Vård & omsorg av Olivia Bergdahl

Det finns så mycket här. Så mycket som väcks i mig av den här boken och så mycket att tycka om.

Först är det här en bok om att vänta barn och förhålla sig till det storslagna i det. Det är livet, det är allt. Sen är det en bok om att ställas inför en potentiellt dödlig sjukdom, en cancer som finns i kroppen samtidigt som det fortfarande ofödda barnet. Sen är det ett nytt liv, närheten till döden och hoppet om något annat.

Olivia Bergdahl har berört mig förut, med sin sonettkrans Barnet. Det här är något djupare och större. Här ställs jag inför hur nära livet och döden är just när man väntar och föder barn. Jag dog nästan när jag födde mitt första barn, jag vet ärligt talat inte om jag bearbetat det riktigt än så här 16 år senare. Det gick ju bra. Men det var. Det förändrade mig men kom nog bort lite i allt det andra omvälvande. Det tänker jag på. Jag tänker också på hur jag blev hudlös när jag blev förälder. Allt gick rakt in utan att passera något skyddande hölje först. Det är också något jag inte lärt mig att leva med än.

Och så ångesten. Här dödsångesten förstås. Om ångest skriver hon det bästa och mest användbara jag någonsin läst:

Man låter det komma. Man blir inte rädd. Man är fruktansvärt, fruktansvärt modig. Man lär sig: ibland går det inte. Hur mycket man än förbereder sig. Sen försöker man acceptera det.

Det handlar om cancern och döden, men det är också universellt för ångesten. Jag vet det. Det är precis så det är.


Om boken

Titel:Vård & omsorg
Författare: Olivia Bergdahl
Förlag: Ordfront förlag (2022)

Happy Sally av Sara Stridsberg

Det här är en jobbig bok om väldigt svåra saker. Jag är så glad att jag äntligen läst den!

Jag läste Happy Sally nu på grund av den där texten Gunnar Ardelius skrev i DN i början av året. Den texten handlade om att fäder längtar efter att få vara egna individer och därför drar iväg på egna äventyr (läs: åker Vasaloppet). Jag tyckte att det var en till hälften fin text om att längta något när man inte får och smärtan i det. Den hälft som jag inte gillade var förstås att det enligt Ardelius var en pappagrej, något manligt. Och så fick inte kvinnor känna igen sig den här gången heller. Det kom ett svar på den texten (som jag tyvärr inte minns vem som skrev) och där tipsades det om Sara Stridsbergs Happy Sally som ett exempel på en mammas längtan bort.

I Happy Sally möter vi mamman som är besatt av Sally Bauer och som likt henne ska simma över Engelska kanalen (för att klara av det men också för att slippa segla över Atlanten som maken bestämt). Vi möter dottern som är besatt av Sally Bauer och av sin mamma, hon som simmade bortåt och försvann. Vi möter Sally Bauer själv också. Det är en berättelse om dem var och en för sig och om dem vid sidan av varandra, och när de flyter ihop.

Happy Sally handlar om dottern som minns hur det var att växa upp med mamman som hela tiden simmade iväg, som sökte sitt själv och glömde (eller vägrade) vara mamma samtidigt som hon kämpade och fanns i sin mammaroll och kanske gick under på grund av det. Det är så sorgligt att läsa hennes smärta. Att inte vara nog för en förälder är den allra värsta smärtan. Men det är också svårt att se och känna igen mammans lust till något annat, eget, större. För barnet måste det förstås alltid vara att inte räcka till, för föräldern är det detsamma, att inte ens räcka till inför sig själv.

Det är så smärtsamt och det gör så ont. Det är en alldeles fantastisk debut som pekade rakt mot det som komma skulle. Sara Stridsberg är sannerligen en av våra allra bästa.


Om boken

Titel: Happy Sally
Författare: Sara Stridsberg
Förlag: Albert Bonniers förlag (2004)

Brev till mannen av Bianca Kronlöf

Det är absolut ingen slump att det blir just Brev till mannen som avhandlas i dagens text på självaste Internationella kvinnodagen. Om det är något som saknas i den feministiska rörelsen, som ju är det dagen handlar om, så är det engagerade män. Och män som tror mer om sig själva än att det är nog att inte vara som de som slår och våldtar. Bianca Kronlöf har skrivit en väldigt bra bok som vänder sig till män i alla åldrar och som gör sitt bästa för att ingjuta lite feministiskt självförtroende också i dem.

