriär, om Jenny som återvänder för att bestämma sig och så Gun-Britt som finns där för att hon blev kvar eller kanske för att hon bestämde att det var hennes plats. Och Gun-Britt slår inte ner några mörkermän, hon bekämpar ingen ondska, hon slåss knappt ens mot sina egna demoner. Men hon offrar sig. Kanske inte ens motvilligt. Hon martyriserar sig och blir den hon förväntar sig att hon ska bli, den hon tror att alla förväntar sig att hon ska vara. Sin mamma. Sin mormor. Generation av generation före henne. Hon inordnar sig. Bakar. Kokar kaffe och är ren rakt igenom. Och bara skit får hon. När systern kallar henne tråkig, när de säger att hon aldrig levat… Gun-Britt är kanske ingen superhjälte, men i sin egen värld är hon ändå så nära man kan komma. För att hon offrade sig, för att hon städar efter dem alla. För att hon tog olyckan, stängde in den, transformerade den till ilska och lät den bli drivkraften till stordåd och superhjältekrafter. I det lilla.

Gun-Britt är en sån där hjälte, i sitt eget och andras (även om de aldrig skulle erkänna det), liv som aldrig får något ordentligt tack. Som Maj i Kristina Sandbergs böcker. Som Per Anders Fogelströms Emelie. Som många kvinnor (ja, jag kommer inte på några män som tagit den rollen vare sig i fiktion eller verklighet) som på ett sätt gett upp sig själva, på ett sätt förverkligat sig själva på vis som är så svåra att förstå. Och självklara.

Och när jag tänker på Gun-Britt så tänker jag på Jessica Jones och så funderar jag på vilken skillnaden är mellan dem. Och så tänker jag lite över vem av dem som egentligen är lyckligast. Jag vet inte. Men det finns en koppling där vilket jag finner väldigt fint, och ganska sorgligt.

Vill du veta mer om kontexten (andra texter på samma tema och så vidare) hittar du originalinlägg med länkar och taggar här. Alla mina inlägg på Kulturkollo kan du läsa här.

Bild: Alias, Jessica Jones, Marvel comics

Every heart a doorway av Seanan McGuire

Every heart a doorway är en säregen bok om en skola där barn och unga samlas efter att ha kommit tillbaka från världar vi inte visste fanns. De har gått genom dörrar, ramlat ner i kaninhål och de har sett enhörningar, världar av regnbågar och stilla salar i underjorden, de har känt sig hemma. Och de vill tillbaka.

I centrum står Nancy som kommer ny till skolan, bara några månader efter att hon återvänt från sin värld tillbaka till vår som en annan flicka än den föräldrarna minns och längtar.

Every heart a doorway är en berättelse om hopp, längtan och sorg, om att passa in, höra till, lyssna till sin inre röst och om hur svårt det kan vara att få vara sitt sanna jag i den här världen. Precis som Nancy drömmer alla barnen på skolan om att få komma hem till sina världar, om att få vara sig själva fullt ut, hur märkligt det än må verka för utomstående. Every heart a doorway är en liten pärla bland böcker, möjligen liten och oansenlig, men magisk, eterisk och härligt morbid. Omistlig helt enkelt, i alla fall för oss som gillar smått märklig fantastik.

EVERY HEART A DOORWAY
Författare: Seanan McGuire
Förlag: Tor (2016)
Köp den t.ex. här eller här.
Första delen i en serie böcker.
Andra som skrivit om boken: Nilmas bokhylla

Hunger av Roxane Gay

Roxane Gays Hunger är en skoningslös och fasansfullt jobbig bok. Jag ska erkänna att jag inte läst allt lika noga, vissa bitar har jag bara skummat igenom för att de fått mig att må så dåligt att jag velat skydda mig själv. Skildringar av ätstörningar gör alltid det med mig och Hunger är en skildring av en djupt ätstörd verklighet.

Roxane Gay berättar så ärligt att det gör ont om sånt hon inte vill berätta. Och hon är öppen med just det, det känns nästan viktigast av allt. Hur hon behandlar skammen över att inte vilja och orka, det får mig att tänka både en och två gånger på hennes fina Bad feminist. I Hunger kretsar vi kring övergrepp. Sexuella övergrepp som det Roxane Gay utsattes för innan hon ens hann komma in i tonåren och de övergrepp vi utsätter våra kroppar för, ibland (alltid?) för att skydda oss från hotet utifrån.

