Strumpstickor och feministisk vrede

Jag har famlat efter orden ett tag nu. Den delen av mig som är feminist är jäkligt arg och den delen som är historiker är oerhört ledsen och trött. Kombinationen gör att de stora och viktiga orden fastnar någonstans, de överväldigar mig. Men jag måste ändå säga något om Alabama och där bortom nu.

Att USA utgör epicentrum för den senaste tidens “utveckling” i abortfrågan är förstås inte förvånande. Med en president som oundvikligen och dagligen får en att tänka på Margaret Atwoods Tjänarinnans berättelse.  Med höstens inkuppande av Brett Kavanaugh i högsta domstolen. Må vara att Brett Kavanaughs inval var farsartat, men det var också avslöjande och i domstolen sitter han. Och anledningen till att han sitter där, att han bars dit, är naturligtvis det vi ser hända i (bland annat) Alabama nu. Den lag som i veckan röstades igenom är ju ämnad för en prövning i högsta domstolen och den prövningen hoppas då vissa ska leda till ett utslag som gör det möjligt att förbjuda aborter igen. Ingen behöver fundera särskilt länge över vad Brett Kavanaugh kommer rösta för, eller emot.

Som gammal historiker med kvinnohistoria som specialitet och kvinnors utsatthet i samband med utomäktenskaplig sexualitet som nisch upprör det mig något alldeles oerhört. Historielösheten! Jag tänker på det varje gång jag tar fram min stickning, till den gräns att jag faktiskt inte klarat av att sticka på ett tag, att det var de här redskapen de (förtvivlade, ensamma, olyckligt gravida kvinnorna) hade till hands, det var dem de förstörde sig med. När svaveltändstickorna som de brukade förgifta sig med för att fördriva sina foster förbjöds.

I dagar som dessa, när aborträtten är hotad både här och där och när “Sverige-vänner” och politiker dessutom använder kvinnors kroppar och statistiken om dem lite som de vill för att underbygga sin egen rasism (samtidigt som de själva inte sällan utsätter kvinnor för verbala, grova (ofta med sexualiserande innebörd) övergrepp i sociala medier utan att se problemet i det) är det extra lätt att förtvivla. Det är omvälvande tider.

Jag har tänkt så mycket på de där böckerna jag läste när jag skrev mina uppsatser, innan avhandlingen. Jag har tänkt mycket på hur de formade mig och min förståelse för utsattheten i att vara kvinna. Utsattheten i att vi vet att vi bara äger våra kroppar när samhället säger att vi får det. Jag har också tänkt på vad det betytt för mig att möta verkliga kvinnor utsatta för patriarkala strukturer i sin renaste form. Jag har mött dem i en historisk kontext, i det som nu är arkivmaterial. Det har förändrat mig och min syn på mig själv och samhället. Det finns särskilt en bok jag tänkt mycket på i det sammanhanget och som jag önskar att fler skulle orka läsa, för att den bygger på fallbeskrivningar om kvinnor som tvingas utföra egna aborter, med hjälp av bland annat tändstickorna och strumpstickorna jag nämnde innan. Det är Svante Jacobsson och Sten Jakobssons Orons och förtvivlans gärningar (den finns förhoppningsvis på forskningsbibliotek och vissa folkbibliotek och alldeles säkert på bokbörsen). När jag först läste den kräktes jag och grät. Sen var jag aldrig mer mig lik.

Här önskar jag att jag kunde skriva något upplyftande som avslutning, något om att då var då och nu är nu och riktigt så illa är det ju inte. Men jag känner det inte i dagar som dessa. Visst är det inte så illa, men vi måste verkligen stå upp för kvinnors rättigheter nu, vi måste slå vakt om att också de som saknar styrka i sin röst får bli hörda. Jag hade önskat att jag inte behövde säga det, men vi måste slåss nu. Tillsammans.

Hustrun av Meg Wolitzer

Den vrede som, redan i allra första scenen i boken, nästan regnar ner på nyligen prisade författarmaken Joe är monumental, magnifik. Jag älskar hur rå Joan tillåter sig vara i sin dom över den där pösmunkige viktigpettern. Hennes ilska blir rätt snabbt till min ilska och till slut avskyr jag karlskrället. Men sen händer något med boken och den tappar mig. Jag lämnas lite med känslan av att allt mest bara mal på, deras liv, Joan, allt. Och jag famlar efter en förklaring till att Joan som är så tuff låtit allt pågå så länge, ett helt liv.

