The world’s wife av Carol Ann Duffy

Man måste förstå att det är en alldeles särskild upplevelse att lyssna till Carol Ann Duffy egen röst när hon läser sina dikter. Hon är så vass och sövande på en och samma gång, som liksom arg och mild. Jag tycker så mycket om hennes diktning och hennes röst.

The world’s wife handlar, som titeln avslöjar om hustrur. Och det är hustrur till stora män. Hustrur till Freud, Kung Midas, till djävulen. Och de har inte haft det så jäkla lätt. Vare sig kvinnorna eller männen, men männen har ju i alla fall fått kredd för det de gjort. The world’s wife är en smocka rakt över patriarkatets ölrosiga näsa, eller ett knytnävsslag i magen. Det är argt och det är ohejdat roligt. Som Carol Ann Duffy är. Jag älskar henne!

THE WORLD’S WIFE
Författare: Carol Ann Duffy
Förlag: MacMillan digital audio (2017)
Inläsare: Carol Ann Duffy

Josas bok, min berättelse av Marie Nilsson Lind

Nu har jag läst Josas bok och jag vet knappt vad jag ska skriva om den. Mest av allt är den komplett mörker och ogenomtränglig sorglighet. Men den är styrka också och kampvilja, det är nog där jag måste gripa tag och hålla i för glatta livet.

Marie Nilsson Lind berättar om sin syster, om Josefin Nilsson som brann och slets sönder. Hon berättar den där historien vi hört och läst om, men hon ger den så mycket djup att det blir som till en annan historia. I Josas bok målas bilden av människor i familjerelationer, av generationers egenheter och sorg och bitterhet som känns igen. Här berättas om systrarnas föräldrar, om syskonen, om det där såriga som finns i alla relationer, och om det vackra.

Jag tycker att det starkaste är att få en förståelse för hur de här människorna hänger ihop. Hur Josefin är som hon är och utsätts för det hon utsätts för och hur Marie är som hon är och går igenom det hon går igenom. Det är ju skillnad, men det är lika också. Ångesten, självmordstankarna, depressionerna. Kampen. Jag vet inte vad jag ska säga om den här boken, men jag tror att den är viktig för att den aldrig väjer för mörkret. Det är så ogenomträngligt mörkt här. Det måste få vara så.

JOSAS BOK
Författare: Marie Nilsson Lind
Förlag: Kaunitz-Olsson (2020)
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.

Det sextonde året av Kim Liggett

Tjänarinnans berättelse möter Hungerspelen i skogen, typ. Det sextonde året är något helt eget, men det är också besläktat med sådant som kommit innan, sånt som är väldigt bra.

Huvudperson är Tierney som nu när hon fyllt sexton står inför sitt nådeår. Ett år som alla kvinnor tvingar genomleva i ödemarken, där deras liv står på spel och deras magi ska tvingas ur dem så att männen inte behöver vara så förtvivlat rädda. Det där året som kvinnorna inte får eller vill tala om efteråt.

Jag tänker inte berätta något om hur det går och vad som händer, jag tycker om tanken att varje läsare ska gå in i den här boken utan särskilt många förväntningar. Men vet att det är väldigt bra och att du absolut bör ge dig själv den här läsupplevelsen. Vet att det finns en förunderlig mängd kvinnlig styrka innanför de här pärmarna och att ingenting är enkelt, men allt är möjligt.

DET SEXTONDE ÅRET
Författare: Kim Liggett
Förlag: B Wahlström (2020)
Översättare: Carina Jansson , originaltitel: The grace year
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.

En kvinnodag

Idag har internationella kvinnodagen uppmärksammats på olika sätt och håll. Här hittar du alla inlägg som skrivits om hjältinnor på tre bokbloggar under dagen.

Enligt O har skrivit inlägg om Mina hjältinnor av Samantha Ellis, Hanna Hellqvist, Mathilda Gustavsson, Elin Wägner, Lupita Nyong’o, Olga Tokarczuk, Caroline Seger, Elisabeth Åsbrink, Hédi Fried och Nour El Refai.

Feministbiblioteket har skrivit inlägg om Litterära hjältinnor, Lev som du vill av Birgitta Ohlsson, Feminister och Idrottskvinnor,

Och så mitt eget inlägg om Margaret Atwood bortom Gilead.

Vill du läsa mer från mig så kan jag tipsa om mitt gamla inlägg om Strumpstickor och feministisk vrede. Och all feministisk litteratur jag läst är omskrivet under taggen Feminism, normkritik, HBTQI.

Bortom Gilead

Jag hade egentligen en annan plan för idag, att skriva om en bok som jag insåg rätt sent att jag inte skulle hinna bli klar med. Men sen kallade Linda på Enligt O och bad oss skriva om hjältinnor med henne och då ville jag det förstås.