Hunger är en hjärtekrossande bok och jag känner mig inte riktigt värdig eller klok nog att säga något viktigt om den. Det är inte kroppspositivism, inte en berättelse om hur man kan göra för att acceptera sig själv som man är. Det är inte heller en självhjälpsbok för att hitta ”ett sannare jag”. Det är en naken skildring av hur det kan vara, en brottning med det här omöjliga att acceptera sin kropp när den gjorts till och blivit något annat än bara en kropp. Kroppen som symbol, som fort, som fängelse. Jag känner igen mycket av det Roxane Gay skriver om, trots att hennes livserfarenhet är mycket svår (min kroppsrelation är inte alls traumatisk, bara komplicerad), och jag tror att mycket av den där kärnan hon hittar fram till, den som berör svårigheten att inkorporera kropp med allt annat, är universell. Och det krossar litegrann mitt hjärta. Och så märker jag att jag läser Hunger som förälder och det gör det sannerligen ännu mycket värre.

Jag vet inte vem jag vill rekommendera läsningen av Hunger till. Alla kanske, men samtidigt vill jag varna alla som kanske behöver den mest, alla som liksom jag har eller har haft en mer eller mindre lätt förvriden relation med sin kropp och ätandet. Läs, men läs med varsamhet och det är ok att blunda sig igenom några sidor ibland. Och finns det någon där ute som aldrig slagits med liknande tankar så är den här boken kanske ännu mer för er.

HUNGER. HISTORIEN OM (MIN) KROPP
Författare: Roxane Gay
Förlag: Albert Bonniers förlag (2018)
Översättare: Emö Malmberg
Köp den t.ex. här eller här.

Alena av Kim W. Andersson

Jag föll ju rätt rejält för Kim W. Anderssons Love hurts och bestämde mig genast för att bege mig vidare till Alena som verkade perfekt för mig med sina mörka skolmiljöer och obehagliga stämning. Jag blev inte besviken.

Det är sjukt obehagligt på den där skolan och hemma, hela Alena liv är ett totalt känslomässigt kaos sen det där som hände på bron för ett år sen. Allt som händer leder mot en uppgörelse med det, det är förutbestämt, oundvikligt och ändå hoppas jag hela tiden på att det inte ska hända. Att vi inte ska få veta.

Alena är perfekt i sitt mörker. Den är som Love hurts men med det den saknar – den sammanhängande berättelsen. Det är blodigt och smygande, fasansfullt och typ vackert. Och väldigt, väldigt sorgligt.

ALENA
Författare: Kim W. Andersson
Förlag: Apart förlag (2015)
Köp den t.ex. här eller här.

 

Athena – pappas flicka av Li Österberg

Modernt omtolkade myter är alltid intressanta, är de också feministiskt utforskande så blir det förstås ännu bättre. Li Österbergs Athena – pappas flicka är just det. Den undersöker genom Athena vad det innebär att vara kvinna och att vara det i en patriarkal värld inte så olik vår som man kan tro. Athena är relativt nyfödd, det är bara några månader sen hon slets ut ur pappa Zeus huvud. Hennes kropp var vuxen redan från början, men hennes medvetande och själ är mycket ung. Athena är ett barn. Att Athena är en del av sin far och väldigt lik honom, också kroppsligt, ställer stora krav på anpassningsförmåga.

Athena hittar en kamrat i Pallas men allt slutar i kaos. Sen bär det av till Olympen där Athena ska lära känna sin far, ska försöka lära sig mer om sin mor Methis och ska förstå sig på Hera, Zeus syster och hustru som går under rykte att vara psykiskt instabil.

Jag tycker om att alla de omgivande gudarna och gudinnorna (Hades inräknad) tar Athena till sitt hjärta och att de aldrig behandlar henne så illa som de behandlar varandra. Athena lever ett turbulent liv under den tid som faktiskt är hennes uppväxt, men hon lever det omgiven av gudar som genuint bryr sig om henne.

Athena ställer många relevanta frågor om vad det innebär att vara kvinna och varför kvinnor förväntas vara på vissa sätt men inte andra. Athena – pappas flicka är en väldigt lyckad tolkning av en i alla fall utifrån det här perspektivet väldigt outforskad del av de grekiska gudasagorna.

