Sammanfattning av 2022, ett svårdefinierat år

På Kulturkollo* hade vi som nyårstradition att sammanfatta året som gått och det vill jag inte sluta med så idag är det dags att sammanfatta ett ytterligheternas år.

2021 var ett förfärligt år, 2022 har varit jobbigare och samtidigt på något mystiskt sätt bättre.

På jobbet (biblioteket) har vi sluppit nya restriktioner och därefter har det varit roligt men väldigt, väldigt intensivt. Jag har minskat min tjänst till 90% för att orka och det har varit en livräddare.

Samhälleligt är det förstås förfärligt med högerkantring, krig, förtryck, rasism, homofobi och kvinnohat. Det går inte att säga något mer om det egentligen. Det är bara mörker.

Privat har mycket präglats av att min 15-åring fick sin ocd-diagnos och äntligen fick hjälp från bup. Behandlingen har varit ansträngande för hela familjen, men den har gett resultat. Här hemma fick vi också tillökning av två adopterade katter, Harry och Hubbe, under sommaren. Det har förbättrat våra liv med flera hundra procent.

Jag kommer se tillbaka på 2022 som ett kämpigt, ibland nattsvart ibland småglittrande år. Jag är in i märgen trött och har svårt att hoppas att 2023 ska bli bra, men jag är öppen för att bli positivt överraskad.

Ur ett kulturellt perspektiv tar jag med mig bland annat det här:

Årets ungdomsbok: Grim av Sara Bergmark Elfgren. Det var också årets första lästa bok och den satte tonen för en riktigt bra läsvår.

Årets ute bland folk igen: Titanic på Wermlands opera nu i december. Det kändes smått absurt och lite obehagligt att sitta i en fullsatt teatersalong igen. Ett mysigt superspridarevent sådär innan jul, men vi klarade oss. Och föreställningen var bra om än inte fantastisk.

Årets käftsmäll: att läsa All the bad apples av Moïra Fowley Doyle bara några veckor efter att högsta domstolen i USA rivit upp aborträtten. Själva beslutet var naturligtvis värre och väckte många känslorna, mest vrede. Boken illustrerar på ett synnerligen effektivt sätt varför det är en så våldsamt ödesdiger och dålig idé att föra utvecklingen bakåt.

Årets sorgligaste: att Hilary Mantel gick bort. Jag hade önskat henne många fler och lyckliga år.

Årets charmigaste: Heartstopper Alice Oseman. Serierna alltså, tv-serien har jag inte hunnit till än.

Årets klassiker: Kamratfesten och den påföljande läsningen av Dorothy Sayers övriga böcker om Lord Peter och Harriet.

Årets mörkaste: Sara Stridsbergs Happy Sally. Jag gick in i någon sorts mörker med den boken och hade ärligt talat svårt att hitta ut. Så hemsk och så bra.

Årets historiska: Rizzio av Denise Mina. Ljuvligt tät och omvälvande om en händelse i den skotska historien som jag inte alls hade koll på (och då har jag ändå läst rätt mycket om den).

Årets brevväxling: Att segra är banalt av Johanna Frändén och Carl Johan De Geer. Ett underbart samtal mellan två kloka och eftertänksamma människor.

Årets läskigaste: verkligheten. Krig, regeringsskifte, nedlagd miljöpolitik. Ur ett samhälleligt perspektiv har 2022 varit riktigt förfärligt. Mycket av det som har hänt har påverkat mig på ett djupt personligt plan och vissa saker (kriget och regeringsskiftet) har också kastat mörka skuggor in på min arbetsplats. Det är osäkrare än någonsin att arbeta med människor när man inte längre kan garantera att de ska kunna vara trygga hos oss (vilket de inte är om angiverilagen enligt Tidöavtalet genomdrivs). Om vi inte heller ska få planera vår egen verksamhet så vet jag inte vad som i framtiden kommer vara kvar av min profession. Jag accepterar att min sida inte vann valet men jag kan inte stillatigande acceptera allt som nu görs. Jag kommer att göra motstånd.

Årets serie: Gender queer av Maia Kobabe. En bok jag läste för en utställning jag gjorde om förbjudna böcker på biblioteket. En av de mest lärorika och viktiga böcker jag läst visade det sig.

