Så var vi mål med serien om Ruth Galloway och jag måste erkänna att det blev mer känslomässigt (eller ok, jag blev mer känslomässig) än jag förväntat mig. Men det kanske inte är så märkligt med tanke på att jag läst den här serien under tolv år. Och nu är det slut.
Jag vill nog faktiskt inte säga någonting om den mordgåta som står i centrum här. Mest för att jag tror att minsta lilla jag berättar spoilar lite för mycket, men också för att den egentligen inte är viktig alls.
Jag tycker väldigt mycket om hur tydlig Elly Griffiths är med att det här är den allra sista boken. Alla gamla mysterier vävs in, alla människor som varit och är viktiga för Ruth återkommer på ett eller annat sätt och allt går återupprepas. Den här serien och den här boken har mer än en gång påmint mig om det vi brukade prata om när jag läste historia, att tiden inte nödvändigtvis är en rak linje, ibland rör den sig i cirklar. Det finns särskilt en sådan händelse här, där någon som en gång blev räddad blir den som räddar, som verkligen rörde mig i hjärtat.
Jag smågrät mig igenom avslutningen av den här boken, inte för att det är hemskt eller ens fantastiskt bra utan för att det känns. Det är vemodigt att lämna dem. Det är helt rätt och vi är färdiga med varandra, men jag kommer att sakna Ruth, Cathbad och alla de andra. Det är en himla tur att böcker finns kvar och att man kan börja om när man vill (fast det vill man inte när man plötsligt minns all kroppsfixering som fanns i första halvan av serien, den saknades tack och lov helt i den här boken).
Om boken
Titel: The last remains
Författare: Elly Griffiths
Förlag: Quercus (2023)
Femtonde och sista delen i serien om Ruth Galloway, tidigare delar: Flickan under jorden, Janusstenen, Huset vid havets slut, Känslan av död, En orolig grav, De utstötta, De öde fälten, En kvinna i blått, The chalk pit/Dolt i mörker, Den mörka ängeln, En cirkel av sten , Irrbloss , The night hawks och The locked room
Du har rätt: Det går inte nu att skriva nåt innehållsligt om den här boken. Alla de som följt de här karaktärerna bok efter bok måste få ha sin läsning ifred. Men jag tycker, så mycket går väl att säga, att det här var ett värdigt slut mot de vi lärt känna genom åren som gått. Och jag tycker att det känns helt rätt att vi ska lämna Ruth och de andra ifred nu.
Jag håller med dig, det känns helt klart som ett värdigt slut i rättan tid.