Jag tycker att alla Bianca Kronlöfs brev är tankeväckande, men allra bäst är de när de går på djupet med varför patriarkatet är en så sjukt dum grej också för alla (ja alla) män. Män blir också slagna, män blir också tystade, män blir också stympade och inte tilltrodda att veta sitt eget bästa. Bara på ett annat sätt än kvinnor. Jag tycker att breven visar att om vi ska kunna leva våra fulla liv allihop så borde vi förenas i kampen (att det sen är väldigt sorgligt att det aldrig ska vara nog att skydda kvinnor för deras egen skull är förstås en annan sak).

Jag är redan feminist och jag definierar mig också som kvinna så breven är inte till mig, ändå får jag ut en hel del av att läsa dem. Jag tycker att boken utgör en väldigt bra grundkurs till vad feminism är och bör vara. Jag tycker också om hur den drar ner perspektivet till grundnivå och till exempel förklarar varför den här rädslan som vissa feminister känner inför transkvinnor är ett villospår, det är ju samma rättigheter, allas rättigheter, vi slåss för.

Hur jag fick tag i boken? Jag fick den av min man i julklapp och nu läser han den så ni kan vila i vetskapen att också mitt exemplar av boken har nått sin målgrupp (även om just min man redan är feminist och faktiskt är den som en gång i tiden introducerade mig för feminismen som teori och vetenskap).


Om boken

Titel: Brev till mannen
Författare: Bianca Kronlöf
Förlag: Albert Bonniers förlag (2021)
Andra som skrivit om boken: Enligt O

Kvinnodagsafton!

Imorgon är den 8 mars och det betyder naturligtvis feminism här på bloggen. Det betyder också att idag måste vara kvinnodagsafton och att det också tarvar feminism på bloggen.

Imorgon ger jag en present till alla män som intensivt önskar en egen dag varje kvinnodag (mansdagen infaller 19 november, men det verkar inte räcka) och skriver om Bianca Kronlöfs Brev till mannen. Den är en present till de flesta av oss i och med att den är en grundkurs till feminismen så jag tycker att det känns ok att göra så. Sen följer jag upp med en text om Sara Stridsbergs Happy Sally den 9 mars, för att varje dag är en dag för feministisk kamp och ingen bok gör det så tydligt och svårt som Happy Sally.

Feminism på Fiktiviteter är förstås inget som tar plats enbart runt 8 mars. Jag läser och skriver mycket om feminism och allt som jag kategoriserat som Feminism, normkritik och HBTQI hittar ni här, nedan följer ett urval av det jag tycker är mina viktigaste feministiska texter från de senaste åren:

Att vara kvinna. Här hittar du lästips i massor samtidigt som du får följa med en bit på min feministiska resa.

Fem kvinnor. Min boktext om en av de senare årens viktigaste och bästa skildring av kvinnors vardag i historisk kontext.

Bara bra böcker: Tjänarinnans berättelse. Här ser jag tillbaka på min läsning av Margaret Atwoods feministiska klassiker och hur den påverkat och faktiskt format mig som feminist, kvinna och människa. Den som vill läsa mer om Margaret Atwood och feminismen kan också läsa min text Bortom Gilead.

I händelse av min död. Här är inte min text det bästa, men den tjänar som en påminnelse om att läsa en bok jag tänker på varje dag, om en fråga (mäns dödliga våld mot kvinnor) som märkligt nog fortfarande inte får den uppmärksamhet och lösning den måste få.

Strumpstickor och feministisk vrede. När min vrede över mixtrandet med aborträtten väcks skriver jag arga texter. Jag är fortfarande arg och allt jag skriver är fortfarande sorgligt viktigt att minnas.

Ellens val: Det nya livet av Helena Dahlgren

Ellens val: det nya livet är som en pralin – oerhört lättsmält och omöjligt att inte vilja ha mer av. Sen finns där lite flingsalt också i form av en lagom dos mörker. Det här är alltså perfekt avkopplingsläsning.

Ellen reser från sitt hem på landet in till staden. Hon ska ta reda på hur det står till med systern Isa som bor där med sin man och som inte hörts av på en stund. När hon kommer dit verkar ingen ha hört av vare sig Isa eller hennes man på ganska länge. Ellen står ganska handfallen, men träffar snart Gerda, en jämnårig flicka som tar henne under sina vingars beskydd. I Ljungsala får Ellen besöka biblioteket, hon träffar kvinnosakskvinnor och hon blir kär. Det är helt klart omtumlande alltihop.

Omtumlande för Ellen alltså, för mig som läsare är det väldigt vilsamt. Det känns bekant, men inte upprepande eller tråkigt. Jag vill förstås veta hur det ska gå för Ellen (och Isa!) och kommer läsa vidare i serien, men inte riktigt än. Jag tror jag sparar fortsättningen till en riktigt trött period, eller till sommarens semesterläsning. Det här är helt klart en serie att vila i.