Hustrun är en bitvis väldigt rolig bok i allt dråpligt hat som pyr ur Joan, men det är samtidigt en mycket sorglig skildring av olevda liv och saker som är väldigt mycket för sent. Där finns misslyckade föräldraskap och barn som hamnat fel. Där finns ambitioner som knäckts och dåliga samveten som hindrat allt. Förvisso tycker jag att berättelsen börjar sacka någonstans halvvägs och då tappar den som sagt lite av min uppmärksamhet, men Meg Wolitzer fortsätter (efter Belzhar och denna) ändå att imponera, Hustrun var ju hennes debut också, och jag vill gärna läsa mer av henne.

HUSTRUN
Författare: Meg Wolitzer
Förlag: Wahlström och Widstrand (2016)
Översättare: Peter Samuelsson, originaltitel: The wife
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Johannas deckarhörna

Moxie av Jennifer Mathieu

Moxie är verkligen en explosion av kvinnokraft, feministiskt uppvaknande och gemenskap. Jag älskar det!

Huvudpersonen Vivian är en sån där duktig flicka som gör som hon ska, pluggar på det hon blir tillsagd att plugga och sitter rätt tyst på sin plats i klassrummet. Tills hon inte står ut längre, med killarnas förtryck och skolledningens (mot killarna) tillåtande attityd. Och när hon får nog transformeras hon till värsta aktivisten, utformar ett hemligt fanzine och initierar aktioner. Det är alldeles, alldeles ljuvligt att följa Vivs uppvaknande och vara med när hon lär sig längs vägen. Mot slutet kunde jag faktiskt inte hålla tårarna tillbaka, kraften i de här tjejernas uppror var helt enkelt för mäktig.

Böcker som den här, tillsammans med Den ökända historien om Frankie Landau Banks, är rent feministiskt guld. Och djupt inspirerande också för feminister som vet att de aldrig är färdigutvecklade även om de råkar vara i 41 års-åldern. Moxie är dessutom en välskriven, lättläst och väldigt bra bok, också kvinnokampen borttagen.

MOXIE
Författare: Jennifer Mathieu
Förlag: Gilla böcker (2018)
Översättare: Carina Jansson
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Röda rummet, Stories from the city, Bokhuset

Ta det som en man av Hampus Nessvold

Det finns alldeles för få samtal och böcker om manlighet och mansroller. Mer borde handla om hur normerna klämmer åt kring dem som försöker definiera sig själv och sin manlighet och vilket ansvar som egentligen kan utkrävas. Det där som går bortom det allting övertrumfande ”inte alla män”- argumentet (eller ”argumentet” för något argument är det det ju inte egentligen).

Hampus Nessvolds bok är så himla bra. Den är skriven utan tillkrånglade formuleringar eller intentioner. Den handlar om det som är männens privilegier (exempelvis att kunna sluta vara feminister när det känns lite jobbigt), men framförallt om utmaningarna. Svårigheten när man möter normerna, inte riktigt kan väga dem eller passa in sitt själv i dem. Boken handlar rätt mycket om den livslånga vägen att hitta sig själv.

Det står ”För alla som är eller känner en ung man” på baksidan av boken, jag vill utvidga en hel del. Jag känner igen så sjukt mycket från när jag försökte komma underfund med min kvinnlighet. Jag passade inte in i en enda mall jag kunde hitta för kvinnlighet och ägnade rätt många år åt att tänka på mig själv som en atypisk och kanske till och med abnorm kvinna. Hade jag kunnat läsa en sån här bok hade jag mycket tidigare kunnat bottna i att jag är en kvinna lika väl som alla andra kvinnor, jag är det på mitt sätt och jag är med och skapar kvinnlighet genom att vara det. Ta det som en man är helt enkelt en bok för alla oss som funderar och brottas med det där som har med identitet och varande att göra. För oss alla. Enligt O konstaterade en gång att ”alla borde läsa Ta det som en man” och jag håller helhjärtat med. Jag håller också med henne om att det finns ett skriande behov av en liknande bok om kvinnlighet och hur man passar in den efter sig själv. Vem tar på sig att skriva den?

TA DET SOM EN MAN
Författare: Hampus Nessvold
Förlag: Bonnier Carlsen (2017)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Enligt O, Två tusen boktankar , Feministbiblioteket

Har du ingen humor? av Katarina Wennstam

Har du ingen humor? Det är en av de mest irriterande saker man kan säga till mig om jag inte skrattar med i något skämt, för att det nedvärderar min åsikt men också för att svaret allt som oftast är jo, är du rolig så skrattar jag… Att Katarina Wennstam valt just den frågan som titel på sin bok är naturligtvis ingen slump. Innanför pärmarna på denna till synes oförargliga lilla sak gås ord som skaver igenom, där pratas det om ”sånt man bara säger” och så tittas det lite närmare på våldtäkt på film. Dessutom finns en personlig, men allmängiltig (jag skriver under på allt) uppräkning över argument för att vara feminist.

