Det tredje ljuset och Små ting som dessa av Claire Keegan

När jag läser Det tredje ljuset och Små ting som dessa är det första gången jag möter Claire Keegan. Min förväntan är att gå in i kompakt mörker men så upplever jag det verkligen inte.

I Det tredje ljuset möter vi en flicka i tioårsåldern (kanske lite äldre) som får bo hemma hos släktingar, ett barnlöst par, under sommarlovet när hennes lillebror föds. I Små ting som dessa möter vi Bill Furlong som ställs inför ett moraliskt dilemma i juletid. Runt flickan i den första kortromanen/långnovellen är mörkret förvisso kompakt, men hennes tid hos släktingarna är så fin och vardagligt hjärtevärmande att jag kapitulerar. Bills vardag är också kämpig och det som ligger i hans tankevärld, att växa upp med en ogift mor och nu inse att en tonåring som nyss fött barn lever ett förfärligt liv i klostret som på många sätt styr byn, är riktigt mörkt. Men där finns hopp.

Jag tycker mycket om Det tredje ljuset, och filmen Den tysta flickan som bygger på den är oerhört fin (den här läsningen var ett bok till film-projekt för mig). Små ting som dessa är också fin, men den hade gärna fått utökas till en roman för där finns mer att berätta om Magdalenatvätterierna (som jag har läst om tidigare i The Christie affair och i All the bad apples och som jag trots att det är svårt att ta in måste acceptera har funnits ända in på 1990-talet), om flickorna och barnen där och om Bill.

Hur hänger då berättelserna ihop? Jag har ingen aning. Om jag inte läst att de skulle göra det så hade jag inte funderat så mycket på det för de är väldigt olika. De har den där tidlösa karaktären som berättelser om Irland alltid verkar ha. Det skulle lika gärna kunna vara 1800-tal som 1950-tal. Små ting som dessa utspelar sig i mitten av 1980, det skrivs ut. Det tredje ljuset känns äldre men är nog inte det, jag vet att det finns markörer som förvånade mig och placerar berättaren närmare nutid än jag trodde, men jag minns inte nu vilka det var eller när.


Om boken

Titel: Det tredje ljuset och Små ting som dessa
Författare: Claire Keegan
Förlag: Wahlström & Widstrand (2022)
Översättare: Marianne Tufvesson

A rogue of one’s own av Evie Dunmore

Vi är tillbaka i Oxford (och lite i London), året är 1880 och Lucy ser ut att äntligen lyckas tillskansa sig aktier i ett publiceringshus som ska säkerställa att hon och hennes suffragett-grupp äntligen ska kunna ta nästa steg för Saken. Tyvärr ställer sig Tristan, Lord Ballentine, i vägen och det är inte första gången det händer.

Jag gillar den här bokserien och jag var förtjust i Lucy redan när jag läste Bringing down the duke. Tristan är också en fröjd att lära känna och deras relation är fin. Och ändå känner jag mig aldrig riktigt fångad. Kanske är aldrig insatserna särskilt stora? Jag tror dock att mitt största problem boken är att vänskapsgruppen hamnar såpass mycket i skymundan. I Bringing down the duke var det förvisso Anabelles kärlekshistoria som stod i förgrunden, men centrumpunkten var alltid gruppen av vänner. Här är de knappt med och jag saknar dem.

En som är med är i alla fall Baudica, den coolaste katten som dessutom får spela huvudrollen i slutuppgörelsen.


Om boken

Titel: A rogue of one’s own
Författare: Evie Dunmore
Förlag: Piatkus (2020)
Andra delen i en serie, första delen heter Bringing down the duke.

Bringing down the duke av Evie Dunmore

Bringing down the duke av Evie Dunmore prickar verkligen av allt jag vill ha och inte visste att jag vill ha i en historisk romance. Här finns en hjältinna omöjlig att inte älska, en ung kvinna som följer sin egen väg men är instängd i sin tids (1870-talet) konventioner. Här finns en hjälte som verkar hårdhjärtad men som vid närmare bekantskap blommar ut som en varmblodig man med alla de rätta idéerna och sinnelaget. Här finns Oxford där Anabelle får möjlighet att studera som en av de allra första kvinnorna. Här finns väninnorna i suffragettrörelsen, här finns saken de alla strider för och så finns här politik, slott och fantastiska bjudningar.

