Det har blivit dags för en uppdatering av hundralistan och detta är resultatet. Tolv böcker har kommit till och fallit bort.
Så här skrev jag om första listan, och det gäller fortfarande: Inte bara bestämde jag att det skulle listas 100 böcker som betytt något för mig och format mig på ett eller annat sätt. Jag tyckte också att jag bara fick välja en bok per författare (= svårt) och att jag borde lägga till en liten kommentar till varje bok (=varning för floskler!). Men nu är den i alla fall klar, jag är relativt säker på att den innehåller prick 100 böcker och jag är lika säker på att jag har missat något livsavgörande men strunt i det nu. Jag ger er 100 omistliga böcker (utan inbördes ordning):
Kejsaren av Portugallien av Selma Lagerlöf – en oförglömlig värmländsk skröna som betytt mycket, och så var det makens och min första högläsningsbok back in the days.
Lilla stjärna av John Ajvide Lindqvist – det är svårt att välja ur JALs författarskap och jag vet inte om denna är bäst men den var mest helgjuten och berörde mig djupast.
Alias Grace av Margaret Atwood – det är en omöjlig uppgift att välja men Grace var min första och problematiken kring kvinnlig brottslighet ligger mig varmt om hjärtat.
Övertalning av Jane Austen – ännu en omöjlig uppgift, varenda en av Austens romaner hade kunnat platsa men denna är min favorit för tillfället, älskar det eftertänksamt desperata.
Illusionernas bok av Paul Auster – han är speciell Auster och jag hatälskar honom ganska mycket men det går inte att komma ifrån att det här är en sjukt bra bok.
Doktor Glas av Hjalmar Söderberg – Kort, koncis och thrillerspännande om de stora frågorna.
Annika Larsdotter, barnamörderska av Inger Lövkrona – bestämde mitt ämne för c-, d-uppsatser och avhandlingen. Behöver jag säga mer?
Gilles kvinna av Madeleine Bourdouxhe – en kort liten sak som satte min värld i gungning, undanskuffad pärla.
Landet som icke är av Edith Södergran – jag skrev alltså av dessa dikter i en särskild bok och deklamerade dem högt för mig själv och hundarna (bitterljuva tonårsminnen)…
Agnes Grey av Anne Brontë – en väldigt fin roman i det tysta, inte omvälvande men som bomull runt hjärtat under och efter läsningen. Och så är den rätt bitsk också…
Jane Eyre av Charlotte Brontë – en av mina favoritklassiker och favoritkaraktärer. Fenomenal!
Hummelhonung av Torgny Lindgren – Lindgrens språk och känsla är fantastisk liksom den här berättelsen om grannarna som hatar varandra mer än allt annat. Underbar!
Vems lilla mössa flyger av Barbro Lindgren – min och makens högläsningsbok från för 10 år sen, nökhamlet kan inte beskrivas men måste upplevas.
Fledgling av Octavia Butler – en riktigt fin och annorlunda bok inom sin genre, och en riktigt fin bok över huvud taget.
Hunger games av Suzanne Collins – jag har ärligt talat svårt att välja del här eftersom ettan nog är mest spännande på ett sätt samtidigt som jag är svag för det djupnande mörkret i uppföljarna. Men det får bli ettan.
Allt som återstår av Elin Boardy – En riktigt välskriven och engagerande historisk roman som nästan dränkte mig i sitt mörker.
The Passage av Justin Cronin – mörkret, apokalysen, vampyrerna…
Jellicoe Road av Melina Marchetta – en oförglömlig, mystisk bok för unga och vuxna. Om att ta ansvar, bland annat.
Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion – så naket och smärtsamt och hemskt att man tvingas stanna upp och panikälska sitt eget liv en stund.
Svart dam av Maria Fagerberg – jag orkar inte ens tänka på den här boken, så hemsk och bra är den och så nära kom den.
