Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg

Hur hittar man ord att beskriva en läsupplevelse som den jag haft med Kärleken Antarktis? Förmår jag ens försöka?

Bokens jag är död, Sara Stridsberg låter henne återkomma igen och igen till den där skogsgläntan där hon mördades och styckades. Hennes kropp skändades och huvudet sänktes i det frätande vattnet. Allt tog slut. Och ändå finns hon där med sin röst och vägrar sluta berätta. Hon berättar om mordet, om och om igen. Men hon återvänder också till sina mest avgörande ögonblick i livet. När hon förlorade sin lille bror. När hon började använda droger, när hon träffade Shane, när Valle kom och gick förlorad. Och så följer hon dem genom livet, föräldrarna, barnen. Jag vet inte vad som är värst, det förflutna hon beskriver eller framtiden som blev deras på grund av henne.

Sara Stridsberg är en av våra främsta författare, Kärlekens Antarktis är nog kanske hennes bästa bok. Nu gäller det bara att överleva att ha läst den.

KÄRLEKENS ANTARKTIS
Författare: Sara Stridsberg
Förlag: Albert Bonnier förlag (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Kulturloggen, och dagarna går…, Feministbiblioteket

Kring denna kropp av Stina Wollter

I Kring denna kropp skriver Stina Wollter bland annat om trygga rum. Att man ska kunna känna sig trygg att samtala och vara i hennes kommentarsfält på instagram till exempel. För mig får orden en annan innebörd när jag ska skriva om mina upplevelser av boken. Kring denna kropp handlar om förhållandet till kroppen, anorexi, demens, död, sorg, föräldraskap och allt det där som var och en för sig är motorvägar rakt in i mitt allra innersta. Jag känner ett alldeles oövervinnligt behov av att bygga ett tryggt rum kring detta innersta och tänker därför inte skriva så särskilt mycket mer om allt jag kände än att jag kände. Mycket. Det hände mycket i mig när jag läste Kring denna kropp.

Kring denna kropp är en sorts biografi över en relation med den egna kroppen. Denna relation är som vi alla vet inte särskilt enkel, men vilken relation är å andra sidan det? Det finns många svåra inslag, sånt som går rakt in i mig och som som sagt inte kommer behandlas här, men det finns mycket annat också. Jag tycker mycket om hur Stina Wollter låter konstnärsskapet finnas med i bakgrunden hela vägen. Hur hon skriver om att allt inte kan nedtecknas och på något sätt lyckas visa hur det istället kan uttryckas på andra sätt, genom målningar eller dans. Hur konstnärliga uttryck kan vara vardagliga och hur de kan hjälpa oss att hitta fram till det där hela, fulla, levande livet vi är värda. Det tycker jag är lärorikt och viktigt.

KRING DENNA KROPP
Författare: Stina Wollter
Förlag: Forum (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: och dagarna går…

Önska kostar ingenting av Sara Lövestam

Böckerna om Kouplan är något alldeles eget. Sara Lövestam skriver inte deckare i egentlig mening, det finns en gåta men inga mord eller blodsorgier. Där finns relationer, svek och vardaglighet. Men mest av allt handlar det egentligen hela tiden om samhället vi bygger och lever i och hur det ser ut inifrån och från sidan.

Här handlar ramberättelsen om politikern Jenny som lurats på en stor summa pengar av sin flickvän, hon anlitar Kouplan för att hitta bedragaren och hämnas. Och Kouplan kämpar på med sitt liv, som papperslös och mitt i en könsbekräftande behandling. Det är det som spelar störst roll i berättelsen och för mig. Det är för Kouplans skull jag kommer läsa vidare i serien, för att jag vill veta hur det går för honom, för att jag vill veta att det går bra.

ÖNSKA KOSTAR INGENTING
Författare: Sara Lövestam
Förlag: Piratförlaget (2015)
Andra boken om Kouplan, Tidigare delar: Sanning med modifikation
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Västmanländskans bokblogg

Nuckan av Malin Lindroth

Det här är en svår bok att skriva om eftersom den så oerhört noggrant beskriver hur man måste vara för att få känna sig träffad av beskrivningen av nuckan, det finns ett tolkningsföreträde som utesluter mig och som jag inte vill bryta mig igenom. Det är också en omöjlig bok att inte få en massa tankar om eftersom den väcker så mycket i mig.