Jag tycker verkligen om den här boken och det författaren försöker få till, en lagom politisk kärleksroman om feminism och humanism. Jag tycker att hon lyckas.

Det här är första delen i en serie och jag kommer definitivt att läsa vidare om den här kvinnogruppens vedermödor på det romantiska och politiska området. Jag hoppas och tror att de kommer fortsätta sin politiska kamp och jag hoppas sannerligen på att läsa ännu fler feministiska män i den här historiska kontexten. Det är mycket uppfriskande även om det är fiktivt.


Om boken

Titel: Bringing down the duke
Författare: Evie Dunmore
Förlag: Piatkus (2019)
Första delen i en serie.

8 mars 2023 – ännu en kampdag

Så är den här igen, dagen då man leende får väsa ett ”tack” till diverse farbror-grattis. Och tyst inombords (eftersom man jobbar i kommunal verksamhet) tänka att det är en kampdag. Skämt åsido, de menar ju inget illa med sina grattis, jag blir inte arg längre, men jag håller fast vid att det är en kampdag.

Det senaste året har jag läst en rad riktigt bra böcker med feministiskt tema:
When women were dragons av Kelly Barnhill – en skildring av kvinnlig frigörelse och vrede, med drakar.
All the bad apples av Moïra Fowley Doyle – en förunderlig berättelse om några unga kvinnors påtvingade styrka och kamp.
Hex av Jenni Fagan – en förtrollande och lite snårig, men ursinnig historisk resa in i kvinnohatsmörkret.
Happy Sally av Sara Stridsberg – sorgesam betraktelse över kvinnoskap och moderskap när det krockar.

Kampen pågår tyvärr också inom den feministiska rörelsen och jag tycker att en av alla frågor vi måste ägna energi åt är den HBTQ+feministiska. För mig är den en självklar del av kampen och därför är hela den här galenskapen med förbjudna böcker, det allmänna transhatet som bland annat torgförs av en av våra allra mest kända barnboksförfattare och rasandet mot dragqueen-ledda sagostunder oerhört nedslående. I den kontexten vill jag lyfta Maia Kobabes Gender queer lite extra. Jag tror inte att jag någonsin läst en så livsviktig bok. Den funkar för alla dem som vill få känna igen sig och alla dem som behöver lära och förstå. De som förbjuder den borde sannerligen läsa och lära av den först.

Avslutningsvis kopierar jag mig själv från förra årets inlägg: Feminism på Fiktiviteter är förstås inget som tar plats enbart runt 8 mars. Jag läser och skriver mycket om feminism och allt som jag kategoriserat som Feminism, normkritik och HBTQI hittar ni här, nedan följer ett urval av det jag tycker är mina viktigaste feministiska texter från de senaste åren:

Att vara kvinna. Här hittar du lästips i massor samtidigt som du får följa med en bit på min feministiska resa.

Fem kvinnor. Min boktext om en av de senare årens viktigaste och bästa skildring av kvinnors vardag i historisk kontext.

Bara bra böcker: Tjänarinnans berättelse. Här ser jag tillbaka på min läsning av Margaret Atwoods feministiska klassiker och hur den påverkat och faktiskt format mig som feminist, kvinna och människa. Den som vill läsa mer om Margaret Atwood och feminismen kan också läsa min text Bortom Gilead.

I händelse av min död. Här är inte min text det bästa, men den tjänar som en påminnelse om att läsa en bok jag tänker på varje dag, om en fråga (mäns dödliga våld mot kvinnor) som märkligt nog fortfarande inte får den uppmärksamhet och lösning den måste få.

Strumpstickor och feministisk vrede. När min vrede över mixtrandet med aborträtten väcks skriver jag arga texter. Jag är fortfarande arg och allt jag skriver är fortfarande sorgligt viktigt att minnas.

Bild från Pixabay

Sammanfattning av 2022, ett svårdefinierat år

På Kulturkollo* hade vi som nyårstradition att sammanfatta året som gått och det vill jag inte sluta med så idag är det dags att sammanfatta ett ytterligheternas år.

2021 var ett förfärligt år, 2022 har varit jobbigare och samtidigt på något mystiskt sätt bättre.

På jobbet (biblioteket) har vi sluppit nya restriktioner och därefter har det varit roligt men väldigt, väldigt intensivt. Jag har minskat min tjänst till 90% för att orka och det har varit en livräddare.

