Tystnadskontraktet av Jodi Kantor och Megan Twohey

Problemet med mig och sådana här böcker är att jag blir så jävla arg när jag läser dem, heligt förbannad. I Tystnadskontraktet skriver Jodi Kantor och Megan Twohey mest om hur de arbetade sig fram mot avslöjandet om Harvey Weinsteins utbredda övergrepp, men de skriver också om hur de arbetade med en artikel om Christine Blacey Ford som berättade om vad Brett Kavanaugh utsatte henne för. Ni minns kanske hur arg jag blev av den historien när den pågick, så arg att jag kände mig tvungen att lägga tand för tunga i ett halvår innan jag exploderade i den här texten.

Jag blir oerhört arg när jag läser Tystnadskontraktet och det som gör mig så arg är nog inte främst allt det vidriga män gjort mot kvinnor utan att det blir så väldigt tydligt att kvinnorna tvingas ta ställning till det hela livet från det att det händer. De kvinnor som utsattes av Weinstein var tvungna att väga för och emot om de skulle tala eller inte, vad kunde det göra med deras familj/karriär/liv? Sånt var de tvungna att tänka på och ta ansvar för samtidigt som deras förövare inte behövde ta ansvar för någonting (i alla fall inte förrän han släpades ut i ljuset och blev tvungen att ta konsekvenserna, men det finns ändå en galen obalans där sett till lidande och tid och tänk då på alla kvinnor som bär sanningar om män som aldrig avslöjas).

Som bok är Tystnadskontraktet möjligen lite långdragen, men den är spännande och bra som helhet och den ger en mycket intressant inblick i tidningsjournalistikens vardag (avslöjanden som dessa är naturligtvis inte vardag, men det finns sådan här ändå).

Jag önskar så väldigt mycket att jag en dag ska få leva i en värld där män som utsätter kvinnor för våld, och inte kvinnorna som utsätts, ska få betala priset för det.

TYSTNADSKONTRAKTET
Författare: Jodi Kantor och Megan Twohey
Förlag: Norstedts (2020)
Översättare: Susanne Nobel, originaltitel: She said

Fem kvinnor av Hallie Rubenhold

Jag älskar det här, Fem kvinnor är precis den sortens böcker som måste skrivas! När jag skrev min doktorsavhandling om kvinnor som dödat sina barn kände jag samma känsla som verkar ha drivit Hallie Rubenholds att skriva om Jack the rippers offer – vanmakt, sorg och vrede. Jag är så glad att hon lyckades berätta med sådant lugn trots det.

Om du tror att detta är en true crime-skildring eller ännu en bok om Jack the ripper så bör du tänka om och sedan läsa Fem kvinnor ändå. Boken är underbart fri från vem han nu var den där mördaren, här finns inga mord och här finns inga förgivettagna fördomar (nej, de var inte prostituerade allihop (en var det, en hade tidigare varit det de andra inte) men de var oändligt utsatta).

Fem kvinnor är möjligen den bästa socialhistoriska skildring jag läst. Jag begriper hur samhället fungerade där och då och jag förstår in på huden hur förfärligt farligt det var för kvinnor som hamnade vid sidan om (och också för de som inte gjorde det om de var födda till arbetarklass vilket förstås de flesta var). Kvinnohatet som kanske drev mördaren drev definitivt samhället och det är viktigt att vi vet hur det såg ut.

Det finns en vrede här som driver berättelsen, en önskan att få berätta kvinnornas berättelse utan att dra in deras förövare. Jag förstår den vreden och jag tycker att den gör berättelsen om Polly, Annie, Elizabeth, Kate och Mary Jane än mer relevant. Och när sedan slutet kommer med ett appendix med listan över de ägodelar man fann i kvinnornas ägo (Polly Nicholls ägde kläderna på kroppen, en kam, en näsduk och en bit av ett förstoringsglas…) blir vreden till en sorg jag inte förmår att sätta ord på. Det är bara slut. För sent.