ATHENA – PAPPAS FLICKA
Författare: Li Österberg
Förlag: Epix (2017)
Köp den t.ex. här eller här.

Vägarna är som tvättbrädor här av Hilding Sandgren

Jag läste Det som hände i skogen för något år sedan, men jag verkar inte ha skrivit om den av någon anledning. Vägarna är som tvättbrädor här är i alla fall en fortsättning på den berättelsen. Här får det som hände i skogen konsekvenser. Och inte.

Det är så snyggt skildrat av en glesbygdsort där så mycket är osagt och underförstått. Flera sidor passeras utan att något sägs, för att det kanske inte behövs. Så som det är, på gott och ont.

Det är ett patriarkalt samhälle som skildras, en plats och en tid (några år tillbaka i tiden, men också nu) där unga flickors ord och upplevelser inte räknas som så särskilt viktiga. Men det är också en plats och tid där vuxna människor oavsett könstillhörighet känner sig otillräckliga och oviktiga. Det här är berättelser om de osynliga. Men vissa är såklart mer utsatta än andra. Vissa har också mer kraft än andra när det blir oundvikligen dags att testa gränser, utmana och slita sig fri.

VÄGARNA ÄR SOM TVÄTTBRÄDOR HÄR
Författare: Hilding Sandgren

Förlag: Galago (2017)
Fortsättning på Det som hände i skogen
Köp den t.ex. här eller här.

Zelda: Allt är normalt av Lina Neidestam

Jag känner inte igen mig över huvud taget i Zelda, hon är så olik mig som man kan vara. Hon är kaotisk när jag är superplanerad. Hon lever ett totalt annorlunda liv från mig, tack och lov, det verkar väldigt kämpigt. Och ändå, kämpigt eller inte så önskar jag att jag vore mer som Zelda. På det där ”följa sina drömmar”-sättet till exempel.

En av alla bra saker med Zeldaserierna är det ständigt pågående samtalet kring feminism och hur inte alls särskilt enkelt det är. Det visar sig varje dag i tidningar och sociala medier där det ska slåss med knytnävarna kring vad som får kallas feminism och vem som får vara med eller inte. Zelda sätter fingret på det där utan att bli en del av problemet. 

ZELDA 6: ALLT ÄR NORMALT
Författare: Lina Neidestam
Förlag: Kartago (2016)
Del 6 i serien om Zelda. Del 1-4 har jag skrivit om här, del 5 Täckning saknas har jag läst men tydligen glömt att skriva om…
Köp den t.ex. här eller här.

8 mars + Jessica Jones

Idag på Internationella kvinnodagen uppmärksammar vi kvinnors villkor runt om i världen. I år har jag bestämt mig för att hålla mig lugn och inte hetsa upp mig över de där ”grattis på kvinnodagen” som garanterat kommer komma. De menar nog inget illa med det, det är nog bara ogenomtänkt… 

Jag tänker ära dagen genom att slänga mig över säsong 2 av Jessica Jones som släpps på Netflix just idag, jag gissar att släppdatumet inte är en slump. Längtet tills jag får tid att sitta ner med Jessica igen ikväll är nästan paralyserande. Skulle man inte kunna få feministlov resten av veckan?

Lögnernas träd av Frances Hardinge

Den här boken är verkligen ren magi. Många (och särskilt Carolina som jag alltid lyssnar på förr eller senare) har hyllat den länge nu, men jag har ärligt talat inte riktigt begripit vad som skulle vara så speciellt med den. Så lyssnade jag och nu inser jag 1) att den är alldeles, väldigt speciell och fantastiskt och 2) att jag inte hade en chans att förstå det innan. Inte kan jag heller förklara för er nu. Den är obeskrivlig och måste helt enkelt upplevas.

Jag vill inte säga så mycket om handlingen heller. Faith reser med familjen till en ö där vetenskapliga utgrävningar ska bedrivas av bland annat Faiths pappa som är framstående vetenskapsman. Men något är fel, allt går fel. 