Samhälleligt är det förstås förfärligt med högerkantring, krig, förtryck, rasism, homofobi och kvinnohat. Det går inte att säga något mer om det egentligen. Det är bara mörker.

Privat har mycket präglats av att min 15-åring fick sin ocd-diagnos och äntligen fick hjälp från bup. Behandlingen har varit ansträngande för hela familjen, men den har gett resultat. Här hemma fick vi också tillökning av två adopterade katter, Harry och Hubbe, under sommaren. Det har förbättrat våra liv med flera hundra procent.

Jag kommer se tillbaka på 2022 som ett kämpigt, ibland nattsvart ibland småglittrande år. Jag är in i märgen trött och har svårt att hoppas att 2023 ska bli bra, men jag är öppen för att bli positivt överraskad.

Ur ett kulturellt perspektiv tar jag med mig bland annat det här:

Årets ungdomsbok: Grim av Sara Bergmark Elfgren. Det var också årets första lästa bok och den satte tonen för en riktigt bra läsvår.

Årets ute bland folk igen: Titanic på Wermlands opera nu i december. Det kändes smått absurt och lite obehagligt att sitta i en fullsatt teatersalong igen. Ett mysigt superspridarevent sådär innan jul, men vi klarade oss. Och föreställningen var bra om än inte fantastisk.

Årets käftsmäll: att läsa All the bad apples av Moïra Fowley Doyle bara några veckor efter att högsta domstolen i USA rivit upp aborträtten. Själva beslutet var naturligtvis värre och väckte många känslorna, mest vrede. Boken illustrerar på ett synnerligen effektivt sätt varför det är en så våldsamt ödesdiger och dålig idé att föra utvecklingen bakåt.

Årets sorgligaste: att Hilary Mantel gick bort. Jag hade önskat henne många fler och lyckliga år.

Årets charmigaste: Heartstopper Alice Oseman. Serierna alltså, tv-serien har jag inte hunnit till än.

Årets klassiker: Kamratfesten och den påföljande läsningen av Dorothy Sayers övriga böcker om Lord Peter och Harriet.

Årets mörkaste: Sara Stridsbergs Happy Sally. Jag gick in i någon sorts mörker med den boken och hade ärligt talat svårt att hitta ut. Så hemsk och så bra.

Årets historiska: Rizzio av Denise Mina. Ljuvligt tät och omvälvande om en händelse i den skotska historien som jag inte alls hade koll på (och då har jag ändå läst rätt mycket om den).

Årets brevväxling: Att segra är banalt av Johanna Frändén och Carl Johan De Geer. Ett underbart samtal mellan två kloka och eftertänksamma människor.

Årets läskigaste: verkligheten. Krig, regeringsskifte, nedlagd miljöpolitik. Ur ett samhälleligt perspektiv har 2022 varit riktigt förfärligt. Mycket av det som har hänt har påverkat mig på ett djupt personligt plan och vissa saker (kriget och regeringsskiftet) har också kastat mörka skuggor in på min arbetsplats. Det är osäkrare än någonsin att arbeta med människor när man inte längre kan garantera att de ska kunna vara trygga hos oss (vilket de inte är om angiverilagen enligt Tidöavtalet genomdrivs). Om vi inte heller ska få planera vår egen verksamhet så vet jag inte vad som i framtiden kommer vara kvar av min profession. Jag accepterar att min sida inte vann valet men jag kan inte stillatigande acceptera allt som nu görs. Jag kommer att göra motstånd.

Årets serie: Gender queer av Maia Kobabe. En bok jag läste för en utställning jag gjorde om förbjudna böcker på biblioteket. En av de mest lärorika och viktiga böcker jag läst visade det sig.

Årets nya bekantskap: feelgood-författaren Katherine Center helt klart. Jag har läst hennes Ett litet steg i taget och What you wish for under året och jag älskade dem båda två. Inte många lyckas balansera svärta och romantik så himla fint som hon.

Årets intressantaste: Autisterna av Clara Törnvall. Jag har som ni kanske vet en son som är autistisk och jag har läst en del, vet en del, hänger med för att kunna vara den bästa mamman jag kan. Ändå drabbades jag av Autisterna på djupet. För att jag kände igen mig själv. Jag vet efter att ha läst boken att jag inte är autistisk men att jag delar många drag med dem som är det. Och framförallt vet jag att jag, precis som jag vet och tycker att min son gör, duger som jag är. Jag har slutat anpassa mig så mycket vilket är något av en revolution.