En nucka är enligt Malin Lindroth en kvinna (möjligen kan det vara en man också men det hör till en senare och större diskussion) som inte lever eller levt i en parrelation, som inte har barn, som valts bort och valts bort och valts bort. Jag är en kvinna som lever i en tvåsamhet sen 17 år tillbaka, jag har haft den enorma turen att bli förärad två barn när jag insåg att det var det jag ville ha. Och ändå finns här så mycket jag känner igen och går igång på.

Ensamheten känner jag. Jag var 24 när jag träffade han som blev min partner och jag hade då levt 24 år i så gott som total ensamhet, visst en kompis skulle jag säga att jag hade i högstadiet och några klasskamrater dessförinnan som pratade med mig, men annars totalt ensam. Sånt sätter spår som inte försvinner för att man har den evinnerliga turen att hitta någon som älskar en för det där freaket man är (det kan vara det jag tycker mest om med Nuckan, när den högljutt försvarar freaken de flesta av oss var och förfäktar deras rättighet att få överleva utan att bli borttvättade av tillkämpad instagramlycka). Min ensamhetskänsla sitter där, den är skapad av omständigheter och mina egna strategier för att överleva de där åren, men den är också en förutsättning för den jag blev. Jag känner en oändlig tacksamhet över att ha träffat min man, ha fått den där vardagsgemenskapen som Malin Lindroth talar om, att bli lyssnad på och sedd. Tacksamhet, och rädsla för att han inte ska stå ut. Och där finns det nog att hitta igen, vad ensamheten gjort med mig. När Malin verkar tillfreds med sig själv och inte följer det hon tror att andra tycker om henne (heja Malin!) så är jag mer osäker. Jag känner mig fel, ful, som om jag inte kan klä mig rätt, som att jag alltid är lite, lite fel i alla situationer och sammanhang. Med åren har jag börjat släppa på det lite, blivit bättre på att inte bry mig om att det känns så (vilket till slut förhoppningsvis leder till att det inte känns så). När jag är 50 kanske jag nåt dit där jag bara är. Det är i alla fall målbilden.

Jag kan när jag läser Nuckan fundera över förväntningar kring vad kärlek är, vad tvåsamhet är. Malin Lindroth och jag har väldigt olika bilder av framförallt tvåsamheten, det finns ju också där normer man ska passa in sig i. Men det är en annan historia, som jag hoppas kan utforskas någon gång, jag tror att vi alla skulle må bra av det.

Mitt finaste, det som läker något i mig efter alla återutflykter till ensamheten som den här boken tvingar mig att göra är beskrivningen av naturen. Av ensamheten som ett isländskt månlandskap. Hur Malin Lindroth skriver om hur hon lade sig ner på marken (eller i alla fall tänkte att hon gjorde det) och ”allt som var ensamt i mig förbands med landskapets ensamhet”, hur ensamheten blev ”så stor, så uråldrig och så i allas ägo att jag inte kände mig ensam alls”. Jag tror att det är lite så jag känner mig på mina skogspromenader. Det är en fin tanke, en som läker, något jag ska bära vidare i livet.

NUCKAN
Författare: Malin Lindroth
Förlag: Norstedts (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Prickiga Paula, Och dagarna går…. Missa inte heller diskussionen om NuckanKulturkollo läser.

When she woke av Hillary Jordan

Premissen för When she woke är intressant, jag införskaffade boken för att den fanns med över en lista på böcker man ville läsa om man gillade Tjänarinnans berättelse (tillsammans med bland annat The power). I When she woke straffas kvinnor som förbrutit sig mot lagen hårt. Hannah vaknar upp på en sorts tillfällig fängelseavdelning efter en summarisk rättegång sen hon blivit påkommen med att ha gjort en abort. Straffet – hon har fått ett ämne injicerat som inte bara gör henne spårbar utan också färgar hennes skinn rött (rött är för de som dödat, gult är för mindre förseelser). Tiden på ”avdelningen” är vidrig, men det är när hon ska ut i samhället, med sitt brott så tydligt skrivet på sin hud som det blir hemskt på riktigt.