Årets nya bekantskap: feelgood-författaren Katherine Center helt klart. Jag har läst hennes Ett litet steg i taget och What you wish for under året och jag älskade dem båda två. Inte många lyckas balansera svärta och romantik så himla fint som hon.

Årets intressantaste: Autisterna av Clara Törnvall. Jag har som ni kanske vet en son som är autistisk och jag har läst en del, vet en del, hänger med för att kunna vara den bästa mamman jag kan. Ändå drabbades jag av Autisterna på djupet. För att jag kände igen mig själv. Jag vet efter att ha läst boken att jag inte är autistisk men att jag delar många drag med dem som är det. Och framförallt vet jag att jag, precis som jag vet och tycker att min son gör, duger som jag är. Jag har slutat anpassa mig så mycket vilket är något av en revolution.

Årets mest lugnande: att Louise Penny fortsätter att vara så överlägset jämn och fantastisk. I år läste jag Glass houses och Kingdom of the blind som är nummer tretton och fjorton i serien av Armand Gamache och Three Pines och det är precis lika bra som det alltid varit.

Årets ljudbok: Detaljerna av och med Ia Genberg. Detaljerna förtjänade sin auguststatyett, men jag hoppas också att ljudboken prisas på lämpligt sätt för den förhöjde verkligen läsupplevelsen.

Årets tv-serie: jag ser väldigt få tv-filmer och filmer nuförtiden, men Netflix the Mole (samma program som vårt Mullvaden (men som originalet, utan kändisar)) fångade mig totalt en helg i oktober. Möjligen berodde detta också på att jag var riktigt rejält sjuk (min första covid-omgång) med hög feber, men en serie i rättan tid var det definitivt.

Årets besvikelse: att the Song of Achilles inte var bättre när Madeline Millers förra på svenska, Kirke, var så himla fin.

Årets bitskaste: Statsministermordet av Hans-Gunnar Axberger. Hjälp så stenhård han är. Vi lite mer konflikträdda gömmer oss bakom kudden och undrar om man faktiskt får skriva så och så och så. Men det är härligt också…

Årets tristaste: Lässvackan som varade stora delar av hösten/vintern. Visst läste jag en del, men hjärtat var inte där riktigt. Framåt jul insåg jag att det beror på att jag faktiskt inte haft tid (och den ork som följer med tid) att läsa. Jag hoppas på att kunna hitta ett lite större lugn och en bättre balans nu i ledighetens tid och fortsatt in i januari.


* Eftersom det här är en Kulturkollo-tradition så finns det förstås fler årslistor – titta gärna in hos Linda (Enligt O), Anna (Och dagarna går) och Ulrica (Västmanbok)och se hur de sammanfattar året som gått.

Mina tidigare kulturår sammanfattas så här:
2021,2020, 2019, 2018, 2017, 2016, 2015, 2014.

Heartstopper (2 och 3) av Alice Oseman

Berättelsen om Charlies och Nicks kärlek fortsätter. De möttes i ettan, i tvåan kämpar Nick med sin sexuella identitet och i tredje boken handlar mycket om att komma ut – hur gör man, måste man, varför gör man det?

Jag älskade den första boken och tycker också väldigt mycket om att få följa med Nick och Charlie vidare in i relationen och i sina egna själv.

Jag gillar både Charlie och Nick och kanske framförallt hur de är med varandra. Alice Oseman skriver verkligen relationer som de kan vara – svåra, komplicerade och alldeles, alldeles underbara. Det är också fint hur deras omgivning får spegla alla varianter av människor och relationer. Där finns den stöttande mamman, den supercoola syrran och den fördömande och skitdryga storebrorsan. Allt finns där, men jag älskar hur huvuddelen av alla som existerar kring killarna ändå är varma, inkluderande och kärleksfulla människor – föräldrar, lärare och kompisar. Det ger hopp till den som behöver det.