FEM KVINNOR. DEN ALDRIG ÅTERGIVNA HISTORIEN OM JACK THE RIPPERS OFFER
Författare: Hallie Rubenhold
Förlag: Daidalos (2020)
Översättare: Nils Sjödén, originaltitel: The five

Gå med mig till hörnet av Anneli Furmark

Det kan inte bli så mycket bättre än serieromaner när de är bra. När bilden och texten blir till känslan som ska förmedlas är det perfektion. Gå med mig till hörnet är fulländad på det sättet.

Elise, några och femtio, lever med Henrik sen tjugotre år tillbaka. Barnen är utflugna. De älskar varandra på det stillsamma sättet, har projekt, ska alltid leva tillsammans. Och så drabbas Elise av passionen när hon träffar Dagmar. Och så drabbas Henrik av passionen när han också blir kär i en annan.

Jag tycker så mycket om det stillsamma här, och det snälla. Alla i den här berättelsen vill gott. Henriks sätt att acceptera Elises passion, Elises sammanbrott när han träffar en annan. All denna kärlek som inte tar slut för att en annan börjar. Det är så komplicerat och så stort och fantastiskt och svårt som livet är. Inte hela tiden tack och lov, men ibland står man vid branten och vet inte hur det ska gå.

En annan sak som jag gillar är hur Elise får vara människa först också när hon är förälder. Ingenstans antyder hon, han, barnen eller författaren att Elise eller Henrik skulle vara sämre föräldrar för att de också är människor. Fint är vad det är.

GÅ MED MIG TILL HÖRNET
Författare: Anneli Furmark
Förlag: Galago (2020)
Andra som skrivit om boken: Feministbiblioteket

Bara bra böcker! Tjänarinnans berättelse

Jag tror att jag kan säga med säkerhet att ingen bok har skrämt och inspirerat mig som Tjänarinnans berättelse, och då läste jag den redan 2011 (eller redan, och redan den kom ju ut 1985, men i relation till verkligheten så var det redan och länge sen). Så mycket har hänt sen dess, och det har inte rört sig i rätt riktning.

2011 skrev jag såhär om Tjänarinnans berättelse:
Jag tänker börja med den stora nackdelen med den här boken. Sedan jag började läsa den och också nu efteråt så är jag så himla arg hela tiden. Arg på gubbar som gnäller, gubbar som utövar makt, gubbar som inte begriper någonting och att vi alltid måste prata om de här gubbarna. Jag är arg på kvinnor som omöjliggör sin egen situation (= alla kvinnor inklusive mig själv), arg på alla män – den där scenen där Luke inte förstår hur allvarligt det är när hans hustru inte kan ta ut pengar från sitt konto och alltså inte begriper konceptet med att förlora sitt medborgarskap och människovärde pga kvinna gör mig skitförbannad. För att han är en helt vanlig man, en av de goda, en av dem som kämpar för ett bättre samhälle, och inte ens han… Det är jäkligt jobbigt att gå omkring och vara såhär arg hela tiden, riktigt jobbigt (jag tror minsann att jag ska skriva en bok om mina ilskedemoner och hur jobbigt det är, det brukar ju funka för gubbarna) faktiskt. Har dock börjat lugna ner mig och försöka omvandla totalilskan till någon form av konstruktiv kraft istället. Det kommer att gå men det tar nog sin lilla tid är jag rädd.

Men, ett djupt andetag nu för Tjänarinnans berättelse är en bok som förtjänar att lyftas fram inte bara för den feministiskt heliga vredens skull. Den är så mycket mer än så. Långsamt och på gränsen till monotont berättar Margaret Atwood berättelsen om det totalitära staten där Offred lever sin riktigt utlämnade vardag. Hon är placerad i en familj för att avla och föda mannens barn eftersom det är brist på fertila kvinnor (och män) i staten. Atwood berättar samtidigt historien om Offred som berättelsen om samhällets förfall och det är faktiskt obehagligt hur det som utlöser den smygande katastrofen ligger väldigt nära sådant som hänt/händer i vår verkliga värld.