ELLENS VAL: DET NYA LIVET
Författare: Helena Dahlgren
Förlag: Lovereads by Forum (2021)
Första delen i en serie.
Andra som skrivit om boken: Feministbiblioteket

Jag diskuterar Maken med maken

Idag firar jag och världens bästa man femtonårig bröllopsdag och tjugo år tillsammans. Vi firar förstås på annat sätt än genom att blogga, men jag vill uppmärksamma detta stora på bloggen med en återpublicering av ett boksamtal vi förde på Kulturkollo för sju år sedan. Möjligen är det inte den ultimata texten att fira äktenskapet med, men ni får hålla tillgodo 😉

Jag diskuterar Maken med maken
Det hände sig i höstas att jag läste Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson och blev mäkta förgrymmad (läs varför här). Jag tvingade min man att läsa den och han blev inte riktigt lika indignerad. Sen läste han Maken av Gun-Britt Sundström och kom med ständiga utrop om hur intressant den var och att den var superbra att jämföra mot Egenmäktigt förfarande. Så jag fick ju lov att läsa den. Nu när det är gjort och Kulturkollo har bokcirklat så sätter vi oss ner och samtalar lite om boken.

Helena: Ja, det är ju ganska svårt att få rullning på det här samtalet. Vi har förvisso pratat mycket om boken men att skriva är något annat så vi kör väl bara? Vad tycker vi om dem egentligen – Gustav och Martina?

Magnus: En sak som fascinerade mig med boken är Sundströms förmåga att göra Gustav till något mer än en platt figur, trots att vi bara lär känna honom via Martina. Jämfört med Egenmäktigt förfarande, där “maken” aldrig blir något mer än en kuliss, blir Martina och Gustavs relation så mycket mer trovärdig, realistisk, tack vare att Sundström tar honom på allvar, låter honom få vara människa, trots att berättelsen sätter Martina i centrum.

Helena: Ja, det är fascinerande hur Sundström, och Martina, låter Gustav få ta en egen form. Martina är ju väldigt bestämd, väldigt feministiskt bestämd och vägrar kompromissa i mycket. Jag utropade ju någon gång där att “Martina är den första kvinna som är som jag”, och du tyckte att jag skulle ta med det här. Gustav gillar jag egentligen först i slutet när Martina ser honom (när det är för sent), och Martina vet jag inte om jag gillar alls… Men jag känner igen mig mycket i henne, tyvärr kanske… Vem känner du igen dig mest i?

Magnus: Båda tror jag. Som Martina har jag inte en starkt utmejslad plan, ingen utopi eller vision som jag strävar efter. Ändå är hon mer medveten om, och känslig för, när hennes liv inte går i riktning mot utopin. Där skiljer vi oss åt, jag är mindre…viss. Gustav har ju en rätt begränsad horisont egentligen. Han kräver inte mycket, men det han kräver (äktenskap) vill han verkligen ha. Jag känner igen mig i hans strävan efter att ha ett kontrollerat och avgränsat (be-gränsat?) liv, men jag hoppas att jag i alla fall lyckas praktisera en något mer modern jämställdhetsvision.

Helena: Om du inte gjorde det skulle du inte leva med den här Martina, dvs mig 😉 När du säger sådär så blir jag ju fundersam om jag kanske ändå har lite Gustav i mig också (såklart jag har, riktigt bra böcker kretsar ju alltid kring människor som alla kan identifiera sig med), jag gillar ju det bekväma, det bestämda. Min utopi är ju det avslappnade hemmalivet, herregud, jag är Gustav! Snabbt bort från det! Hur kul är det inte att Martinas back up-plan är att bli bibliotekarie och att hon doktorerar i något obskyrt humanioraämne, med tanke på att vi båda doktorerat och är bibliotekarier – vi är båda Martina!

Hur tänker du förresten om tidsandan? Visst känns den fortfarande rätt modern, även om den är väldigt mycket 70-tal?

Magnus: Den har ett fint tidlöst drag som kommer av att det är en inkännande karaktärsskildring, tycker jag. Den ser komplexiteten i alla människors psykologi. Samtidigt är den härligt tidsbunden. 70-talets radikalitet skymtar, men också DDR-Sverige. Som när Martina tänker genom Socialstyrelsen med funderingar om sitt “sexualliv”. Hur ser du på Martina o Gustavs erotiska historier, med varandra och andra?