Min hjältinna är Margaret Atwood. Naturligtvis för att hon gett oss ord och fraser för att beskriva det patriarkala förtrycket, för Gilead, June, “Nolite te bastardes carborundum.”. Naturligtvis! Men än mer för annat faktiskt.

Missförstå mig nu rätt, jag tänker på Tjänarinnans berättelse varje dag, jag känner igen och räds inför det som är och kan komma. Varje gång jag loggar in på internetbanken snuddar jag för bråkdelen av en sekund vid tanken på att June en dag gjorde detsamma (nej, det gjorde hon inte men hon kollade sitt konto) och fann sig blockad från sina konton, så kan det också vara, så kan det också bli… Tjänarinnas berättelse (Gileads döttar är också bra, men inte alls i den ligan av omvälvning) har förändrat mitt liv, den öppnade mina ögon och lärde mig se. Men Margaret Atwoods gärning är så mycket större än så.

Jag har läst tio böcker av Margaret Atwood, och genom allt löper den feministiska tråden. Inte på kämpa för livet-sättet, som i Gilead. Nej, på det sättet att kvinnorna står i fokus för sin mänsklighet, kvinnor är människor hos Margaret Atwood och när jag fick syn på det blev hon min hjältinna.

När hon i Kattöga utforskar flickors vänskap gör hon det med en särskild blick för kvinnors förutsättningar. I Penelopiaden är det Penelopes ändlösa väntan på den otroligt sege Odysseus som skildras, och förstås så visar han sig ovärdig hennes väntan. I Rövarbruden skriver Atwood om den oerhört komplicerade vänskapen mellan tre kvinnor och deras fiende, eller om hon också är en vän, där får vi bekanta oss med kvinnors olika roller, vad vi får och inte förväntas göra och vara. Min allra största favorit i den feministiska skatt som Margaret Atwood skapat bortom Gilead är ändå Alias Grace. Grace är en så remarkabel berättare, hon är tvär, hård och sårbar. I en värld där kvinnor saknade röst höjer hon sin, hon tar sig den makt hon hittar i den totala maktlöshet hon befinner sig. Och just därför blir hennes utsatthet så hjärtskärande tydlig. Grace är min hjältinna. Och Margaret.

I händelse av min död av Kerstin Weigl och Kristina Edblom

I händelse av min död är inte en bok man läser för att man vill, det är en bok man läser för att det är en jävla skyldighet att göra det. Och jag tänker att det är en viktig bok att skriva om just idag, dagen innan Internationella kvinnodagen, inte minst för att den är beviset på att feminismen inte gått för långt. Vi har i vissa hänseenden inte kommit någonstans.

I händelse av min död är fasansfull och smärtsam läsning, jag vill sluta hela tiden, men tänker att jag måste ta mig igenom den. Jag är en människa som levt ett väldigt skyddat och stillsamt liv på värmländsk landsbygd och ändå känner jag väl till två av de fall som tas upp i boken, jag kände de här människorna en gång. Det om något visar på hur spritt och vanligt förekommande det är. Och den här boken handlar då inte om misshandel, den handlar om mord.

Kvinnornas utsatthet och förtvivlan, deras lidande, är förstås omöjligt att värja sig mot eller tänka sig in i. Och barnen, herregud barnen…

I händelse av min död borde vara obligatorisk läsning i skolorna (kanske i årskurs 9) och på alla arbetsplatser. Kanske är det något vi kan införa i samband med kvinnodagen, som en uppvägning av det ständiga ”grattis” man måste avvärja varje år. Inget gör det så tydligt att det inte finns något att gratulera till som den här boken.

I HÄNDELSE AV MIN DÖD
Författare: Kerstin Weigl och Kristina Edblom
Förlag: Natur & Kultur (2019)
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.

Den rödaste rosen slår ut av Liv Strömquist

När man sätter sig ner med en ny bok av Liv Strömquist så vet man vad man har framför sig – analyser av vardagliga och nutida fenomen tolkade genom alla tiders filosofer. Så också i Den rödaste rosen slår ut. Det här gången handlar det om kärleken och där filtreras Leonardo di Caprios förmåga att inleda och avsluta relationer med unga modeller och en Beyonce-låt om någon sorts empowerment genom teorier från Kirkegaard, Fromm och andra tänkare.

Det där komplicerade med att hitta kärlek, behålla den och att falla ur den, tappa tron behandlas i den här boken och det är ständigt intressant att se förgivettagna fenomen ur nya perspektiv. Det känns som gymnastik för hjärnan och det kan sannerligen behövas lite emellanåt.

DEN RÖDASTE ROSEN SLÅR UT
Författare: Liv Strömquist
Förlag: Galago (2019)
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.