Faith är superkantig och smart och hon funderar mycket över det där med att flickor och kvinnor inte får vara det, smarta alltså. Det tar också stor plats i hela berättelsen. Det är jag förstås svag för. Sen är jag också väldigt rörd av relationen mellan Faith och hennes lillebror. Och Faith och hennes pappa förstås. Och mamman… Det är helt enkelt relationerna som står i centrum här även om det kanske inte verkar så på ytan. Och allt är egentligen väldigt kallt och hårt, sorgligt och otillgängligt. Men det är också djupt kärleksfullt och jag känner mig alldeles lycklig över att det finns såna här böcker.

Jag har skådat ljuset!

LÖGNERNAS TRÄD
Författare: Frances Hardinge
Förlag: B. Wahlströms (2017)
Inläsare: Agnes Forstenberg

Norra latin av Sara Bergmark Elfgren

Räcker det om jag skriver att Norra latin är himla bra? Behöver jag utveckla eller har ni redan läst allihop? Ok då, lite ansvar får jag väl ta för det här bokbloggandet.

Allt är bra med Norra latin. Grundhistorien (Tamar och Clea följer sina drömmar och börjar på teaterlinje på Norra latin) är relaterbar och känns som på riktigt (= inte okomplicerad), magin (det finns en berättelse om en pojke som gjorde något fasansfullt och sen försvann, fast kanske inte helt) och det realistiska (Tamars utanförskap, Cleas krångel med sin skithög till kille, plugg, vänner, vardag) – allt är bra. Språket också och inläsningen (jag började läsa boken men övergick till ljudbok när jag tappade läsorken).

Jag längtar efter fortsättningen som ska komma, inte för att jag är supersugen på gåtorna och magin (jag tror att den berättelsen måste bli lite annorlunda), men jag hoppas på att få lära känna fler av Sara Bergmark Elfgrens människor, jag älskar att hänga med dem!

NORRA LATIN
Författare: Sara Bergmark Elfgren
Förlag: Rabén & Sjögren (2017)
Inläsare: Nina Zanjani
Första delen i en planerad trilogi
Köp den t.ex. här eller här.
Läs gärna vår bokkonferens om Norra latin på Kulturkollo

Juldagar av Jeanette Winterson

Ibland blir man lätt chockad av en bok. Jag blev mer än lätt chockad över Juldagar faktiskt. För att den är så underbart fantastiskt fin. Inte så att jag förväntade mig en dålig bok, men hur bra kan det egentligen bli med julnoveller och recept? Hur bra som helst visade det sig. 

En annan sak jag inte förväntat mig var värmen, inte har jag någonsin tänkt Jeanette Winterson som en varm författare. Snarare lite bitsk och nästan skrämmande. Och så visar hon sig ha de här orden och berättelserna inom sig, också. Jag älskar att bli överraskad på såna sätt.

I Juldagar finns det mesta. Utsatta barn som omfamnas av julens värme, julens magi manifesterad i givmildhet, blodisande spökhistorier, historiska sagor som sent ska släppa taget. Allt finns här och allt är bra. Visst är naturligtvis bättre än annat, men inte en enda berättelse är dålig eller ens verflödigt. Allt hör hemma där det är. 

Novelldelen är alltså bra, men receptavsnitten då? Jo, men de adderar också massor till upplevelsen. Inte för att jag har eller kommer att testa någon av maträtterna, men jag älskar att läsa om hennes vänner och vilken plats maten har i deras gemensamma liv och helgfirande. Särskilt tycker jag att berättelsen om Ruth Rendell (och hennes surkål, men mest av allt om Ruth ändå) var fin. Jag kan se dem framför mig promenerande genom ett folktomt, julfirande London.

Det här är en av de 31 bra saker jag skriver om under december 2017. Alla bra saker hittar du här. Och mer älsk översköljer jag boken med på Kulturkollo, läs här.

Fenomenala Grace!

Jag har tänkt en del över det där fascinerande med att en framtid som ännu inte är verklighet kan verka mer skrämmande än ett förflutet som bevisligen existerat. Jag kan ju inte låta bli att jämföra Handmaids tale med Alias Grace. Särskilt kan jag inte hålla dem från varandra när jag fått upp ögonen för att de berättar samma historia. Om kvinnors utsatthet, om mänskligt förtryck och om den livsnödvändiga reflektionen. Om att de små sakerna i livet är de viktigaste, största. Vill du läsa mer om hur jag tänker kring hur tv-serierna förhåller sig till varandra så kan du med fördel läsa min text på Kulturkollo idag.