Om boken

Titel: Heartstopper del 2 och 3
Författare: Alice Oseman
Förlag: Hachette children’s books (2019) och (2020)
Del två och tre i en serie, Heartstopper 1
Andra som skrivit om boken: Enligt O

Hag. Forgotten folktales retold

Hag är en ojämn samling omtolkningar och moderniseringar av gamla delvis bortglömda brittiska folksagor. I vissa fall förstår jag att originalsagorna (som återberättas i boken) har fallit i glömska, några är ganska poänglösa och sensmoralen framkommer bättre i andra berättelser som finns bevarade. Andra har verkligen något att berätta. Allt är inte välskrivet (det märks ibland att berättelserna skrivits till en podd, de är inte alltid helt lätta att läsa på papper), men det mesta är det och de är alla på folksagors vis oerhört obehagliga.

I Hag har flickor och kvinnor flyttats i förgrunden vilket är intressant. I vissa fall fanns de där redan och i andra har de fått byta plats med pojkar och män. Det är spännande att se hur historier förändras när dynamiken skiftar.

Jag tror att jag tycker allra bäst om de tre sista novellerna/berättelserna – The dampness is spreading av Emma Glass, The droll of the mermaid av Natasha Carthew och The holloway av Imogen Hermes Gowar. Men det finns några fina i inledningen också och samlingen förtjänar att läsas i sin helhet. Och glöm inte förordet av professor Carolyne Larrington, där ges bakgrund och beskrivning av hur projektet genomförts.


Om boken

Titel: Hag. Forgotten folktales retold.
Förlag: Virago (2020)

When women were dragons av Kelly Barnhill

Å. Den här boken. Jag har inte ord för den. Eller jag har ord, men de är inte nog.

When women were dragons är berättelsen om hur kvinnor en vårdag 1955 blev drakar. Tusentals och tusentals kvinnor ville inte längre nöja sig med att vara kvinnor, de blev drakar. Många av dem åt upp sina värdelösa makar eller chefer när de gav sig av, men inte alla. De blev drakar för att de inte ville inordna sig i det patriarkala samhällets lilla, lilla kvinnoliv längre. De ville mer. De ville uppnå sin fulla potential. Om man bara läser det så så är det en stark och fantastisk bild av frigörelse, flera gånger rör den mig till tårar när jag läser, så stark är den. Men så går vi också djupare in och det blir mer komplicerat.

Huvudperson är Alex och hon blir som barn vittne till hur en gammal dam blir till en drake (jag hittar inget bra svenskt uttryck, i boken kallas det ”dragoning” vilket jag gillar, drakning känns inte riktigt lika bra). Vi får följa henne genom uppväxt, tonår och skolgång. Hon förlorar så mycket efter vägen men håller alltid hårt i det hon bär och det hon minns. Jag älskar henne, känner igen mig i henne (och det gör den där kärleken så mycket mer värdefull).

Kelly Barnhill skriver i sitt efterord att den här berättelsen föddes ur ilskan hon kände när hon såg Christine Blasey Ford vittna mot Brett Cavanaugh innan han blev invald i högsta domstolen i USA. Det gör mig så glad, att det inte var förgäves ändå, att något så oerhört kraftfullt har kommit ur det. When we were dragons är en arg bok, den drivs av en glödande ilska mot allt som förvägrats flickor och kvinnor och allt som tagits ifrån oss. Det är också en berättelse om sorg, över allt vi förlorat, över allt vi inte vågat. För det hänger förstås ihop. Vreden, sorgen, kärleken, hatet, livet, döden. Det blir väldigt tydligt här och det gör den här boken till något mycket större än en feministisk kampskrift eller en fantasyberättelse om drakar. When we were dragons är en bok om livet.


Om boken

Titel: When we were dragons
Författare: Kelly Barnhill
Förlag: Hot key books (2022)

Gender queer av Maia Kobabe

Min väg till den här boken är lite intressant så jag inleder där. Jag hörde först talas om Gender queer när jag satte ihop en broschyr om förbjudna böcker på jobbet och såg att den var en av de nyaste fallen av böcker som kan komma att förbjudas i vissa delstater i USA. Sån livsfarlig litteratur behöver jag förstås ta del av så jag lånade in boken, läste och oj vad jag är glad för det.