Ert blod på mina broddar av Elin Lucassi

På baksidan av den här boken står det: ”Ert blod på mina dobbar är en feministisk vintersaga och en hämndnovell med övernaturliga inslag” och det är väldigt bra och uttömmande beskrivet. Mer behövs inte om innehållet.

Jag tycker att Elin Lucassi skriver och ritar fram den där frustrationen så himla bra. Vardagsvreden som ibland lever sitt eget liv. För visst kan jag känna igen mig i den där ilskan som i tysthet växer sig större och större egentligen oberoende av alla andra runt omkring, den kan växa till en egen sorts varelse. Då vill jag också gå ut och slå ihjäl och spotta på folk. Jag gör det ju inte, men det betyder inte att det inte är befriande att läsa om när någon kanske faktiskt gör det.

ERT BLOD PÅ MINA BRODDAR
Författare: Elin Lucassi
Förlag: Galago (2019)
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här.

Den som lever stilla av Leonora Christina Skov

Det tog mig lite över ett halvår att läsa Leonora Christina Skovs självbiografiska roman Den som lever stilla. Anledningen till det tror jag är att jag behövde låta det ta den tiden helt enkelt.

Den som lever stilla är en hjärtskärande och ilskeframkallande skildring av en föräldrabarn-relation som är så trasig att man inte ens kan säga att den går sönder, den har alltid varit fel. Föräldrarna förskjuter inte Christina när hon kommer ut som homosexuell, de har aldrig tagit henne till sig.

Det gör fysiskt ont att läsa den här boken, den har varit min hemskaste och en av de bästa läsupplevelserna i år. Det får räcka så. (Jag har mer jag skulle kunna säga om hur den är inuti mig och vad som händer med oss, men det får räcka så).

DEN SOM LEVER STILLA
Författare: Leonora Christina Skov
Förlag: Polaris (2019)
Översättare: Peter Stenson
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här eller här.
Andra som skrivit om boken: Enligt O, Feministbiblioteket, Och dagarna går,

Det här är en av de bra saker jag skriver om under december 2019. Alla bra saker (från alla år av bra saker) hittar du här.

Gileads döttrar av Margaret Atwood

Det är alltid vanskligt att läsa uppföljare. Man riskerar ju att bli besviken och besudla upplevelsen av den första boken. Med Tjänarinnans berättelse och Gileads döttrar är det mer än så. Tjänarinnans berättelse är på så många sätt definierande för mig och min identitet som feminist. Den väckte så mycket i mig, fysisk igenkänning, upplevelsen av vad det innebär att vara kvinna i den här världen (som när jag läste var lite mer lik Gilead än vad den var när Atwood skrev, men betydligt mindre än den är nu) och vrede. Helig jävla vrede.

Tv-serien mäktade jag inte med att se, den kröp under skinnet på ett nytt sätt och kom dessutom när världen vridits ett varv till. Jag orkade inte.

Gileads döttrar är ingen ny Tjänarinnans berättelse, den försöker inte vara det, den är en annan sorts gåva till oss från författaren. Uppföljaren innehåller något som den första boken saknar (eller inte saknar, den mår bra av bristen på det), nämligen hopp. Margaret Atwood skriver i sitt efterord att hon velat besvara frågor som hennes läsare ställt henne sen första boken kom för 30 år sedan. Jag tror att det stämmer, men jag tror också att hon sett och förstått att vi behöver något att hoppas på. I en värld av abortförbud och övergrepp och allt som exempelvis Brett Kavanaugh symboliserar behöver vi förtvivlat något att tro på. Och jag tycker om att det vi får är kvinnor och flickor som står upp för sin rätt och gör sitt yttersta för att krossa förtrycket med de medel de har. Att det sen kanske inte är så trovärdigt att en diktatur skulle kunna rubbas på detta sätt är en annan femma, detta är fiktion och jag kan köpa det, vad är trovärdigt i det som händer i verkligheten ens? Då tror jag hellre på icke trovärdigt hopp än sorgligt trovärdigt förtryck.

Jag tycker om flickorna som jag inte ska orda mer om för att undvika spoilers, men det som ändå ger mig mest är att få umgås med den fruktade Tant Lydia. Att få se bakom hennes fasad, lära känna hennes bakgrund, se hur hennes övergång från normalitet till Gilead såg ut är intressant på riktigt. Jag tror också att den berättelsen säger en del om hur patriarkat och kvinnokraft fungerar, också bortom det mest uppenbara förtrycket.

GILEADS DÖTTRAR
Författare: Margaret Atwood
Förlag: Norstedt (2019)
Översättare: Inger Johansson och Annika H.Löfvendahl, originaltitel: The testaments
Andra boken om Gilead, första boken är Tjänarinnans berättelse
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Feministbiblioteket