Helena: Ja, jag blir ju arg. Varför krångla till det så mycket? Martina kämpar ju så mycket med sin sexualitet, att hon inte är sugen på sex med Gustav och allt det där, jag kan tycka att hon borde jobba med det och kanske prata tillsammans med Gustav om det ordentligt istället för att de båda ska söka sig utåt. Dessutom blir ju deras affärer lite av en tävling, när hon får reda på att han så måste hon också. Det blir nästan desperat där ett tag när Martina måste hitta någon att ha en affär med. Sen tycker jag att Gustav är elak när han tvingar ihop Martina med älskarinnan, visst öppenhet har hon krävt men nu blir det som om hon måste vara med i förhållandet. Elakt mot såväl Martina som älskarinnan.

Magnus: Jag håller med. Deras sexuella äventyr blir nån slags flykt för att slippa det jobbiga med att jobba med varandra. Barnsligt, men det är väl också ett uttryck för att dom vet att dom har något oöverstigligt mellan sig.

Helena: Avslutningsvis så måste vi säga något om Maken i relation till Egenmäktigt förfarande som ju ändå var den utlösande faktorn till all denna läsning. Jag behöver väl egentligen inte säga att jag föredrar Maken, att jag tycker att Sundström fångar något som Andersson aldrig är i närheten av, att jag tycker att det är uppfriskande med könsroller som kastas om (i motsats till böcker som cementerar dem) och att jag kan relatera till Maken på alla plan vilket jag inte alls kunde till egenmäktigt förfarande. Vad tycker du?

Magnus: Även om jag var mer förlåtande mot Egenmäktigt förfarande än du – gillade den medan jag läste den – kan jag bara hålla med dig. Det är oerhört befriande med Martina, som har ett eget liv, en egen vilja, men som samtidigt måste förhålla sig till tidsbundna normer och föreställningar. Det är en trovärdig kamp. Den angår oss alla.

Skrivsöndag om Konst av Jeanette Winterson

Det är omöjligt att berätta om Jeanette Wintersons Konst utan att börja med det bokens essäer har fått mig att göra och längta.
🎨 Jag har börjat med morgonsidorna igen.
🎨 Jag har intresserat mig för målad konst, tagit mig an Stina Wolters bok Kring denna konst och läst The death of Frances Bacon av Max Porter.
🎨 Jag har fyllts av längtan efter att ta upp mitt eget målande igen, önskat mig och fått ett akvarellset i födelsedagspresent och börjat experimentera med det.
🎨 Jag har äntligen långsamläst och njutit av Virginia Woolfs Vågorna.
Det är rätt bra marscherat för en bok tycker jag. Men det är inte mer än man kan förvänta när Jeanette Winterson försjunker i ett ämne som hon vet och tycker mycket om.

Boken innehåller texter om konst ur olika perspektiv, tavlor och skrivna ord. Mycket handlar om lust och hängivenhet. Inledningen om hur Jeanette Winterson själv föll för målad konst fastnar, den är så frigörande och lustfylld, men det är nog ändå hennes texter om Virginia Woolfs författarskap (framförallt Orlando och Vågorna) som jag tycker allra mest om. Jag blev som sagt så sugen på att äntligen ta mig tid till att läsa Vågorna att jag gjorde just det.

På bokens sidor hinner hon också avhandla sexualitetens roll och ickeroll i det konstnärliga skapandet (hon tar som exempel hur hon själv ofta klumpas ihop med andra lesbiska konstnärer när det inte är sexualiteten som är det gemensamma utan skapandet), boksamlandets innersta väsen (hon menar att det är en sjukdom och ett öde snarare än en hobby man väljer själv vilket jag har berättat för mina närmaste så att de ska förstå mig bättre ;-)) och penningsamhället som oförenligt med konstnärsskap.

Hon talar om att vilja leva det lugna livet (och beskriver det i detalj), jag vill också leva det lugna livet!

Hon är skarp och revolutionär Jeanette Winterson, som alltid. Hon får mig att vilja göra uppror, se över mina besparingar och leva ett annat liv. Om det inte vore så pretentiöst så skulle jag säga att den här boken har förändrat mitt sätt att se och tänka och därigenom har den förändrat mitt liv. För att vara en bok med det lilla ordet konst som titel är det verkligen en bok om allt, på djupet. Så som det är med ord, de är ofta bedrägliga och omöjliga att lita på…

KONST. ESSÄER OM EXTAS OCH SKAMLÖSHET
Författare: Jeanette Winterson
Förlag: Kabusa böcker (2014)
Översättare: Ulla Roseen, originaltitel: Art objects

Kissing the witch av Emma Donoghue

Det är ett nöje att läsa Emma Donoghues versioner av gamla kända sagor. Hon lyckas berätta dem med en egen och ny röst samtidigt som hon bevarar dess mörka kärna och gör den tydligare.