Det är ett radikaliserat, kristet samhälle som skrivs fram. Terror, naturkatastrofer och en pestliknande sjukdom som ändrat förutsättningarna för reproduktionen har ändrat samhället i grunden, och ändå är det förstås mycket som känns igen. Idag mer än någonsin. När jag läste Tjänarinnans berättelse blev jag arg, när vi var framme vid tiden för tv-serien kände jag en skräck i kroppen jag inte känt tidigare. Att läsa When she woke idag är att nästan inte kunna andas. Vi är så fruktansvärt nära ett samhälle där kvinnor inte äger sina kroppar, eller ska jag kanske hellre säga att vi är så många steg längre ifrån den utopiska tillvaro där vi gör det än vad jag hoppades, än vad vi var.

Jag tyckte mycket om Hilary Jordans debut, Mississippi, men jag tycker tyvärr inte riktigt lika mycket om When she woke. Den är intressant, skrämmande och tankeväckande, men den hade tjänat på att kortas lite (första halvan av boken är oerhört tät och välskriven, riktigt trollbindnade, sista halvan är något helt annat tyvärr) och på att författaren hade en tydligare vision om vad som är huvudsaken tror jag. Och så hade slutet gärna fått vara mer öppet.

WHEN SHE WOKE
Författare: Hilary Jordan
Förlag: HarperCollins (2012)
Köp den t.ex. här eller här.

När man skjuter arbetare av Kerstin Thorvall

Jag är chockad! Visst visste jag att Kerstin Thorvall skriver bra, efter Det mest förbjudna och Jag är en blå bänk i Paris, jag visste, men ändå känns det nu som att jag inte riktigt förstod.

När man skjuter arbetare är som ett knytnävsslag någonstans där det tar andan ur en totalt. Jag trodde att det skulle vara en roman om arbetarrörelse och kanske politik och det är det väl kanske, men samtidigt inte alls. Hilma är så tvär och kantig och osäker att jag ömmar för henne direkt, det finns så mycket att känna igen. Det är så stort när hon får utbilda sig, bli lärarinna och uppfylla de drömmar hon inte visste att hon drömde. Sen möter hon läroverksadjunkten från den fina prästfamiljen, han som sjunger så fint och brinner för arbetarnas sak. Han som överväldigar henne med sin passion och som hon gifter sig med. Han.

Jag tror att jag ska låta er leva i den ovisshet jag levde i om ni inte redan läst och vet, det var en uppenbarelse att sakta inse vad det är som känns så fel. Men jag kan säga att Kerstin Thorvall är fantastisk på att skildra det som drabbar den lilla familjen, det blir liksom aldrig Sigfrids fel det där som han faktiskt inte kan lastas för, samtidigt som det han bör hållas ansvarig för blir så outsagt och förtiget, jag älskar det! Och den där familjen hans…

Jag tycker så oerhört mycket om När man skjuter arbetare (och den är mästerligt inläst av Gunilla Nyroos) att jag inte vet om jag vågar mig på att läsa nästa bok i serien.

NÄR MAN SKJUTER ARBETARE
Författare: Kerstin Thorvall
Förlag: Bonnier Audio (2014)
Inläsare: Gunilla Nyroos
Första delen i en serie.

I slutet av regnbågen av Bitte Andersson

I slutet av regnbågen är en fantastiskt fin skildring av vad kärlek kan vara och hur åldrande kan se ut. När Marja flyttar in på Plejaderna, som är ett HBTQ+-seniorboende, lär vi inte bara känna henne utan också alla runt omkring henne. Alla har sin egen upplevelse av livet, hur det varit att leva med kärleken som hemlighet eller öppet. I slutet av regnbågen är en serieroman där sorgen tar stor plats då den handlar om människor som förlorat sina älskade eller i alla fall ser sina liv gå mot sitt slut, men det kvardröjande intrycket handlar ändå främst om det livsbejakande, kärlekens styrka och lugnet i att ha levt ett fullt liv. Jag blir väldigt ledsen av att läsa om Marias förlust och svårigheter att anpassa sig till verkligheten som den ser ut efteråt, men jag blir också alldeles glad i hela kroppen när hon lyckas frigöra sig från det förgångna och hittar en inre styrka att gå vidare. Inte glömma men leva vidare.