Vendetta av Jan Guillou – jag var beroende av Hamiltonböckerna under en period av min sena tonårstid och den femte boken är nog den bästa, i alla fall den mest känslosamma.
Min skugga av Christine Falkenland – min första av författaren och en milstolpe i mitt läsande liv. Klaustrofobin…
Albert Speer och sanningen av Gitta Sereny – ingen kan som Sereny vända och vrida på gott och ont och komma fram till att de inte finns till annat än som begrepp.
Dark Places av Gillian Flynn – mörk, smärtsam in i märgen och fantastiskt suggestiv, kan inte säga hur ofta jag tänker på scener ur den här boken.
Barabbas av Pär Lagerkvist- fenomenal bok om tro och tvivel!
Lisen kan inte sova av Kaj Beckman – jag vet inte om den här boken har format mig direkt men min kärlek till den som liten var så total att jag bara måste ta med den.
En dåre fri av Beate Grimsrud – skitjobbig att läsa och precis så bra som alla säger.
Generation Loss av Elizabeth Hand – sent omsider tog jag tag i läsningen av denna pärla som var sååå värd att vänta på.
Juloratoriet av Göran Tunström – oförglömligt sorglig och vacker.
När bara hoppet finns kvar av Elizabeth Glaser – kanske inte världens mest fantastiska bok men oj så gripande, läste den som ca 15-åring och chockades av att världen är så kall, hård och sorglig.
The Woman in Black av Susan Hill – jag är förvisso mörkrädd men det här är en av oerhört få böcker som verkligen skrämt skiten ur mig. Så att säga.
Mig äger ingen av Åsa Lindeborg – har en gång fått mig att fulgråta på tåget till Göteborg, bara en sån sak…
The daylight gate av Jeanette Winterson – om kvinnor, mörkret och döden.
We have always lived in the castle av Shirley Jackson – ännu ett ruvande hus och förfärligheter under ytan….
Sommarboken av Tove Jansson – jag älskar tonen i den här boken. Det lågmälda och långsamma.
Inte som andra döttrar av Deborah Spungen – klassisk biografi över Sid och Nancy, lästes som ca femtonåring, oförglömlig.
Fru Björks öden och äventyr av Jonas Gardell – det känns riktigt orättvist att bara välja en enda bok av en författare som betytt så oerhört mycket för mig. Men såna är reglerna… En riktigt bra bok.
Mats kamp av Mats Jonsson – ett eurekamoment i min läsning, serier kan vara grafiska romaner också och de kan vara riktigt, riktigt bra.
Eftersom ingenting varar av Laurence Tardieu – stillsamt sorgesam bok om olika sätt att hantera det allra värsta.
Det av Stephen King – en av de bästa böcker jag läst, särskilt som jag nu börjat förtränga de 300 sista sidorna (men jag kommer aldrig förlåta honom för att han förstörde den perfekta läsupplevelsen).
Nattfjäril av Jessica Kolterjahn – den här boken grep mig oväntat och totalt, och debuten är nästan lika bra…
Kvinnor och äppelträd av Moa Martinsson – fattigdomsrealism när den är som bäst och känns som mest äkta!
Steget efter av Henning Mankell – jag har läst alla Wallanderböckerna och gillade dem väldigt mycket, det här är den mest blodisande och spännande.
Domedagsboken av Connie Willis – inköpt på Öland under sommarsemester. Gassande sol, sommarlov och tidsreseroman av högsta klass, det är livet.
Jag vill inte tjäna av Ola Larsmo – En lågmäld men kraftfull bok, svår att släppa.
Båten av Nam Le – jag förfäktar ju åsikten att jag inte gillar noveller, men ibland måste till och med jag inse mig besegrad.
Carmilla av J.S Le Fanu – en klassisk vampyrroman som, enligt min ringa mening, är såväl bättre som mer engagerande än Stokers Dracula.
Flickan och skulden av Katarina Wennstam – viktigaste boken!