En av de starkaste “småberättelserna” i historien är den Atwood berättar om det saknade barnet. Det gör fysiskt ont att läsa om hur Offred sitter i badkaret och försöker hålla kvar barnets doft intill sin kropp. Hon använder aldrig många ord men som den mästare på gestaltning hon är behövs det inte. Offred rämnar nästan när hon tänker på och talar om sitt barn och jag rämnar med henne.

Såhär skrev jag om uppföljaren, Gileads döttrar 2019:
Det är alltid vanskligt att läsa uppföljare. Man riskerar ju att bli besviken och besudla upplevelsen av den första boken. Med Tjänarinnans berättelse och Gileads döttrar är det mer än så. Tjänarinnans berättelse är på så många sätt definierande för mig och min identitet som feminist. Den väckte så mycket i mig, fysisk igenkänning, upplevelsen av vad det innebär att vara kvinna i den här världen (som när jag läste var lite mer lik Gilead än vad den var när Atwood skrev, men betydligt mindre än den är nu) och vrede. Helig jävla vrede.

Tv-serien mäktade jag inte med att se, den kröp under skinnet på ett nytt sätt och kom dessutom när världen vridits ett varv till. Jag orkade inte.

Gileads döttrar är ingen ny Tjänarinnans berättelse, den försöker inte vara det, den är en annan sorts gåva till oss från författaren. Uppföljaren innehåller något som den första boken saknar (eller inte saknar, den mår bra av bristen på det), nämligen hopp. Margaret Atwood skriver i sitt efterord att hon velat besvara frågor som hennes läsare ställt henne sen första boken kom för 30 år sedan. Jag tror att det stämmer, men jag tror också att hon sett och förstått att vi behöver något att hoppas på. I en värld av abortförbud och övergrepp och allt som exempelvis Brett Kavanaugh symboliserar behöver vi förtvivlat något att tro på. Och jag tycker om att det vi får är kvinnor och flickor som står upp för sin rätt och gör sitt yttersta för att krossa förtrycket med de medel de har. Att det sen kanske inte är så trovärdigt att en diktatur skulle kunna rubbas på detta sätt är en annan femma, detta är fiktion och jag kan köpa det, vad är trovärdigt i det som händer i verkligheten ens? Då tror jag hellre på icke trovärdigt hopp än sorgligt trovärdigt förtryck.

Jag tycker om flickorna som jag inte ska orda mer om för att undvika spoilers, men det som ändå ger mig mest är att få umgås med den fruktade Tant Lydia. Att få se bakom hennes fasad, lära känna hennes bakgrund, se hur hennes övergång från normalitet till Gilead såg ut är intressant på riktigt. Jag tror också att den berättelsen säger en del om hur patriarkat och kvinnokraft fungerar, också bortom det mest uppenbara förtrycket.


Inlägget bygger på två inlägg som publicerats här på bloggen, ett från 2011 och ett från 2019.

Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.

”Den kvinnliga erfarenhetens epiker”

När Doris Lessing 2007 förärades nobelpriset i litteratur löd motiveringen ”Den kvinnliga erfarenhetens epiker, som med skepsis, hetta och visionär kraft har tagit en splittrad civilisation till granskning”. Jag hade inte läst Lessing än då, men jag minns att jag hajade till inför motiveringen. Män som tilldelas priset får det alltid för att de är någon sorts mänsklighetens uttydare (jag har inte orkat läsa alla motiveringar, det ska erkännas, kanske finns det en ”den manliga erfarenhetens epiker” där också?), men Doris Lessing fick nöja sig med att vara någon sorts kvinnosymbol. Nuförtiden har jag läst lite Doris Lessing och jag kan bara ana hur jäkla arg hon troligen var över den där formuleringen.

Att Doris Lessing skulle ha fyllt 100 år i år är bara ena halvan av förklaringen till att jag tänker i dessa banor.