Det är svårt att koka ner allt det jag tycker om med den här boken till något enkelt och tydligt. Det som främst biter sig kvar, förutom Marja själv, är nog de olika berättelserna. Hur kärleken tett sig så olika för de boende, hur tiderna förändrats och ändå stått sorgligt still. Hur kampen, i den mån den bedrivits, sett olika ut för olika personer och grupper. Det finns en djupt intressant historia om samhället Sverige här. 

I SLUTET AV REGNBÅGEN
Författare: Bitte Andersson
Förlag: Syster förlag (2017)
Köp den t.ex. här eller här.

Återvunnet från Kulturkollo: Hjältar och hjältemodiga martyrer

I inläggsserien Återvunnet från Kulturkollo letar jag fram gamla inlägg som jag tycker har lite mer att ge och publicerar dem igen. Veckans inlägg handlar om Jessica och Gun-Britt…

Alla superhjältar är bedrövade, visst är de? Batman (det är inte ok att kalla honom Läderlappen längre va?) som kämpar med förlusten av föräldrarna, Spindelmannen och hans förvandling och utanförskap. Hulken… Och Jessica Jones som sitter på sitt kontor halva nätterna och dricker för att glömma. De är olyckliga och de är motvilliga. Deras inre moral tvingar dem att gå ut i den där beckmörka natten och göra skillnad, men de flesta av dem önskar att de slapp…

Själv har jag umgåtts med en helt annan sorts hjälte den senaste tiden. Jag har förvisso sett såväl Jessica Jones som Shadowhunters: Mortal instruments där det fajtas mot ondska och krafter till synes starkare än huvudkämparna Jessica och Clary men den hjälte som fastnat hos mig på riktigt heter Gun-Britt.

Elin Olofsson berättar i sin senaste roman Gånglåt om flera generationer kvinnor, om Sonja/Salida som återvänder för att skriva en bok om sin framgångsrika karriär, om Jenny som återvänder för att bestämma sig och så Gun-Britt som finns där för att hon blev kvar eller kanske för att hon bestämde att det var hennes plats. Och Gun-Britt slår inte ner några mörkermän, hon bekämpar ingen ondska, hon slåss knappt ens mot sina egna demoner. Men hon offrar sig. Kanske inte ens motvilligt. Hon martyriserar sig och blir den hon förväntar sig att hon ska bli, den hon tror att alla förväntar sig att hon ska vara. Sin mamma. Sin mormor. Generation av generation före henne. Hon inordnar sig. Bakar. Kokar kaffe och är ren rakt igenom. Och bara skit får hon. När systern kallar henne tråkig, när de säger att hon aldrig levat… Gun-Britt är kanske ingen superhjälte, men i sin egen värld är hon ändå så nära man kan komma. För att hon offrade sig, för att hon städar efter dem alla. För att hon tog olyckan, stängde in den, transformerade den till ilska och lät den bli drivkraften till stordåd och superhjältekrafter. I det lilla.

Gun-Britt är en sån där hjälte, i sitt eget och andras (även om de aldrig skulle erkänna det), liv som aldrig får något ordentligt tack. Som Maj i Kristina Sandbergs böcker. Som Per Anders Fogelströms Emelie. Som många kvinnor (ja, jag kommer inte på några män som tagit den rollen vare sig i fiktion eller verklighet) som på ett sätt gett upp sig själva, på ett sätt förverkligat sig själva på vis som är så svåra att förstå. Och självklara.

Och när jag tänker på Gun-Britt så tänker jag på Jessica Jones och så funderar jag på vilken skillnaden är mellan dem. Och så tänker jag lite över vem av dem som egentligen är lyckligast. Jag vet inte. Men det finns en koppling där vilket jag finner väldigt fint, och ganska sorgligt.