Min relation till boken Alias Grace är lite speciell. Jag sparade den länge och valde att läsa den direkt efter att jag disputerat på min avhandling om kvinnor som mördade sina barn i 1700- och 1800-talets Sverige. Grace är en anklagad och dömd mörderska. Det kändes som en bra läsmatchning och det var det verkligen. Troligen är det därför jag älskar den så mycket. Därför och för att den är så galet välskriven och bra.

Serien är väldigt trogen boken, jag blir inte överraskad, men jag ser saker i ett annat ljus. Avsnittet om Mary Whitney (del 2) är något av det mest intensiva och illamåendeframkallande jag sett. I #metoo-avslöjandets ljus är det också fördjupande. Redan då förstås, fortfarande nu förstås, vi kan bara hoppas att någonting faktiskt händer nu till slut. Något som kanske gör att vi inte hamnar hos Offred för att vi drog lärdom av Grace…

Jag vill inte säga så mycket om tv-serien då jag tror att den mår bäst av att få upplevas utan förväntningar om det som ska komma. Jag nöjer mig med att upprepa att den är trogen boken, den är eftertänksam och långsam, men aldrig seg. Vissa saker måste naturligtvis rensas bort när en normallång roman ska bli en miniserie på 6×45 minuter, men jag tycker att man gjort rätt val. Det allra viktigaste är Grace och hennes knivskarpa observationer, relationerna och den där vardagligheten som gör ont att betrakta.

Synd av Elin Lucassi

Hur många feministiska och allmänpolitiska serier för oss med så kallade PK-åsikter (förr kallat sunt förnuft) behövs egentligen kan man undra. Uppenbarligen hur mycket som helst och mer och mer och mer. Vi behöver dränka landet i riktigt bra tankar om vardagslivet för att komma någonstans.

Elin Lucassi är alltid, alltid pricksäker och relevant oavsett om hon gör kortkorta seriestrippar om dagsaktuella frågor eller boklånga resonemang om synd och skam som här. I Synd utforskar hon de sju dödssynderna och hur vi kan använda dem för att komma vidare i livet, men också hur de kan ställa till det för oss. Framförallt är det här en bok med feministisk styrka, som en transfusion. Det finns så mycket bra här, som beskrivningen av “inte alla män-paradoxen”, som det här med att inte gilla att ta selfies (jag gör inte heller det, av precis samma anledning – jag tycker inte att jag duger, jag har ofta precis som Elin Lucassi tänkt att jag borde gå emot magkänslan och fota loss som en motståndshandling), som funderingarna kring pappafeminister som fenomen. Jag tänker inte förklara närmare eftersom jag tycker att ni ska läsa boken istället. Verkligen tycker jag det.

Det finns en serie i den här boken som heter “Mina barn föraktar mig” och det var en serie som verkligen rörde mig på djupet. Som den blödiga människa jag är nuförtiden (post utmattningsavstängning) började jag gråta när jag läste den. För att den berättar vad det faktiskt handlar om. Jag skulle rekommendera den här boken om den så bara innehöll den serien och resten blanka sidor. Den serien är liksom nog.

Jag läste faktiskt ut den här boken för rätt länge sen men ville spara publiceringen av den här texten till idag så att jag kunde använda bilden ovan. Hoppas Internationella mansdagen uppmärksammas grundligt av alla de som längtar den så intensivt i mars… 

SYND
Författare: Elin Lucassi
Förlag: Kartago (2017)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Feministbiblioteket, Och dagarna går, Enligt O

Och där la jag undan A song of ice and fire för evinnerlig tid, eller i alla fall en lång, lång stund

Jag har lyssnat några timmar in i A storm of swords och nu står jag inte ut längre. Det är en sak att kvinnorna aldrig får ta form och skapa sig någon form av egenintresse, det är jag så van att jag nästan kan blunda för… Men män som bara pratar om hur kvinnor kan användas, liggas med, kastas bort, lemlästas och förtryckas – med dem har jag ingen jävla fördragsamhet. När till och med karaktärer jag gillar ger fler och fler uttryck för att vara riktigt vidriga patriarkalsvin, ja då står jag inte ut. Jag får väl aldrig veta hur det går för Arya och Sansa och Daenerys. Men i hjärtat vet jag ändå, det är ju män som sitter på den där järntronen och kvinnorna kommer för evigt bli våldtagna, bortkastade och dödade, när de tjänat sitt syfte. Hojta om ni läser sista boken och jag har fel hörrni, då ska jag läsa hela rasket i trygg förvissning om att Martin bygger dimridåer och lurar mig, tills dess muttrar jag vidare om mansgriserier och sexism.