Wolf Hall av Hilary Mantel – det här är inte en självklar bok bara för den här listan, den här är topplacerad på typ alla mina listor i och med att det kan var den bästa bok jag någonsin läst.
Sagan om den lycklige prinsen av Oscar Wilde – är väl egentligen ingen bok utan en del i en bok men herregud, någon flexibilitet får man väl ha… Så outsägligt sorglig och fin. Och sorglig…
Timmarna av Michael Cunningham – fantastisk bok som blev en nästintill lika fantastisk film. De där förmiddagarna i 50-talshemmet lämnar mig aldrig…
Glasfåglarna av Elsie Johansson – Nancy, älskade Nancy…
Legend av Richard Matheson – skitläskig vampyrklassiker om det sönderfallna samhället. Skippa filmversionerna dock.
Himlen i Bay City av Christina Mavrikakis – en av de mest deprimerande böcker jag läst, och en av de bästa.
En döddansarens visor av Nils Ferlin – för att min favoritdikt Stjärnorna kvittar det lika finns i den, annars kunde jag ha valt vilken samling som helst.
Främlingen av Diana Gabaldon – en av de största läsupplevelser jag någonsin haft. Punkt.
Vägen av Cormac McCarthy – se kommentaren till Himlen i Bay City. Vägen är dessutom en bok som växer ju längre tiden går sen jag läste den.
Kärlek, vänskap, hat av Alice Munro – också några noveller till, av den sorten som äter sig in i en.
Fågeln som vrider upp världen av Haruki Murakami – en riktigt monstertjock bok som utmanade mig många gånger (den är märklig och han är inte särskilt övertygande när det gäller sexet den gode Murakami) men som också grep och höll kvar.
Aniara av Harry Martinsson – det mörkaste av alla mörker, det i rymden och inom människor som förlorat allt. Läses med fördel högt.
Maskarna på Carmine Street av Håkan Nesser – min första ljudbok som tvingade mig att köra in till sidan av vägen och gråta en skvätt emellanåt.
Mortality av Christopher Hitchens – om döden och döendet, rörande, sorglig och stark.
Blonde av Joyce Carol Oates – ja, vad säger man om den här boken? Den tog liksom andan ur mig…
Hur man botar en fanatiker av Amon Oz – Klokskap och pragmatism när den behövs som bäst.
Den godhjärtade Jesus och Kristus bedragaren av Philip Pullman – inkörsporten till mytserien, en underbar berättelse om berättelser som fick mig att tänka på riktigt.
Extremely Loud & Incredibly Close av Jonathan Safran Foer – En av de böcker som gripit mig allra starkast. Älsk!
Att föda ett barn av Kristina Sandberg – en rätt så monoton och klautrofobisk skildring av äktenskap och föräldrablivande. Helt omöjlig att lägga undan.
Flickan med glasfötter av Ali Shaw – knockade mig totalt med sin drömska stämning, de flygande korna och hjärtan av glas.
Mordbyn av Andrea Maria Schenkel – en ovanlig deckare, tät, obönhörlig och riktigt otäck på ett jordnära sätt.
Dyngkåt och hur helig som helst av Mia Skäringer- få är så självutlämnande som Mia Skäringer och jag kan inte annat än älska henne för det, och tacka.
Bröderna Lejonhjärta av Astrid Lindgren – har format mig på djupet i frågor om döden, sorgen, att välja rätt, vara modig osv.
Broken Harbour av Tana French – ingen skriver stämning som Tana French…
Drömfakulteten av Sara Stridsberg – en oerhört märklig bok som jag aldrig fick grepp om men som fortfarande hemsöker mig, på ett bra sätt.
Ja till Liv! av Liv Strömquist – ett första steg i min serierevolution, det hjälper att vi tycker nästan lika om allt jag och Liv.
Bitterfittan av Maria Sveland – det här är en bok som jag irriterat mig sjukt mycket på och egentligen inte håller med i mycket men oj vilken impact den haft och oj vilka spännande diskussioner den startat.