Vill du veta mer om kontexten (andra texter på samma tema och så vidare) hittar du originalinlägg med länkar och taggar här. Alla mina inlägg på Kulturkollo kan du läsa här.

Bild: Alias, Jessica Jones, Marvel comics

Every heart a doorway av Seanan McGuire

Every heart a doorway är en säregen bok om en skola där barn och unga samlas efter att ha kommit tillbaka från världar vi inte visste fanns. De har gått genom dörrar, ramlat ner i kaninhål och de har sett enhörningar, världar av regnbågar och stilla salar i underjorden, de har känt sig hemma. Och de vill tillbaka.

I centrum står Nancy som kommer ny till skolan, bara några månader efter att hon återvänt från sin värld tillbaka till vår som en annan flicka än den föräldrarna minns och längtar.

Every heart a doorway är en berättelse om hopp, längtan och sorg, om att passa in, höra till, lyssna till sin inre röst och om hur svårt det kan vara att få vara sitt sanna jag i den här världen. Precis som Nancy drömmer alla barnen på skolan om att få komma hem till sina världar, om att få vara sig själva fullt ut, hur märkligt det än må verka för utomstående. Every heart a doorway är en liten pärla bland böcker, möjligen liten och oansenlig, men magisk, eterisk och härligt morbid. Omistlig helt enkelt, i alla fall för oss som gillar smått märklig fantastik.

EVERY HEART A DOORWAY
Författare: Seanan McGuire
Förlag: Tor (2016)
Köp den t.ex. här eller här.
Första delen i en serie böcker.
Andra som skrivit om boken: Nilmas bokhylla

Hunger av Roxane Gay

Roxane Gays Hunger är en skoningslös och fasansfullt jobbig bok. Jag ska erkänna att jag inte läst allt lika noga, vissa bitar har jag bara skummat igenom för att de fått mig att må så dåligt att jag velat skydda mig själv. Skildringar av ätstörningar gör alltid det med mig och Hunger är en skildring av en djupt ätstörd verklighet.

Roxane Gay berättar så ärligt att det gör ont om sånt hon inte vill berätta. Och hon är öppen med just det, det känns nästan viktigast av allt. Hur hon behandlar skammen över att inte vilja och orka, det får mig att tänka både en och två gånger på hennes fina Bad feminist. I Hunger kretsar vi kring övergrepp. Sexuella övergrepp som det Roxane Gay utsattes för innan hon ens hann komma in i tonåren och de övergrepp vi utsätter våra kroppar för, ibland (alltid?) för att skydda oss från hotet utifrån.

Hunger är en hjärtekrossande bok och jag känner mig inte riktigt värdig eller klok nog att säga något viktigt om den. Det är inte kroppspositivism, inte en berättelse om hur man kan göra för att acceptera sig själv som man är. Det är inte heller en självhjälpsbok för att hitta ”ett sannare jag”. Det är en naken skildring av hur det kan vara, en brottning med det här omöjliga att acceptera sin kropp när den gjorts till och blivit något annat än bara en kropp. Kroppen som symbol, som fort, som fängelse. Jag känner igen mycket av det Roxane Gay skriver om, trots att hennes livserfarenhet är mycket svår (min kroppsrelation är inte alls traumatisk, bara komplicerad), och jag tror att mycket av den där kärnan hon hittar fram till, den som berör svårigheten att inkorporera kropp med allt annat, är universell. Och det krossar litegrann mitt hjärta. Och så märker jag att jag läser Hunger som förälder och det gör det sannerligen ännu mycket värre.

Jag vet inte vem jag vill rekommendera läsningen av Hunger till. Alla kanske, men samtidigt vill jag varna alla som kanske behöver den mest, alla som liksom jag har eller har haft en mer eller mindre lätt förvriden relation med sin kropp och ätandet. Läs, men läs med varsamhet och det är ok att blunda sig igenom några sidor ibland. Och finns det någon där ute som aldrig slagits med liknande tankar så är den här boken kanske ännu mer för er.

HUNGER. HISTORIEN OM (MIN) KROPP
Författare: Roxane Gay
Förlag: Albert Bonniers förlag (2018)
Översättare: Emö Malmberg
Köp den t.ex. här eller här.