Katarina Wennstam är en av våra allra viktigaste feministiska debattörer och hennes böcker om exempelvis Flickan och skulden har förändrat inte bara mitt sätt att se världen. I den här snabbguiden till jämställdhet gör hon ännu en välgärning. Jag hoppas att de flesta barn kommer i kontakt med frågorna tidigare, men det här kan med fördel vara den första boken att läsa själv som tonåring när man vill lära sig mer och öppna upp för egna tankar och reaktioner. Har du ingen humor? är fortfarande en sjukt irriterande fråga, men boken är väldigt, väldigt bra.

HAR DU INGEN HUMOR? EN SNABBGUIDE TILL JÄMSTÄLLDHET
Författare: Katarina Wennstam
Förlag: Rabén & Sjögren (2018)
Köp den t.ex. här eller här.

Kvinnor och makt av Mary Beard

Kort (100 sidor text följt av kommentarer), koncist och oerhört initierat är det när Mary Beard berättar sin historia kvinnor och makt, eller kanske snarare om hur den kvinnliga rösten tystats under historien. Hon tar sitt avstamp i Odysséen och för oss med säker hand fram till Theresa May.

Kvinnor och makt består egentligen av två föreläsningar, men det påverkar inte läsupplevelsen på något sätt, texten känns väl sammanfogad och läsvärd, känns mer som genomarbetade essäer än omskrivna föreläsningar (och Virginia Woolfs Ett eget rum är också föreläsningar omgjorda till bok sådetså).

Mary Beard är väldigt lätt i språket och hennes röst är helt klart en röst jag vill lyssna mer till. Jag är väldigt sugen på att ge mig på någon av hennes mer omfattande historiska verk. Och vill du läsa mer om vad jag tycker om med den här boken, och kanske framförallt hur den förhåller sig till min egen (i fordom bedrivna) forskning finns en text på Kulturkollo.

KVINNOR OCH MAKT. ETT MANIFEST
Författare: Mary Beard
Förlag: Norstedts (2018)
Översättare: Annika Hultman Löfvendahl
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Feministbiblioteket

Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg

Hur hittar man ord att beskriva en läsupplevelse som den jag haft med Kärleken Antarktis? Förmår jag ens försöka?

Bokens jag är död, Sara Stridsberg låter henne återkomma igen och igen till den där skogsgläntan där hon mördades och styckades. Hennes kropp skändades och huvudet sänktes i det frätande vattnet. Allt tog slut. Och ändå finns hon där med sin röst och vägrar sluta berätta. Hon berättar om mordet, om och om igen. Men hon återvänder också till sina mest avgörande ögonblick i livet. När hon förlorade sin lille bror. När hon började använda droger, när hon träffade Shane, när Valle kom och gick förlorad. Och så följer hon dem genom livet, föräldrarna, barnen. Jag vet inte vad som är värst, det förflutna hon beskriver eller framtiden som blev deras på grund av henne.

Sara Stridsberg är en av våra främsta författare, Kärlekens Antarktis är nog kanske hennes bästa bok. Nu gäller det bara att överleva att ha läst den.

KÄRLEKENS ANTARKTIS
Författare: Sara Stridsberg
Förlag: Albert Bonnier förlag (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Kulturloggen, och dagarna går…, Feministbiblioteket

Kring denna kropp av Stina Wollter

I Kring denna kropp skriver Stina Wollter bland annat om trygga rum. Att man ska kunna känna sig trygg att samtala och vara i hennes kommentarsfält på instagram till exempel. För mig får orden en annan innebörd när jag ska skriva om mina upplevelser av boken. Kring denna kropp handlar om förhållandet till kroppen, anorexi, demens, död, sorg, föräldraskap och allt det där som var och en för sig är motorvägar rakt in i mitt allra innersta. Jag känner ett alldeles oövervinnligt behov av att bygga ett tryggt rum kring detta innersta och tänker därför inte skriva så särskilt mycket mer om allt jag kände än att jag kände. Mycket. Det hände mycket i mig när jag läste Kring denna kropp.

Kring denna kropp är en sorts biografi över en relation med den egna kroppen. Denna relation är som vi alla vet inte särskilt enkel, men vilken relation är å andra sidan det? Det finns många svåra inslag, sånt som går rakt in i mig och som som sagt inte kommer behandlas här, men det finns mycket annat också. Jag tycker mycket om hur Stina Wollter låter konstnärsskapet finnas med i bakgrunden hela vägen. Hur hon skriver om att allt inte kan nedtecknas och på något sätt lyckas visa hur det istället kan uttryckas på andra sätt, genom målningar eller dans. Hur konstnärliga uttryck kan vara vardagliga och hur de kan hjälpa oss att hitta fram till det där hela, fulla, levande livet vi är värda. Det tycker jag är lärorikt och viktigt.