Under hösten har jag umgåtts intensivt med Selma Lagerlöf, dels när jag läst om hennes Kejsarn av Portugallien för fjärde gången och dels genom Anna-Karin Palms biografi Jag vill sätta världen i rörelse. Doris Lessing och Selma Lagerlöf har inte mycket gemensamt om man ser till teman och stil, men ändå… De är båda människor jag hyser en enorm respekt (väldigt nära gränsen till rädsla) för, jag skulle aldrig i livet våga möta dem i ett samtal. De skulle stirra igenom min själ på fem röda, de är två människor som skrämmer mig med det jag tolkar som stränghet och intelligens. En annan sak de har gemensamt är just det här med att förminskas till representanter för något enbart kvinnligt rakt igenom sitt författarskap. Selma Lagerlöf beskrevs av sin samtid som något av en sagotant, någon som lite intuitivt slängde ihop sedelärande historier. Den som tänker så kan inte ha läst vare sig om Kejsarn av Portugallien eller Anna Svärd. Jag är så glad i hur Anna-Karin Palm placerar Selma Lagerlöf i en kontext och visar att hon var långt mer än det hon ansågs.

Jag vet inte hur mycket Selma Lagerlöf eller Doris Lessing brydde sig om detta, men visst bör de ha varit rätt sura över att inte få vara författare i sin egen rätt. Jag är rätt sur över det i alla fall. Och så tänker jag ett varv till och inser att det förstås är en strategi för alla som känt som jag. Det finns inte ett bättre sätt att avväpna någon som man misstänker är överlägsen i såväl stränghet som intellekt än att förminska henne och göra henne till sitt kön och bara det. Doris Lessing blev väl kanske lite mindre farlig, lite mindre att räkna med som ”den kvinnliga erfarenhetens epiker” kan jag tänka.


Det här inlägget publicerades första gången i november förra året på Kulturkollo.

Frankissstein av Jeanette Winterson

Åh Jeanette Winterson, vilken genial författare hon är!

Frankissstein är en bok om att vara den man är, bli den man är, att finna sig tillrätta i livet och göra det man behöver göra för att hitta mening och behålla vettet. Tror jag. Jag tror också att Frankissstein är en bok om kärleken och dess drivkraft, om ensamhet och utsatthet och längtan. Allra mest är det nog en betraktelse över det djupaste innersta mänskliga, den där kampen för att förstås sig själv – vem är jag? Vad är jag? Vad är mänskligt?

I Frankissstein tar Jeanette Winterson sin utgångspunkt i den där mytiska semestern vid Genèvesjön 1816, då när Mary Shelley skapade Frankenstein. Sen rör vi oss mellan denna skapnad och dess mästare, via Bletchley och kodknäckande och till sexrobotar på en mässa i dagens USA. Det är precis så knäppt som det låter och ingen annan hade kunnat få det att hänga ihop så sömlöst och självklart som Jeanette Winterson.

När jag hade läst klart den här boken blev jag sittande, nystande i trådar en lång, lång stund. Jag brast i skratt när jag insåg att ”såklart var han en version av honom, han heter ju till och med nästan samma”. Och så ville jag läsa om igen. Det är ett oerhört gott betyg till en bok. Min enda anledning till att jag inte läst Frankissstein förrän nu är att jag egentligen ville läsa om Frankenstein först, men jag hade inte tålamod med det. Nu är jag ändå väldigt sugen på att ge mig på urberättelsen för att om möjligt hitta ännu fler glimrande ädelstenar i denna skatt.

FRANKISSSTEIN
Författare: Jeanette Winterson
Förlag: Wahlströms & Widstrand (2020)
Översättare: Lena Fries-Gedin
Andra som skrivit om boken: Enligt O, …och dagarna går

This is how you lose the time war av Amal El-Mohtar och Max Gladstone

Jag borde nog ha läst det här som pappersbok för att hänga med riktigt. Ljudboken förvirrar mig, eller det är naturligtvis min oförmåga till koncentration som förvirrar mig, men sånt är lättare att övervinna på papper. Samtidigt tycker jag väldigt mycket om hur boken är inläst och jag gillar boken trots (eller möjligen tack vare, det finns ju en möjlighet att boken är skriven så också) förvirringen, så det var nog inte så fel ändå.