Den hemliga historien av Donna Tartt – sent omsider läste jag, och älskade förstås – dock inte lika mycket som jag skulle gjort i min forna ungdom 😉
Århundradets kärlekshistoria av Märta Tikkanen – lästes för länge sedan, alldeles för länge sedan. Vill genast läsa om!
Pennskaftet av Elin Wägner- historisk roman i den bemärkelsen att den skrevs när historia skrevs.
Dead to the world av Charlaine Harris – inte världslitteratur direkt men svårslagen avkoppling, med den famösa duschscenen…
Bödelns dotter av Margit Sandemo – Sagan om isfolket nr ?. inte heller detta är högtstående litteratur men det här är troligen den bok jag läst flest gånger (ca 30 skulle jag tro) och det betyder också något…
Dark Matter av Michelle Paver – den här boken är läskig på allvar, verkligen, på riktigt.
Lasermannen av Gellert Tamas – det finns inte ord för hur bra jag tyckte att den här boken beskrev ett skede i Sveriges historia som satt djupa avtryck i min världsbild. Det kalla, det otäcka och det vi aldrig får tro är försvunnet…
Brott och straff av Fjodor Dostojevskij – få böcker har gett mig så mycket motstånd, få böcker har fått mig att må så fysisk illa, få böcker har hemsökt mig som denna.
Mina drömmars stad av Per Anders Fogelström – ingen skriver historia som Fogelström, ingen gör den så levande, påtaglig och hjärtknipande hemskvacker.
En vampyrs bekännelser av Anne Rice – det var en revolution att läsa den här i tonåren, pre Brad och Tom. Fortfarande en av de allra bästa vampyrböckerna, kanske till och med den bästa…
The fault in our stars av John Green – tårarna…
Skulptrisen av Minette Walters – skrämde livet ur mig när jag läste i amningsfåtöljen, slutscenen förföljer mig än…
Den engelske patienten av Michael Ondaatje – skrev en gång en lyrisk skoluppgift om denna bok, fick skriva om eftersom jag var för beundrande…
I skuggan av ett brott av Helena Henschen – om verklig ond, bråd död. Riktigt välskriven och skitläskig.
Hamlet av William Shakespeare – klassikernas klassiker. Jag borde läsa mer Shakespeare…
Coraline av Neil Gaiman – när Gaiman är bra är han gnistrande bra och i Coraline är han nästan ännu bättre än så…
Förflutenhetens landskap av Peter Englund – Englunds sätt att skriva om det lilla, det undanskymda och det skitiga var det som fick mig att vilja bli historiker. Älskar framförallt hans essäsamlingar.
Guitarr och dragharmonika av Gustaf Fröding – för blandningen av sorg och glädje, essensen av Fröding (och min bild av Värmland)
Mäster av Alexandra Coelho – riktigt finstämt förfärlig skildring av fattigdom och framväxten av en proteströrelse.
Förbundsbryterskan av Anders Björkelid – fantasy när den är som bäst, och den bästa boken hittills i serien
Robson av Pernilla Glaser – läste jag en kväll i min första egna lägenhet, panikgrät mig till sömns…
Quinnan och dr Dreuff av Mare Kandre – min enda Kandrebok hittills och nu när jag påminns om den kan jag inte begripa att jag stoppade där.
Tjärdalen av Sara Lidman – jag minns inte mycket av den här boken förutom att jag tyckte väldigt mycket om den, väldigt mycket.
Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva av Ann Heberlein – som ett knytnävsslag, utan kompromisser, svår att släppa.
En helt vanlig familj av Alice Hoffman – jag var lite besatt (i tonåren) av det här med barn som drabbades av AIDS tidigt i epidemin och också drabbades av alla fördomar. Hoffman skriver väldigt fint om detta.
Adjö herr Muffin av Ulf Nilsson – hur många gånger har jag inte snyftande läst den här för mina barn? Finaste boken om döden.