KRING DENNA KROPP
Författare: Stina Wollter
Förlag: Forum (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: och dagarna går…

Önska kostar ingenting av Sara Lövestam

Böckerna om Kouplan är något alldeles eget. Sara Lövestam skriver inte deckare i egentlig mening, det finns en gåta men inga mord eller blodsorgier. Där finns relationer, svek och vardaglighet. Men mest av allt handlar det egentligen hela tiden om samhället vi bygger och lever i och hur det ser ut inifrån och från sidan.

Här handlar ramberättelsen om politikern Jenny som lurats på en stor summa pengar av sin flickvän, hon anlitar Kouplan för att hitta bedragaren och hämnas. Och Kouplan kämpar på med sitt liv, som papperslös och mitt i en könsbekräftande behandling. Det är det som spelar störst roll i berättelsen och för mig. Det är för Kouplans skull jag kommer läsa vidare i serien, för att jag vill veta hur det går för honom, för att jag vill veta att det går bra.

ÖNSKA KOSTAR INGENTING
Författare: Sara Lövestam
Förlag: Piratförlaget (2015)
Andra boken om Kouplan, Tidigare delar: Sanning med modifikation
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Västmanländskans bokblogg

Nuckan av Malin Lindroth

Det här är en svår bok att skriva om eftersom den så oerhört noggrant beskriver hur man måste vara för att få känna sig träffad av beskrivningen av nuckan, det finns ett tolkningsföreträde som utesluter mig och som jag inte vill bryta mig igenom. Det är också en omöjlig bok att inte få en massa tankar om eftersom den väcker så mycket i mig.

En nucka är enligt Malin Lindroth en kvinna (möjligen kan det vara en man också men det hör till en senare och större diskussion) som inte lever eller levt i en parrelation, som inte har barn, som valts bort och valts bort och valts bort. Jag är en kvinna som lever i en tvåsamhet sen 17 år tillbaka, jag har haft den enorma turen att bli förärad två barn när jag insåg att det var det jag ville ha. Och ändå finns här så mycket jag känner igen och går igång på.

Ensamheten känner jag. Jag var 24 när jag träffade han som blev min partner och jag hade då levt 24 år i så gott som total ensamhet, visst en kompis skulle jag säga att jag hade i högstadiet och några klasskamrater dessförinnan som pratade med mig, men annars totalt ensam. Sånt sätter spår som inte försvinner för att man har den evinnerliga turen att hitta någon som älskar en för det där freaket man är (det kan vara det jag tycker mest om med Nuckan, när den högljutt försvarar freaken de flesta av oss var och förfäktar deras rättighet att få överleva utan att bli borttvättade av tillkämpad instagramlycka). Min ensamhetskänsla sitter där, den är skapad av omständigheter och mina egna strategier för att överleva de där åren, men den är också en förutsättning för den jag blev. Jag känner en oändlig tacksamhet över att ha träffat min man, ha fått den där vardagsgemenskapen som Malin Lindroth talar om, att bli lyssnad på och sedd. Tacksamhet, och rädsla för att han inte ska stå ut. Och där finns det nog att hitta igen, vad ensamheten gjort med mig. När Malin verkar tillfreds med sig själv och inte följer det hon tror att andra tycker om henne (heja Malin!) så är jag mer osäker. Jag känner mig fel, ful, som om jag inte kan klä mig rätt, som att jag alltid är lite, lite fel i alla situationer och sammanhang. Med åren har jag börjat släppa på det lite, blivit bättre på att inte bry mig om att det känns så (vilket till slut förhoppningsvis leder till att det inte känns så). När jag är 50 kanske jag nåt dit där jag bara är. Det är i alla fall målbilden.

Jag kan när jag läser Nuckan fundera över förväntningar kring vad kärlek är, vad tvåsamhet är. Malin Lindroth och jag har väldigt olika bilder av framförallt tvåsamheten, det finns ju också där normer man ska passa in sig i. Men det är en annan historia, som jag hoppas kan utforskas någon gång, jag tror att vi alla skulle må bra av det.

Mitt finaste, det som läker något i mig efter alla återutflykter till ensamheten som den här boken tvingar mig att göra är beskrivningen av naturen. Av ensamheten som ett isländskt månlandskap. Hur Malin Lindroth skriver om hur hon lade sig ner på marken (eller i alla fall tänkte att hon gjorde det) och ”allt som var ensamt i mig förbands med landskapets ensamhet”, hur ensamheten blev ”så stor, så uråldrig och så i allas ägo att jag inte kände mig ensam alls”. Jag tror att det är lite så jag känner mig på mina skogspromenader. Det är en fin tanke, en som läker, något jag ska bära vidare i livet.

NUCKAN
Författare: Malin Lindroth
Förlag: Norstedts (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Prickiga Paula, Och dagarna går…. Missa inte heller diskussionen om NuckanKulturkollo läser.