Årets mest lugnande: att Louise Penny fortsätter att vara så överlägset jämn och fantastisk. I år läste jag Glass houses och Kingdom of the blind som är nummer tretton och fjorton i serien av Armand Gamache och Three Pines och det är precis lika bra som det alltid varit.

Årets ljudbok: Detaljerna av och med Ia Genberg. Detaljerna förtjänade sin auguststatyett, men jag hoppas också att ljudboken prisas på lämpligt sätt för den förhöjde verkligen läsupplevelsen.

Årets tv-serie: jag ser väldigt få tv-filmer och filmer nuförtiden, men Netflix the Mole (samma program som vårt Mullvaden (men som originalet, utan kändisar)) fångade mig totalt en helg i oktober. Möjligen berodde detta också på att jag var riktigt rejält sjuk (min första covid-omgång) med hög feber, men en serie i rättan tid var det definitivt.

Årets besvikelse: att the Song of Achilles inte var bättre när Madeline Millers förra på svenska, Kirke, var så himla fin.

Årets bitskaste: Statsministermordet av Hans-Gunnar Axberger. Hjälp så stenhård han är. Vi lite mer konflikträdda gömmer oss bakom kudden och undrar om man faktiskt får skriva så och så och så. Men det är härligt också…

Årets tristaste: Lässvackan som varade stora delar av hösten/vintern. Visst läste jag en del, men hjärtat var inte där riktigt. Framåt jul insåg jag att det beror på att jag faktiskt inte haft tid (och den ork som följer med tid) att läsa. Jag hoppas på att kunna hitta ett lite större lugn och en bättre balans nu i ledighetens tid och fortsatt in i januari.


* Eftersom det här är en Kulturkollo-tradition så finns det förstås fler årslistor – titta gärna in hos Linda (Enligt O), Anna (Och dagarna går) och Ulrica (Västmanbok)och se hur de sammanfattar året som gått.

Mina tidigare kulturår sammanfattas så här:
2021,2020, 2019, 2018, 2017, 2016, 2015, 2014.

Heartstopper (2 och 3) av Alice Oseman

Berättelsen om Charlies och Nicks kärlek fortsätter. De möttes i ettan, i tvåan kämpar Nick med sin sexuella identitet och i tredje boken handlar mycket om att komma ut – hur gör man, måste man, varför gör man det?

Jag älskade den första boken och tycker också väldigt mycket om att få följa med Nick och Charlie vidare in i relationen och i sina egna själv.

Jag gillar både Charlie och Nick och kanske framförallt hur de är med varandra. Alice Oseman skriver verkligen relationer som de kan vara – svåra, komplicerade och alldeles, alldeles underbara. Det är också fint hur deras omgivning får spegla alla varianter av människor och relationer. Där finns den stöttande mamman, den supercoola syrran och den fördömande och skitdryga storebrorsan. Allt finns där, men jag älskar hur huvuddelen av alla som existerar kring killarna ändå är varma, inkluderande och kärleksfulla människor – föräldrar, lärare och kompisar. Det ger hopp till den som behöver det.


Om boken

Titel: Heartstopper del 2 och 3
Författare: Alice Oseman
Förlag: Hachette children’s books (2019) och (2020)
Del två och tre i en serie, Heartstopper 1
Andra som skrivit om boken: Enligt O

Hag. Forgotten folktales retold

Hag är en ojämn samling omtolkningar och moderniseringar av gamla delvis bortglömda brittiska folksagor. I vissa fall förstår jag att originalsagorna (som återberättas i boken) har fallit i glömska, några är ganska poänglösa och sensmoralen framkommer bättre i andra berättelser som finns bevarade. Andra har verkligen något att berätta. Allt är inte välskrivet (det märks ibland att berättelserna skrivits till en podd, de är inte alltid helt lätta att läsa på papper), men det mesta är det och de är alla på folksagors vis oerhört obehagliga.

I Hag har flickor och kvinnor flyttats i förgrunden vilket är intressant. I vissa fall fanns de där redan och i andra har de fått byta plats med pojkar och män. Det är spännande att se hur historier förändras när dynamiken skiftar.