Vad This is How you lose the time war handlar om? Nja, kärlek, tidsresor, brev, uppdrag, att hitta och förlora sig själv, att offra sig och allt. Tror jag. Typ. Jag tror att det är lite flytande och oklart och öppet för tolkning oavsett koncentrationsförmåga, det tycker jag också mycket om.

THIS IS HOW YOU LOSE THE TIME WAR
Författare: Amal El-Mohtar och Max Gladstone
Förlag: Simon & Schuster (2019)
Inläsare: Cynthia Farrell och Emily Woo Zeller

Upright women wanted av Sarah Gailey

Först av allt: en stor applåd för min man som vågade ge mig en bok i födelsedagspresent och som dessutom lyckades hitta en jag aldrig hört talas om, men verkligen ville läsa så snart jag såg den. Det är imponerande på riktigt.

Upright women wanted är berättelsen om upproriska bibliotekarier som lever vid sidan av lagen i ett framtida vilda västern-samhälle… Låt det sjunka in. Och jag hade inte hört talas om den.

På ytan levererar dessa bibliotekarier skrifter godkända av myndigheterna, sånt som ska övertyga medborgarna att hålla sig till reglerna (som om de hade ett val). I verkligheten förflyttar och levererar de lite annat också, som människor som brutit mot samma regler till exempel.

Upright women wanted rör sig kring teman som uppror, kärlek, identitet och rätten att vara den man är. Som inkluderings- och tillhörighetsförklaring är den mäktig.

UPRIGHT WOMEN WANTED
Författare: Sarah Gailey
Förlag: Tor (2020)

Den liderliga häxan av Åsa Bergenheim

Åsa Bergenheim bedriver ingen egen forskning i Den liderliga häxan, det hon däremot bidrar med är ett delvis nytt perspektiv. Visst har det sexuellas roll i häxprocesserna och i den kvinnohatiska instruktionsboken till kvinnoförtryck som var Häxhammaren lyfts fram, men inte så här tydligt (tror jag, jag har läst mycket, men långt ifrån allt).

Det här är en välskriven och väldigt intressant bok om svenska trolldomsprocesser och skeenden i samband med dem. Det jag främst tycker om är hur Åsa Bergenheim lyckas skriva fram ett samhälle där allt hänger ihop och där till och med rena vansinnigheter som ”Det stora oväsendet”, kvinnor som bränns levande och barn som lever på att anklaga, blir begripligt.

Lättläst är den också boken, jag kan varmt rekommendera den till alla historiskt intresserade och till alla som vill öka på sin förståelse för historiska skeenden och samhälleliga strukturer.

DEN LIDERLIGA HÄXAN – HÄXHAMMAREN OCH DE SVENSKA HÄXPROCESSERNA
Författare: Åsa Bergenheim
Förlag: Carlssons (2020)
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.

The world’s wife av Carol Ann Duffy

Man måste förstå att det är en alldeles särskild upplevelse att lyssna till Carol Ann Duffy egen röst när hon läser sina dikter. Hon är så vass och sövande på en och samma gång, som liksom arg och mild. Jag tycker så mycket om hennes diktning och hennes röst.

The world’s wife handlar, som titeln avslöjar om hustrur. Och det är hustrur till stora män. Hustrur till Freud, Kung Midas, till djävulen. Och de har inte haft det så jäkla lätt. Vare sig kvinnorna eller männen, men männen har ju i alla fall fått kredd för det de gjort. The world’s wife är en smocka rakt över patriarkatets ölrosiga näsa, eller ett knytnävsslag i magen. Det är argt och det är ohejdat roligt. Som Carol Ann Duffy är. Jag älskar henne!

THE WORLD’S WIFE
Författare: Carol Ann Duffy
Förlag: MacMillan digital audio (2017)
Inläsare: Carol Ann Duffy