Gender queer visar sig vara ett glasklart argument för hur farligt det är när böcker förbjuds. Jag har lärt mig oerhört mycket om att vara queer (för Maia i definitionen att inte räkna sig till ett specifikt kön utan längta det androgyna) och viktigast av allt om hur det känns. Då har jag ändå läst en del tidigare, tänkt en del och till och med jobbat med mina egna queer-tankar (i det lilla). Jag tänker mig att det här är en livräddare för unga (och vuxna eftersom det inte finns så mycket annat man kan ha läst i ungdomen) som får känna igen eller i alla fall känna med och känna liknande för första gången. Det här får inte förbjudas och blir det förbjudet måste det smugglas ut till alla som behöver det.

Det är smärtsamt att ta del av det som händer i USA nu eftersom det är en så tydlig tillbakagång. Visst har böcker förbjudits också förut och ofta för att de innehållet en person ur HBTQ+-gruppen, men nu är förföljelsen en annan. När man inte får prata om homosexualitet i skolan, när det är en fråga på riktigt att transpersoner ska få gå på den toalett de ska få gå på (och allt som är mycket viktigare som ligger dolt bakom den specifika frågan). Det hänger ihop med aborter och kvinnohat förstås. Det hänger ihop med rasism. Vi vet det alla. Frågan är vad vi gör med det.

Har du en ungdom i din närhet eller vill du bara lära dig mer och kanske minnas hur det var att vara ung och i det där gränslandet där man ska hitta sig själv? Då tycker jag att du ska läsa Gender queer.


Om boken

Titel: Gender queer. A memoir
Författare: Maia Kobabe
Förlag: Oni Press (2020)

Ett lyckligare år av Jonas Gardell

Den som är en van läsare här vet att jag gärna brer ut mig i mina boktexter och att böcker då kan komma i skymundan. Jag är nog sorgligt nog lite sådan i vanliga livet också, att jag tar andras upplevelser och speglar mina, men där kämpar jag ändå emot impulsen och lyckas för det mesta numera. Här på bloggen brukar jag inte ens försöka gå emot det där, men just idag, med den här boken blir jag nog tvungen att göra lite våld på min benägenhet att ta över. Ett lyckligare år är viktigare än min berättelse.

Ett lyckligare år är en förunderlig berättelse och jag tror inte att någon annan skulle kunna skriva den än Jonas Gardell. Det är en roman men den är ömsom predikande, ömsom undervisande. Ibland är den sentimental, ibland stenhård. Ibland berättas allt, ibland blixtexponeras en bild som läsaren sedan blir helt ensam med. Ingen annan. Jag älskar att Jonas Gardell har den rösten. Att han tagit på sig att berätta historien om kampen för de homosexuellas rätt till rätt, frihet och kärlek.

Vi lär känna Pontus Wikner som på sent 1800-tal kämpar med sin gud och med ett samhälle som inte ens har ord för den han är (den detaljen är förkrossande, att det inte existerar begrepp, inte ens nedsättande…). Vi lär känna Ronny, Vanja och Kerstin i Örebro på 1970-talet när de startar kamporganisation för att få leva i sin kärlek. Hundra år emellan och allt skiljer samtidigt som väldigt lite skiljer.

Om jag ska släppa in mig själv lite så här mot slutet så vill jag få sagt att Jonas Gardell en gång i tiden inte räddade mitt liv, men hjälpte mig att själv göra det. Det har med ensamheten att göra. Den som löper genom hela hans författarskap och som i Ett lyckligare år är så stark att den rör vid minnen av hur det var. Jag är heterosexuell och kvinna och jag har länge undrat över vad det var som berörde mig så starkt med Jonas Gardell redan som tonåring eller just som tonåring. Nu förstår jag. Den ensamhet Pontus Wikner och de andra erfar i Ett lyckligare år kan drabba en av olika anledningar men den ser likadan ut. Därför har jag kunnat förstå alla de människor Jonas Gardell beskrivit, på djupet, i hjärtat. Jonas Gardell är en predikant (vilket passade mig bra i tonåren för jag var troende då), en predikant med ett kärleksbudskap och en människa som förstår och ser ensamhet. Det jag lärde mig och som jag tror att vi är många som lärt oss av Jonas är att jag är sedd och älskad också i min ensamhet. Min existens har ett värde. I stunder när ingen annan och inte ens jag själv riktigt har trott på det så har jag litat på att det Jonas berättat för mig är sant.