Jag tror att jag tycker allra bäst om de tre sista novellerna/berättelserna – The dampness is spreading av Emma Glass, The droll of the mermaid av Natasha Carthew och The holloway av Imogen Hermes Gowar. Men det finns några fina i inledningen också och samlingen förtjänar att läsas i sin helhet. Och glöm inte förordet av professor Carolyne Larrington, där ges bakgrund och beskrivning av hur projektet genomförts.


Om boken

Titel: Hag. Forgotten folktales retold.
Förlag: Virago (2020)

When women were dragons av Kelly Barnhill

Å. Den här boken. Jag har inte ord för den. Eller jag har ord, men de är inte nog.

When women were dragons är berättelsen om hur kvinnor en vårdag 1955 blev drakar. Tusentals och tusentals kvinnor ville inte längre nöja sig med att vara kvinnor, de blev drakar. Många av dem åt upp sina värdelösa makar eller chefer när de gav sig av, men inte alla. De blev drakar för att de inte ville inordna sig i det patriarkala samhällets lilla, lilla kvinnoliv längre. De ville mer. De ville uppnå sin fulla potential. Om man bara läser det så så är det en stark och fantastisk bild av frigörelse, flera gånger rör den mig till tårar när jag läser, så stark är den. Men så går vi också djupare in och det blir mer komplicerat.

Huvudperson är Alex och hon blir som barn vittne till hur en gammal dam blir till en drake (jag hittar inget bra svenskt uttryck, i boken kallas det ”dragoning” vilket jag gillar, drakning känns inte riktigt lika bra). Vi får följa henne genom uppväxt, tonår och skolgång. Hon förlorar så mycket efter vägen men håller alltid hårt i det hon bär och det hon minns. Jag älskar henne, känner igen mig i henne (och det gör den där kärleken så mycket mer värdefull).

Kelly Barnhill skriver i sitt efterord att den här berättelsen föddes ur ilskan hon kände när hon såg Christine Blasey Ford vittna mot Brett Cavanaugh innan han blev invald i högsta domstolen i USA. Det gör mig så glad, att det inte var förgäves ändå, att något så oerhört kraftfullt har kommit ur det. When we were dragons är en arg bok, den drivs av en glödande ilska mot allt som förvägrats flickor och kvinnor och allt som tagits ifrån oss. Det är också en berättelse om sorg, över allt vi förlorat, över allt vi inte vågat. För det hänger förstås ihop. Vreden, sorgen, kärleken, hatet, livet, döden. Det blir väldigt tydligt här och det gör den här boken till något mycket större än en feministisk kampskrift eller en fantasyberättelse om drakar. When we were dragons är en bok om livet.


Om boken

Titel: When we were dragons
Författare: Kelly Barnhill
Förlag: Hot key books (2022)

Gender queer av Maia Kobabe

Min väg till den här boken är lite intressant så jag inleder där. Jag hörde först talas om Gender queer när jag satte ihop en broschyr om förbjudna böcker på jobbet och såg att den var en av de nyaste fallen av böcker som kan komma att förbjudas i vissa delstater i USA. Sån livsfarlig litteratur behöver jag förstås ta del av så jag lånade in boken, läste och oj vad jag är glad för det.

Gender queer visar sig vara ett glasklart argument för hur farligt det är när böcker förbjuds. Jag har lärt mig oerhört mycket om att vara queer (för Maia i definitionen att inte räkna sig till ett specifikt kön utan längta det androgyna) och viktigast av allt om hur det känns. Då har jag ändå läst en del tidigare, tänkt en del och till och med jobbat med mina egna queer-tankar (i det lilla). Jag tänker mig att det här är en livräddare för unga (och vuxna eftersom det inte finns så mycket annat man kan ha läst i ungdomen) som får känna igen eller i alla fall känna med och känna liknande för första gången. Det här får inte förbjudas och blir det förbjudet måste det smugglas ut till alla som behöver det.

Det är smärtsamt att ta del av det som händer i USA nu eftersom det är en så tydlig tillbakagång. Visst har böcker förbjudits också förut och ofta för att de innehållet en person ur HBTQ+-gruppen, men nu är förföljelsen en annan. När man inte får prata om homosexualitet i skolan, när det är en fråga på riktigt att transpersoner ska få gå på den toalett de ska få gå på (och allt som är mycket viktigare som ligger dolt bakom den specifika frågan). Det hänger ihop med aborter och kvinnohat förstås. Det hänger ihop med rasism. Vi vet det alla. Frågan är vad vi gör med det.