I Kissing the witch möter vi Snövit, Askungen och pepparkakshusets häxa, men de är inte alls sig lika, de är mer som man kan tänka sig att de verkligen var om de var. Emma Donoghue berättar om umbäranden och fattigdom, kamp, äventyrslystnad och svek. Och allt som berättas berättas ur kvinnornas synvinkel, ibland med erotiska dragningar mellan kvinnorna. Lika ofta är det en vänskap eller en samhörighet bortom ytlig fiendskap som knyter kvinnorna samman. Det handlar om överlevnad och respekt för vad den andre måst uthärda. Låt oss säga att prinsarna inte är mycket att hänga i julgranen, men det är de ärligt talat inte i originalsagorna heller.

Jag tycker mycket om Emma Donoghues sätt att leka med språket så att var och en av kvinnorna får berätta sin saga, med sin egen röst. Boken har mer än 20 år på nacken, men den är tidlös och jag rekommenderar den varmt.

KISSING THE WITCH. OLD TALES IN NEW SKINS
Författare: Emma Donoghue
Förlag: Harper Collins (1997)

Häxmodern av Marko Lamberg

Jag har ju varit historiker (en gång historiker alltid historiker kanske?) och mitt specialområde är kvinnohistoria. Min nisch är barnamord och kvinnors relationer till varandra, men det var faktiskt häxprocesserna som ledde mig dit. I de svenska trolldomsrättegångerna såg jag ett utslag av kvinnohat jag inte tidigare anat och det ledde mig in på vägen att berätta oberättade kvinnohistorier.

Marko Lamberg berättar alltså en historia för mig som jag mestadels redan känner till. Om Malin Matsdotter vet jag en del, jag har läst om hennes avighet, att hon inte inordnade sig och följde mönstret. Jag har tänkt en del över hur det var hemma hos henne, med döttrarna som så uppenbarligen var rädda för henne, men kanske också var fientliga. Stämningen kan inte ha varit på topp och det finns en sorg i dessa liv som inte kan mätas eller förstås. Malin var den enda som brändes levande i Stockholms trolldomsrättegångar och hon gick det ödet till mötes eftersom hon var stursk, vägrade erkänna och som ett exempel för andra. Jag tycker att det är väldigt intressant att ta in Marko Lambergs intersektionella perspektiv i mixen. Malin var ju inte bara en kvinna som tvingades försörja sig och sina barn, hon var också änka efter en (för tidelagsbrott) avrättad man och så var hon invandrad från Finland. Hon var en annan på så många sätt.

Som bok betraktat är Häxmodern intressant, men jag kan tycka att den är lite omständligt berättad. Det är väldigt många personer och skeenden som berättas samtidigt och i allt detta kommer Malin bort igen. Jag hade uppskattat en kortare bok som främst fokuserade på Malins liv och öden och hänvisat den som intresserar sig för de andra personerna att läsa vidare i annan litteratur.

HÄXMODERN. BERÄTTELSEN OM MALIN MATSDOTTER
Författare: Marko Lamberg
Förlag: Natur & Kultur (2021)
Översättning: Ann-Christine Relander

Mer än en kvinna av Caitlin Moran

Mer än en kvinna är Caitlin Morans uppföljare till debuten Konsten att vara kvinna som kom 2012. Mycket har hänt sen dess och mycket är sig likt.

Caitlin Moran är alltid avväpnande rolig. Jag håller inte alltid med henne, men hon underhåller alltid och då gör det inte så mycket om vi inte tycker lika. Det är ju också en viktig sak att lära sig, man måste inte tycka samma om allt, man kan gilla varandra ändå.

Mer än en kvinna är mörkare än sin föregångare. Kanske för att tiderna är mörkare, men mest för att livet i medelåldern är ett annat än i 30-årsåldern. Jag känner igen en hel del, som att alla kläder blir oklädsamma över en natt till exempel och att mäns nysningar blir helt sjukt starka med åldern.

Mest grips jag av beskrivningen om hur outhärdligt svårt det är att vara tonårsförälder, särskilt när tonåringen går sönder så som Caitlin Morans dotter gör. Den där uppgivna paniken som drabbar en som förälder när man inte vet hur man ska hjälpa, den går verkligen genom pappret.

MER ÄN EN KVINNA
Författare: Caitlin Moran
Förlag: Albert Bonniers förlag (2021)
Översättare: Molle Kanmert Sjölander