Jaja, jag tog över här också. Så får det vara. Jonas Gardell har skrivit en säregen, förstås viktig, men framförallt tänkvärd bok i en tid där alla backlasher verkar vara möjliga. Är det något jag lärt mig de senaste åren så är det hur allt hat och förtryck går hand i hand. Där någon hatar transpersoner hatar någon snart homosexuella hatar någon snart kvinnor förbjuder man aborter avrättar man oliktänkande skjuter man barn. Därför måste vi andra kroka arm och älska istället, det där gardellska kärleksbudskapet sitter djupt i mig. Kampen går vidare oavsett om vi trodde och ville att det skulle vara avklarat för länge sen. Kampen går vidare och vi måste alla utkämpa den. Till exempel när vi bestämmer hur vi ska rösta om några veckor.


Om boken

Titel: Ett lyckligare år
Författare: Jonas Gardell
Förlag: Norstedts (2021)

All the bad apples av Moïra Fowley-Doyle

Vissa böcker kommer med en sån styrka, en vrede som är omöjlig att värja sig för. Som man inte vill fly undan, som man gör till sin egen eftersom den var ens egen till att börja med. Jag vet inte vad jag väntade mig när jag började läsa All the bad apples, kanske något helt annat än det jag fick, kanske precis det här.

Alla dåliga äpplen på familjeträdet är Deena, Mandy, kanske Rachel. De är kvinnor och de måste förstås straffas för hur de lever sina liv. Så är det ju. Berättelsen som sväller ut till att handla om släkte Rye utspelar sig på Irland och det är viktigt, det hade inte kunnat vara någon annanstans samtidigt som det är varje del av världen och varje kvinna hela tiden.

Jag skulle vilja prata så mycket om den här boken, lyfta aspekter som talar till mig och min vrede, men jag vill också vara försiktig så att du som inte läst ännu kan få följa med på resan som företas. Men jag kan säga så mycket som att abort och rätten till den egna kroppen är en aspekt av den här berättelsen och där spelar Irlands historia roll. Men Irland har rört sig bort från medeltidens tankesätt och försöker ta sig vidare, kanske till och med hitta förlåtelse för de fasansfulla övergrepp som begåtts. I USA går man åt andra hållet, där börjar man begå fasansfulla övergrepp igen. Jag läste All the bad apples i somras i samband med att högsta domstolen i USA bestämt att kvinnor i deras land inte längre är att räkna som fullvärdiga människor (det är ju bara vita rika män som är det där och lite varstans). Det var fasansfullt. Och det eldade på min vrede vilket var en bra sak för min vrede låg begravd under sorg och rädsla där ett tag. Vreden behövs för att slåss. Vi måste slåss. Här. Överallt.

Det finns ett efterord i den här boken som tillsammans med berättelsen krossade mitt hjärta och byggde ihop det igen. All the bad apples är en oundgänglig bok för varje feminist. Den är en Tjänarinnans berättelse för en ny generation.


Om boken

Titel: All the bad apples
Författare: Moïra Fowley-Doyle
Förlag: Penguin books (2019)
Andra som skrivit om boken: Eli läser och skriver, Eli är den som inspirerat och påmint mig om att den här boken behöver läsas, jag kommer vara evigt tacksam för det.

Hex av Jenni Fagan

Hex är den andra boken jag läser i serien Darkland tales, den första var Denise Minas Rizzio, och herregud vilken serie! Det som håller böckerna samman är att de berättar om verkliga händelser i Skottlands historia. I Hex möter vi Geillis Duncan (ja, namnet lånade Diana Gabaldon redan till Främlingen och det är ingen slump). Hon är 16 år gammal och sitter nu instängd i en mörk och kall cell. Hennes arbetsgivare David Seaton har med mycket grumliga motiv torterat och tvingat henne att ”erkänna” att hon är en häxa och att flera andra kvinnor också är det.

Berättare är Geillis och Iris, en kvinna från nutiden som rest genom tid och rum för att stötta Geillis genom de sista timmarna. Det låter märkligt, men det är också väldigt starkt. Hemsökande. Jag tänkte i början av läsningen att Rizzio var bättre, men det är nog mer omedelbar den är. Hex förföljer mig.