Har du en ungdom i din närhet eller vill du bara lära dig mer och kanske minnas hur det var att vara ung och i det där gränslandet där man ska hitta sig själv? Då tycker jag att du ska läsa Gender queer.


Om boken

Titel: Gender queer. A memoir
Författare: Maia Kobabe
Förlag: Oni Press (2020)

Ett lyckligare år av Jonas Gardell

Den som är en van läsare här vet att jag gärna brer ut mig i mina boktexter och att böcker då kan komma i skymundan. Jag är nog sorgligt nog lite sådan i vanliga livet också, att jag tar andras upplevelser och speglar mina, men där kämpar jag ändå emot impulsen och lyckas för det mesta numera. Här på bloggen brukar jag inte ens försöka gå emot det där, men just idag, med den här boken blir jag nog tvungen att göra lite våld på min benägenhet att ta över. Ett lyckligare år är viktigare än min berättelse.

Ett lyckligare år är en förunderlig berättelse och jag tror inte att någon annan skulle kunna skriva den än Jonas Gardell. Det är en roman men den är ömsom predikande, ömsom undervisande. Ibland är den sentimental, ibland stenhård. Ibland berättas allt, ibland blixtexponeras en bild som läsaren sedan blir helt ensam med. Ingen annan. Jag älskar att Jonas Gardell har den rösten. Att han tagit på sig att berätta historien om kampen för de homosexuellas rätt till rätt, frihet och kärlek.

Vi lär känna Pontus Wikner som på sent 1800-tal kämpar med sin gud och med ett samhälle som inte ens har ord för den han är (den detaljen är förkrossande, att det inte existerar begrepp, inte ens nedsättande…). Vi lär känna Ronny, Vanja och Kerstin i Örebro på 1970-talet när de startar kamporganisation för att få leva i sin kärlek. Hundra år emellan och allt skiljer samtidigt som väldigt lite skiljer.

Om jag ska släppa in mig själv lite så här mot slutet så vill jag få sagt att Jonas Gardell en gång i tiden inte räddade mitt liv, men hjälpte mig att själv göra det. Det har med ensamheten att göra. Den som löper genom hela hans författarskap och som i Ett lyckligare år är så stark att den rör vid minnen av hur det var. Jag är heterosexuell och kvinna och jag har länge undrat över vad det var som berörde mig så starkt med Jonas Gardell redan som tonåring eller just som tonåring. Nu förstår jag. Den ensamhet Pontus Wikner och de andra erfar i Ett lyckligare år kan drabba en av olika anledningar men den ser likadan ut. Därför har jag kunnat förstå alla de människor Jonas Gardell beskrivit, på djupet, i hjärtat. Jonas Gardell är en predikant (vilket passade mig bra i tonåren för jag var troende då), en predikant med ett kärleksbudskap och en människa som förstår och ser ensamhet. Det jag lärde mig och som jag tror att vi är många som lärt oss av Jonas är att jag är sedd och älskad också i min ensamhet. Min existens har ett värde. I stunder när ingen annan och inte ens jag själv riktigt har trott på det så har jag litat på att det Jonas berättat för mig är sant.

Jaja, jag tog över här också. Så får det vara. Jonas Gardell har skrivit en säregen, förstås viktig, men framförallt tänkvärd bok i en tid där alla backlasher verkar vara möjliga. Är det något jag lärt mig de senaste åren så är det hur allt hat och förtryck går hand i hand. Där någon hatar transpersoner hatar någon snart homosexuella hatar någon snart kvinnor förbjuder man aborter avrättar man oliktänkande skjuter man barn. Därför måste vi andra kroka arm och älska istället, det där gardellska kärleksbudskapet sitter djupt i mig. Kampen går vidare oavsett om vi trodde och ville att det skulle vara avklarat för länge sen. Kampen går vidare och vi måste alla utkämpa den. Till exempel när vi bestämmer hur vi ska rösta om några veckor.


Om boken

Titel: Ett lyckligare år
Författare: Jonas Gardell
Förlag: Norstedts (2021)