Och ja, jag återanvänder en bild på min katt som ser oerhört sur och trött ut för att vi alla ska få någonting ut av det här inlägget.

Kaninhålet av Berit Viklund

Det här är en sån där bok som jag blir riktigt, riktigt arg av. Den handlar om ett dåligt, instängt förhållande, om ett nättroll till kille som inte kan se att han inte alls är feminist. Han lyssnar inte, han anklagar henne för att inte säga vad hon tycker (dvs vad han tycker att hon tycker) och de är instängda i ett rum av kringresonemang. Sexualiteten står i centrum och otryggheten som övergrepp i relationen föder. Jag var rosenrasande hela tiden jag läste (och egentligen fortfarande), och jag känner mig sjukt priviligierad för jag inser att det här inte är fiktion för alla.

Den här “inte alla killar”-grejen blir så väldigt tydlig här och framstår i all sin absurditet. När killen säger att “i högstadiet sa tjejerna till när vi taffsade på dem och då slutade vi”… När allt ansvar (att säga ifrån, att inte dricka, att inte göra honom svartsjuk, att inte göra honom kåt och sen neka till sex, att ta hundraprocentigt ansvar för killens kropp och liv) hamnar på tjejen. Fatta att jag blir arg.

I Kaninhålet använder sig Berit Viklund av väldigt små medel för att visa på stora strukturer och obalanser. Det är sparsmakat och sparsamt på alla sätt och vis, och det känns in i hjärtat just därför.

KANINHÅLET
Författare: Berit Viklund
Förlag: Syster förlag (2017)
Köp den t.ex. här eller här.

Vei av Sara Bergmark Elfgren och Karl Johnsson

Det blev visst ett litet tema här, Gaiman häromdagen, Vei idag och till helgen planerar jag att se den tredje Thor-filmen när den går upp på biografen.

Jag är fascinerad av de nordiska mytologiska berättelserna. Jag är fascinerad varje gång någon lyckas få liv i dem. Här har Sara Bergmark Elfgren och Karl Johnsson verkligen lyckats med det, att blåsa liv i sagorna och att dessutom göra något nytt och eget med dem.

Vei är på ytan en klassisk hjältesaga, gudarna intrigerar sinsemellan, människorna används som spelpjäser och Vei är en av dem. Hon är dessutom en skicklig krigare, en smart spelare. Under ytan finns det så oerhört mycket mer. Där är skit, blod, sex och sorg, uppgivenhet, överlevnadskamp och livslust.

Jag tycker mycket om Vei som karaktär, hennes dubbelhet, hennes sätt att vara människa. Jag tycker om de tvetydiga gudarna i Jotunheimen, jag gillar det androgyna som liksom bara finns där och som egentligen borde få förbli okommenterat, men eftersom jag blir så lycklig av det så måste jag ta upp det.

Jag läser en hel del serier, ganska mycket socialrealistiskt och hur mycket jag än älskar det (och det gör jag, mycket) så är det nästan en befriande känsla att läsa något annat i Vei, något som får mig att minnas hur det var att krypa upp i den där slitna fåtöljen i den undangömda hörnan på mitt bibliotek och läsa loss bland de där gamla serierna. Som Tintin och väldigt mycket annat som jag glömt. Vei är mycket bättre än de någonsin var, men leken och tonen väcker minnet av en tid som inte alls var särskilt bra, men där serierna vissa dagar var enda flyktvägen. Jag blir nästan tårögd när jag tänker på de ungdomar som idag kan krypa upp i sin trygghetsfåtölj med Vei. Jag tror att de kommer resa sig därifrån stärkta.

VEI (bok 1)
Författare: Sara Bergmar Elfgren och Karl Johnsson
Förlag: Kartago (2017)
Första boken av två
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Fantastiska berättelser, Dagens bok