Det här är en argsint och feministisk bok som handlar om allt som gjorts mot kvinnor genom hela historien och hur väldigt kort väg vi kommit. Vi hänger eller bränner förvisso inte flickor för häxeri längre, men vi gör annat mot dem. Och rätten till kvinnokroppen tillhör alla utom kvinnorna. Se bara på hur vi igen och alltid måste slåss för aborträtten. Se på alla ”vad hade hon på sig”, ”varför gick hon där”, ”varför lämnade hon honom inte” och säg att vi har kommit någonstans egentligen.

Hex hemsöker mig som sagt och den göder min vrede, den är arg med mig. Det är fint med lite sällskap här inne i mörkret.


Om boken

Titel: Hex
Författare: Jenni Fagan
Förlag: Birlinn (2022)
En bok i serien Darkland tales där olika författare tolkar skotska historiska händelser. Jag har tidigare läst Rizzio av Denise Mina

Heartstopper 1 av Alice Oseman

Jag är inte direkt först med att läsa Heartstopper och konstatera att det är en våldsamt fin berättelse. Om jag inte tappat förmågan helt när det kommer till att se tv-serier så skulle jag definitivt se Netflix-serien genast. Nu när det är som det är så nöjer jag mig med att fortsätta läsa serien.

I första Heartstopper-boken möts Charlie och Nick i klassrummet på pojkskolan där de går. Charlie (som kom ut som homosexuell förra året och precis har hämtat sig från den uppståndelsen) faller direkt för Nick och Nick kastas in i en tid av funderingar och omvärdering av sånt han trodde var självklart.

Heartstopper är ett väldigt bra exempel på god seriekonst. Bild talar lika mycket och högt som text och känslorna visas på ett sparsmakat och precist sätt. Jag gillar både Charlie och Nick direkt och jag fortsätter gilla dem mer och mer ju längre jag umgås med dem.

Det här är förstås en bok för unga främst, gamlingar som jag behöver inte läsa, men jag är så glad att den finns. Jag tror också att det här faktiskt kan vara något för ungdomar att stoppa i händerna på mossiga vuxna som ingenting begriper. Jag vill tro att den människa inte finns som kan värja sig mot Charlie och Nick.

Om boken

Titel: Heartstopper, bok 1
Författare: Alice Oseman
Förlag: Cobolt (2022)
Översättare: My Bergström
Första boken i en serie.

Vård & omsorg av Olivia Bergdahl

Det finns så mycket här. Så mycket som väcks i mig av den här boken och så mycket att tycka om.

Först är det här en bok om att vänta barn och förhålla sig till det storslagna i det. Det är livet, det är allt. Sen är det en bok om att ställas inför en potentiellt dödlig sjukdom, en cancer som finns i kroppen samtidigt som det fortfarande ofödda barnet. Sen är det ett nytt liv, närheten till döden och hoppet om något annat.

Olivia Bergdahl har berört mig förut, med sin sonettkrans Barnet. Det här är något djupare och större. Här ställs jag inför hur nära livet och döden är just när man väntar och föder barn. Jag dog nästan när jag födde mitt första barn, jag vet ärligt talat inte om jag bearbetat det riktigt än så här 16 år senare. Det gick ju bra. Men det var. Det förändrade mig men kom nog bort lite i allt det andra omvälvande. Det tänker jag på. Jag tänker också på hur jag blev hudlös när jag blev förälder. Allt gick rakt in utan att passera något skyddande hölje först. Det är också något jag inte lärt mig att leva med än.

Och så ångesten. Här dödsångesten förstås. Om ångest skriver hon det bästa och mest användbara jag någonsin läst:

Man låter det komma. Man blir inte rädd. Man är fruktansvärt, fruktansvärt modig. Man lär sig: ibland går det inte. Hur mycket man än förbereder sig. Sen försöker man acceptera det.

Det handlar om cancern och döden, men det är också universellt för ångesten. Jag vet det. Det är precis så det är.


Om boken

Titel:Vård & omsorg
Författare: Olivia Bergdahl
Förlag: Ordfront förlag (2022)